Vi ringer grodan, bra idé

Jaha, dagens lektion får väl vara att man lånar inte ut sin smartphone till en ettåring ostraffat. Man kanske tror att för husfridens och den saliga tystnadens skull är det en bra idé, men det kan man i efterhand äta upp som en rutten banan.

Lite smått imponerad men mest oroad konstaterade jag att den lilla människan kan knappupplåsa utan problem. Tänk om hon ringer min chef, höhö-ade jag som om det vore den orimligaste grejen i världshistorietten.

Krampaktigt håller hon telefonen intill sig, pillar och drar i ikoner. Jag låter henne hållas, för hon är ju iallafall tyst, nynnar och lallar bara lite för sig själv.

När hon typ har somnat och jag lirkar telefonen ur hennes lilla hand, ser jag till min förfäran att vi är 2:04 in i ett samtal med min gamla chef, han vi i vardagligt tal kallar både Jesus och Grodan. Jag gör det enda vettiga man kan göra när man av sinnessjuk anledning ringer en eller annan chef strax efter midnatt på lördagkvällen; jag lägger på. Fort som attan och utan ett knyst låtsas jag att det regnar, under mattan. Genansen!

Dessutom har hon raderat stora delar av ikonerna på mitt skrivbord samt twittrat nedanstående tweet.


Hon är helt enkelt för smart för smarttelefonen.

Aktarej, monstret mumsar barn till frukost

Att ta med sig jobbet hem, eller tvärtom

Antingen tar man med sig jobbet hem, det är det många som gör. Ständigt tillgängliga per telefon, alltid jagade av push notification e-mails i telefjanten. Vissa saker tål inte vänta på sig, nämligen.

Eller så tar man med sig hemmet till jobbet. Fyller skrivbordet med foton på sina barn i putslustiga situationer. Sittande på pottan, höhö. Halvnakna i nån slags semestermiljö. Poolkant. Färgglada plastvapen i händerna. Pang-pang. Snackar inte om annat. Spottar ur sig  anekdoter på löpande band för var och en som råkar sitta i närheten om hur tokigt det blev när lille Bengan sa nåt vid matbordet, minns inte vad, det var så evinnerligt ointressant. Går tidigt varje dag för att hämta på dagis. Eller VAB:ar. Halva veckan kan man VAB:a, why not liksom, baaarnen är ju viktigast. Och ibland, om dagis är stängt eller i karensdagarna efter sjukdom när man inte får vistas på dagis med de andra barnen, ja då kan man ta med sig de små, i kött och blod, till arbetsplatsen. Alla kollegor tycker det är så himla roligt att träffa ens avkomma ju! De sitter så lugnt och snällt och ritar bredvid mamma, de små liven, heeela dagen, medan hon ”jobbar”. De dagar det inte funkar, om det blir för jobbigt för den lille att åka långt långt i brumbrum-bilen, vojne vojne, ja då kan man jobba hemifrån. Vi måste tänka på barnen!

Själv är jag tuktad i en annan skola och undrar i mitt stilla sinne vad som hände med arbetsmoralen. Och hur jävla dåligt det här är för den framstjärta jämställdheten när kvinnor, bara kvinnor, väljer att bete sig som ovan.

Konsten att svära med finess

Får barn svära? Vuxna får ju i dagens samhälle i någon mån ta hand om sitt eget svärande och kommer undan med det i de flesta situationer. Det är ok att svära i tv - särskilt i direktsändning svär ju folk som fan. Jag har hört medelålders människor svära på styrelsemöten, tanter på fredagsfikat, till och med en och annan förskolepedagog har viskat "jäkligt". Den som alls icke svär brister ju i sitt ordförråd, det står helt klart.

Finns det sammanhang där det inte är ok att svära? Tja, jag tycker egentligen inte det. Könsord och alla typer av nedsättande uttryck om folks läggning, handikapp och kön går förstås alltid bort. Såvida man inte är JÄTTEARG. Då kan man inte hålla sig för att säga saker som cp-skadade fittslemsbög. Jag kan iallafall inte, men jag kommer nästan undan genom att skylla på min Tourette's. Jag KAN verkligen inte låta bli. Det är en sjukdom.

Det finns dock sammanhang då jag undviker att använda svärord, alltså fan, jävlar, helvete och varianter på dessa. Anställningsintervjun är ett exempel. Inte för att jag personligen tycker det är fult eller fel, men man vet ju aldrig vad de andra personerna i rummet har för religiös eller kulturell ryggsäck. De kan ta illa vid sig, och det kan slå tillbaka på mig. Alternativt vara "som folk är mest", dvs de "tycker inte det är trevligt". Och då får man ju inte jobbet om man svär. Då blir man diskriminerad helt enkelt. Även om man skyller på Madade Tourette.

Själv måste jag ju tvångsmässigt svära en smula så fort jag råkar träda in i en kyrka, men det kan säkert tyckas lite extremt åt andra hållet. Det är för att markera. För att spela allan. Provocera lite. Om det nu är någon som blir provocerad av att jag viskar helvetes jävla skit i närheten av predikstolen. Jesus kanske, eller hans tradige farsa.

Det är ju själva fan att man i dagens sekulära samhälle inte ska kunna använda vissa kraftuttryck fritt. Jag hoppas och tror att detta är något vi håller på att lämna bakom oss, att det ska bli lite mer jävlar anamma i oss, men än är vi inte där. Tydligen. Tyvärr.

Därför måste jag fokusera på att mina barn inte ska lära sig att svära så förbannat. Trots att jag tycker att det är än gulligt, än bra för deras språkutveckling. Saker som ligger i den mänskliga ryggraden, det är väl ungefär detsamma som kvarlevan från bondesamhället att det är fult att sova länge på morgonen, arbetar man inte bort på en generation. Det tar tid. Mormor fick stryk om hon svor. Mamma var rädd för Gud och hans eventuella repressalier. Och när jag var liten orsakade mitt svärande att Mormor blev så sur att hon åkte hem. Ända till Motala. Sägs det. Då är vi ju iallafall på väg i rätt riktning. Snart är det kanske fler än jag som tycker det är gulligt när ett barn säger jävla mamma. Förmodligen dröjer det ett tag till dock. Nästa generation. Eller nästa.

Nu verkar den rådande uppfattningen vara att det helt enkelt inte är "trevligt" med människor svär, varken små eller stora. Inte mer med det. "Inte trevligt" får väl se som en ganska mild reaktion på djävulsdyrkan.

Jag har hört att när barnen fyller ett måste man sluta svära. Och sluta fisa. Så att man inte lär dem detta otyg. Jag har inte slutat med nåt. Jag är en sådan härlig, öppen och frispråkig person, som bjuder på mig själv. Nämligen.

Eventuellt ska detta vulgära beteende leda till att jag snart blir indragen på extra föräldramöte. Att jag får stå där med skammen. Alla andra barn förbjuds leka med mitt av sina föräldrar. För hon svär ju. Det är inte trevligt. Hennes mamma måste vara en dålig människa. Dålig mamma! Som svär.

Well, må så vara. Jag varken kan eller vill sluta svära. Det är en del av min vokabulär och dessutom ett viktigt ställningstagande mot all form av religiöst hyckleri och uråldriga traditioner. Jag MÅSTE svära, och jag måste göra det ofta. Om jag så överför ett eller annat kraftuttryck till mina barn och det finns töntar som inte får umgås med dem för att de är "fula i munnen", då får jag helt enkelt bjuda på det.

Vem fan vill umgås med mesar som inte svär, anyway?

Dagens utfitta

Idag är man ute på rövarstråt i närområdet. Du hittar mig på ursexiga Linero Centrum, platsen som såväl Gud, som kommunen, som arkitekterna glömde.

Det är med blandade känslor jag besöker denna plats på jorden. Dels är den så ful att jag är glad att jag inte bor alldeles i närheten. Men av samma anledning, fulheten, får det mig att må dåligt att vistas här. Det är min närmaste Ica-butik och min lokala tandläkare och det finns ett apotek här. Så ibland måste man.

Det luktar socialbidrag, snedfylla och urtvättad täckjacka. Så mycket misär det nu kan bli i Lunds förnämliga akademiska kommun.

Jag bor bara ett stenkast bort, men själsligt befinner jag mig på en helt annan planet. Call me a snobb, jag är en, jag gick inte i snobbskola som barn för intet.

Skamligt att sova

Det hör inte till vanligheterna att jag sover till efter klockan 8 på morgonen nu för tiden. Det gör det inte. Därför blev jag så fruktansvärt förvånad igår när jag vaknade klockan 12. Dra mig baklänges, klockan 12, mitt på blanka dagen, hela förmiddagen försvann i ett töcken av snarkningar, svettningar och dålig andedräkt.

Och jag var inte ens full, inte druckit en droppe. Och fotogenlampan var utblåst absolut innan klockan 01. Vad är det för stil? Och kunde du inte ha väckt mig, gnällde jag till min man.

Varför det, tyckte han, du behövde väl sova.

Jag behövde väl det. Men en lång stund efter att jag hade vaknat kände jag mig osedvanligt trött, äcklig och misslyckad som människa. Varför är det sådär?

Om någon ringer och väcker en måste man alltid låtsas, hur sömndrucken man än låter, vilken tidpunkt det än är, att nej, jag sov inte. Hör du det?? JAG SOV INTE. Mycket gjorde jag, onade, duschade, åt chips till frukost, men JAG SOV INTE.

Varför är det så fult att sova? Är du trött så går du och lägger dig, är inte det sant? Blir inte var och en salig på sin fason? Varför är det duktigt att vara vaken på morgonen men dåligt att vara vaken på natten?

Vem bestämmer? Och allra mest, varför bryr jag mig av alla människor om oskrivna regler? Det finns ju ingen lag om allmän uppstigning klockan 8 AM, det gör det inte. Man får inte pisk om man fortsätter sova, såvida man inte har ett jobb man måste gå och hamra på. Det har ju bara präster och idioter på söndagarna, så det var ju inte där skon klämde.

Det måste vara en gammal kvarleva från bondesamhället, helt enkelt. Ligger bonden och drar sig far korna illa. Det är den enda rimliga förklaringen.

Men vi måste ju lära oss att släppa det där nu. Genpolerna måste väl förnyas på några generationer, den där känslan av skam över att vi sover måste vi ju kunna arbeta bort? Det finns väl ändå saker som är värre?

Tig med era jävla chips, jag är tjock

Precis innan jag ska kasta in min handduk för dagen, alltså gå och knyta mig, ser jag en reklamfilm på min teve.

Klockan är 00:30, strax efter att fredagen övergått till lördag.

Jag minns inte så noga om det var OLW:s eller Estelle:s chips det kommersiella inslaget rörde, men det spelar mindre roll.

Vad som gjorde mig uppriktigt förvånad, lite förbannad och dessutom äcklad, var att chipsreklamen var gjord på temat "fredagsmys".

Detta efter att jag på mitt mys tryckt i mig snask, cola, fruktsallad, glass, om vartannat, näve efter näve i påse efter påse.

Tror du inte jag ville spy i min egen mun när någon försökte locka med chips vid denna okristliga tidpunkt? Finns det någon tidpunkt på hela jävla veckan då det är MINDRE lockande med fredagschipsmyzzz än just klockan 00:30 när man står där nyborstad, trött i sin pyjamas och med magen spjärnande och bubblande av göttigheter man i vid närmare eftertanke önskar att man aldrig satt i sig?

Hur dumt får det bli? Denna reklamspot har de alltså betalat för, som att torka sig i röven med sedlarna eller ännu värre skänka en större summa till ett kristet samfund.

Jag tror jag måste ägna mig åt lite bullemiska kräkningar av bara tanken på dessa chips och nästa jävla mys som är så långt borta i en avlägsen framstjärt att det knappt finns, iallafall har man verkligen inte börjat se fram emot det ännu, det äcklar mig faktiskt.

Tig med era chips, vill jag ropa. Tig med dina smörgåsar, när du ändå är igång. Jag ska inte ha nåt.

Arga gubbar och torsdagsmys

Själv brukar jag tycka att jag är duktig, och det tycker jag fortfarande, tycker inte du?

Idag när jag var på väg hem från jobbet ringde det dock en gubbe och skällde som en hund, pga ett mail jag skickat iväg strax innan jag klappade ihop datorn för dagen. Första gången han ringde svarade jag inte, eftersom jag var upptagen med att gräva med en spade i Icas lösgodisbyttor (ja, jag gjorde det, fast det bara är torsdag, och gömde snasket i fickan, bjöd ingen). Sedan skickade han ett mail med brysk ton, lite hotelser och kärringaktiga uttryck såsom "nu får det va nog", men innan jag hann läsa ringde den uppbragde igen och gav mig hela svadan i örat.

Orka! Eftersom det inte var "mitt fel", det han var arg för, tog jag dock inte så illa vid mig. Blev mest irriterad på den översittaraktiga tonen som antogs. Vilket spektakel! Vad är det med folk? Det var många saker jag ville säga till den mannen, som jag dock inte sa, man är ju väluppfostrad, men uttryck i stil med "tyst lantis, du tröttar mig" och "har du inte fått majs idag" hade verkligen kommit till sin rätt. Så kan vi säga.

Jävla tur jag hade köpt godis, kan jag känna. Tryckte i mig halva påsen på vägen hem av ren ilska.Trör du på min hatt? Det var mitt torsdagsmys.

I love you more than you love me

Det verkar som att Isabella tycker att Lovisas kärlek är lite för intensiv och intim i många lägen. Jaga och dra, krama och pilla. Så kommer jag efter som en kärring med hängröv och skriker NEJ. Lite pedagogik på det: Boken är ISABELLAS, hon bestämmer om DU får låna den". Men allt mitt är tydligen ditt, slit och släng, jag kräver inget men vill ha allt. Fly mig en bulle.

Om mindre än två veckor börjar den lillaste på dagis. Kan du tro! Den lilla! Men så måste det bli, för man kan inte leva på 5300 kronor i månadslön. Man måste jobba, hårt och länge. Och tydligen ska Lovisa i samma veva flytta till en annan avdelning, och det blir väl fint, får hon leka med jämnåriga barn medan lilla tar över bäbisavdelningen, utan att för den skull ha sin storasyster i hasorna som pillar henne i ansiktet och rycker alla leksaker ur händerna på henne.

Förresten ska jag klä upp mig i kostym (ej bokstavligt) och göra ett gott hedervärt intryck nästa onsdag. Gissa varför, om du orkar. Mamma, jag berättar på fredag på vårt mys!

Ska vi gå till dagis? Eller?

Mamma: Titta nu färdigt på filmen så går vi sen.

Lovisa: Vart ska vi gå?

Mamma: Till dagis.

Lovisa: Till Hjördis??!!