Herr och Fru Gill

Min man spanar på min blogg och ser inlägget "Rik på kuppen" nedan med dess inledande fraser:

- Skriver du om Rick Gill nu igen??

Haha. Det har jag inte tänkt på att Rick och Inga kanske är släkt. Är hon hans morsa, hans mormor eller varför inte hans fru? Han brukar väl inte vara så knusslig med sitt liggande, så why not.

Apropå det här uttrycket jag gillar att använda:

- Så gick det till, Fru Gill

Det visar sig att jag fullständigt missuppfattat det. 

- Hur står det till, Fru Gill

Ska det vara. 

Och det var Lasse Berghagen (Bajshagen i folkmun) som sa det i Lördagsunderhållningsfarsen "Tjocka Släkten" någon gång under tidigt 90-tal till Inga Gill när han ville veta poängställningen mellan de lag av släktingar som deltog i denna förnedringstelevisionstävling. Och Inga var inte sen att skapa sin egen paroll:

- Hur står det till mellan lagen, herr Berghagen?

Nu gick tydligen Inga ur tiden år 2000 (vilket jag missade), men vi minns henne fortfarande som korvstoppade Edith i köttdisken på Varuhuset. Och Rick, han ljuger om sin ålder på Facebook och låtsas vara född 1970. Ha!

Inte helt fel - Depeche Modes nya

Nu fattas bara att New Order också släpper sig, så har vi Trippeln anno 2009 komplett.

Fy fan vad bra!

Rik på kuppen

Idag tjänade jag 50 pund - i princip utan att lyfta ett finger. Så här gick det till, fru Gill.

En kärring, och då menar jag riktig kärring - en gapig engelsk brud, arrogant i tonen och analkåt i sättet, ringde cirka 14.15 från ett marknadsundersökningsföretag. Jag är registrerade på ett antal sådana och anmäler emellanåt mitt intresse att deltaga i undersökningar. Den här gången handlade det om en om kontaktlinser och det var SKITBRÅDIS, någon hade lämnat återbud och det här var ASVIKTIGT - kunde jag vara i stan klockan 3? Ja, visst, jag är inte billig, men det kan jag vara för 70 pund.

Ska bara ställa några frågor först och kolla att du har rätt PROFIL. Att du matchar kundens önskemål.

Okej.

Du är alltså 32 år gammal? 

Nej, 33 är jag. 

Ah men asså du måste va 32 för att matcha profilen. 

Okej, då är jag 32. Snyggt.

Hur nöjd är du med dina kontaktlinser idag på en skala från 1 till 10? 

Ja, jag är nöjd. 8-9 kanske. 

Jag behöver att du är högst nöjd som en 7a. 

Okej, så himla nöjd är jag nog inte då. 7 blir bra.

Och hur ofta har du problem med följande? Torra ögon? Röda ögon? Svid i öga? Var i öga? Pet i öga? Bla bla i öga? 

Sällan eller aldrig. 

Nej, men jag behöver att du har problem regelbundet med iallafall 3 av dem. 

Jaha. Lite problem har jag kanske med torrhet, sveda och värk då. Braaaaaa.

Ah, och nästa fråga, vilken kändis skulle du vilja gå på middag med och varför?

Eeeeh??? Vad har det med linserna att göra? Dumma tramstant. Neil Tennant svarar jag. 

Det vet hon inte vem det är. Varför det? 

För att jag inte behöver tacka för maten med samlag, tänker jag. För att han är intelligent, trevlig och rolig, och för att jag tror han skulle uppskatta mitt sällskap, säger jag.

Bra, det var allt, seså, schas iväg med dig nu till Oxford Circus, här har du adressen.

Och tant hetsar iväg, fortfarande i gymblus, oduschad och osminkad. Rusar in i deras reception bara 5 minuter för sent och får sitta i ett väntrum med kaffe och skvallerblaskor. Taximocka. Någon tönt kommer in och ber om djursex för att vi får vänta så länge. Snaaaart, kommer tomten. Efter en halvtimme blir vi utkallade till receptionen, det är jag och två andra skojare i glasögon. 

Skriv på här att ni fått 50 pund, säger pajasen i receptionsdisken. 

Vad fan, 70 vareju,  tänker jag protestera. Han räcker oss varsin 50-pundsedel. 

Tack för ni kom, ha en braaa dag. 

Först då inser jag att den 2 timmar långa ystningen om kontaktlinsen har blivit inställd. 50 punds kompensation utbetalas, inte illa. Snyggt jobbat, och jag som bara var panikinringd och bara matchade profilen på låtsas. Så ska en slipsten dras.

Jag slösar bort min tid - all ska bort

Här är jag - ledig från arbete och tvång. Det innebär en helt annan frihet att disponera sin tid. Självklart tar det ju mycket tid att ta hand om en spädgris (jag som skröt om att jag skulle skriva en roman under spädtiden, dom sover ju jämt, haha, dra den om rödluvan, hur tänkte jag?), men det finns inga fasta tider och rutiner, inga långa arbetsdagar i kontorsstol, nästan inga bakfyllor och väldigt få uppbokade timeslots i kalendern. Allting sker lite på Lillas villkor, och det är ju så det ska vara. Lilla är chef och jag är hennes lyckliga slav.

Men ju mindre man har på agendan desto mer handlingsförlamad blir man. Allt kan ju vänta tills imorgon. Jag behöver boka tid hos en doktor och en tandläkare. Det har jag tänkt göra imorgon sedan årsskiftet. Jag ska arbeta om min CV till en svensk variant - det kan vänta tills i övermorgon. Det är ju inte precis att jag ska söka jobb nu på direkten. Varje dag ska jag gå till gymmet och syssla med friskvård, men jag kan ju alltid hålla mig tills imorgon. Entreprenörskap - jag ska jobba med ideer och design, lära mig mer Illustrator och InDesign - en annan dag.

Så sitter jag här och slösar bort mitt liv på tramsblogg, Jeremy Kyle-TV och en och annan bok från kiosklitteraturståndet. Är det kultur? Städa kan jag också göra en annan dag, därför sitter jag omringad av bråte och dammkorvar.

Det finns dom som säger att Livet är det som händer mellan händelserna, när man bara lever utan att hela tiden tänka och vänta på framstjärten. Jag är rätt dålig på det där, att leva i nuet. Jag blir stressad när jag sitter en hel dag i pyjamas och "slösar bort den". Min man, min korv, han gör gärna det. Sitter hela dagen och leker på internet och spelar spel i bara nätbrynjan. Då är han nöjd. Själv blir jag stressad av det, att jag inte GÖR något. Men det gör man ju. Vad är det som säger att aktiviteter i friska luften med andra människor är viktigare än dom hemma i soffan där hjärna gymnastiseras istället för lekamen? Det är någon slags dum kristen mentalitet jag bär runt på, som jag borde slopa.

Det här är lilla livet, det är så här det ska vara. Framstjärten, den är något helt annat den. 

Lilla leker med sin fot

Jag tog en bildserie av mitt barn, som man alltid gör när man är kär, och det är ju jag, i ett barn. Trist när jag laddade in bilderna i datorn och det visade sig att hon hade slem på hakan på alla bilderna, det såg ju inte jag under fotograferingen, min blinde fan. De här två var nästan okej, nästan inte någon sepe-skada. Här sitter hon i sin bilstol (i brist på babysitter som man visst ska ha) i sin Polarn o Pyret-kostym och leker med sin fot och sin giraffilt, och bjuder på sig själv. Jag behöver kanske inte nämna igen att jag tycker hon är sjukt snygg, för det vore kanske att skryta, och skrytmånsar är väl inget att ha, va.

Ett porträtt av min docka

Dagens gästbloggare is Ninadockan: Best of Ulla del 1 - Han kallades för Trams

Det va en vacker lördagseftermiddag, jag vill minnas att det var vårligt och skönt, dagen då vi på pin kiv förbryllade en ung man och nästan skaffade Ulla en het dejt, i sann busringningsanda.

Mannen i fråga var en före detta flamma till undertecknad, en man utan haka som kallades för Trams, han hade pipig tjejröst och bar sammetskavaj, en riktig hit med andra ord. Veckan innan hade jag sett just denna gamla flamma riktigt i gasen, vindögt vajandes runt på Monarkens dansgolv. När vi nu denna lördagseftermiddag satt i gamla miniköket på Royal College Street och åt Spaghetti med Köttfarssås, fick jag en snilleblixt till bus och bad Ulla ringa upp just denna unge man som kallades for Trams, och påminna honom om deras möte veckan innan på Monarken, samt undra om han inte ville ses igen? Naturligtvis hade Ulla inte ens varit på Monarken just denna afton, men det va ju så skojigt att den vid det tillfället överförfriskade unge mannen säkert inte skulle minnas varken det eller annat från den kvällen. Nej, mindes gjorde han ju inte, det erkände han, han var idel frågor - hur ser du ut, vart jobbar du, vad heter du nu igen.... nej, kan inte komma ihåg tyvärr sa han, så va samtalet över. Vi skrattade gott och åt upp Spaghettin samt gjorde oss iordning for att gå på uteservering och Camdenrunda.

Klockan blev väl ungefär 6-7 om kvällen, då vi glada i hatten satt pa Edinboro Castles uteservering och Ullas telefon plötsligen ringde med okänt nummer. "-Hallå?" svarade Ulla tveksamt. I luren fanns Trams. Han hade rannsakat sitt minne och kom nu mycket väl ihåg "mötet" helgen innan, skulle det inte va trevligt med en drink i dagarna? Ho ho ho, tjöt jag i förtjusning över lurendrejeriets plötsligt underhållande twist, medans Ulla själv började bli lite olustig, hon hade ju pojkvän, hon ville väl inte ha Tramserier ringandes i luren vid olämpliga tillfällen, och kände sig väl lite skyldig över att ha grundlurat den stackars okände unge mannen som hon aldrig tidigare fatt äran att träffa. Vi fick således styra av dejten, jag fick erkänna att det var jag som låg bakom buset, men ett gott skratt fick vi oss under busets gång. Veckan efter sprang vi på den gode Trams på den Gode Mixern, Ulla fick äntligen äran att skaka hand, och även om den unge mannen skakade sårat pa huvudet över busets grymhet, att han hade blivit sa grundlurad i sin kärleksdesperation och av ett gäng svenska tjejer till på köpet, dock kunde han inte låta bli att även dölja ett litet smajl över finurligheten! Jag tycker fortfarande att det är en av dom bästa busringningarna sen jag och Lovisa modell äldre kopplade ihop två av våra mellanstadielärare sent om en fredagkväll någon gång på 90-talet, eller när Sabrina fick prata med sin drömkille. Håller ni inte med om att Ulla e kul?

Gästbloggen med Crazy Frank : Please allow me to introduce myself…

Nu mina damer och herrar är det spännande grejer på gång. Det är nämligen såhär att jag har fått det fantastiska uppdraget av Ullaguran att få gästblogga lite.

Så…tillåt mig introducera mig själv. Lina var namnet, aka Crazy Frank. Jag bla bla bla… Nä, skit i mig, det är ju inte kul. 

Låt oss istället göra det enda rätta: tala om den förträffliga tant Ullaguran. Så…

Jag träffade Ulla för nästan åtta år sen i Londons kära gamla Camden. Tillsammans med de övriga dockorna har vi härjat stadsdelens pubar och parker i alla dessa år. Skratt, gråt, solsken, ilska, fylla, regn, glädje, äventyr och pintar från Elephants Head, Mixern, Dublin, Barfly, Marathon Bar etc etc har fyllt våra dagar.

Men… snart ska vår kära tant lämna oss och flytta hem till Svedala. Det vill jag inte skriva om, för då börjar jag gråta. (Fast jag vet att hon kommer bli väl omhändertagen av alla Sverige-dockor. Och av hennes två stora L: Luigi och Lovi).

Ulla är en av de roligaste människorna jag känner. Att läsa hennes blogg är ren lycka, men att få träffa tanten är ännu mer lycka.

Och hon är snygg.

Och hon är smart.

Tant har alltså varit så girig att hon har roffat åt sig alla dessa tre attribut. Rolig. Snygg. Smart.

Ja, vad mer kan jag säga?

Jo, att JAG KOMMER ATT SAKNA DIG TANT!

Kyss,
Crazy Frank

Lilla mamma

Det är inte rekommenderbart att vara bakis med en liten bäbis i sin vård. Jag säger inte att det är farligt eller fel att vara lite småsliten efter 4-5 pints, eller att ens dricka dem, men om man har ansvar för en hungrig eventuellt gnällig parvel som vill stiga upp klockan 8 så är det ju inte jätteläckert att samtidigt vara smått illamående och ha en molande värk bakom tinningarna. Man får så klart bita ihop och skylla sig själv.

Men jag ska hålla igen på mitt klagande, för Lilla är snäll och inte alls jobbig att ta hand om, nu sover hon ju igen, och gårdagens Camden-bus var sådär härligt som bara bus i Camden-natten kan vara.

Om vi sover lite till får vi snart vakna och gå till puben och äta Sunday Roast. Mums!

För ha ha ha, det går ju så bra

Mjaooooo sa katten i mig när jag fick spendera aftonen med de bästa av de bästa. Jag hade tänkt att jag skulle spara på kärleksbloggkrutet tills jag lämnade landet och det blev sådär påtagligt med saknad och smärta, men nu kan jag inte hålla mig. Nu är det glädje. För nu kommer snyggaste Pettersson hem efter 7 års bortavaro.  Vi var på Dublin-slottet med våra pints. Och Johansson, världens bästa, var också där med sin sugenhet. Igår afton hade jag en helkväll med Johansson, idag spenderade jag hela dagen med Johansson och sedan fick jag kvällen med Johansson också. Och ju mer man får, ju mer vill man ha. Av Johansson och Pettersson och pintar på slottet, och jag. Jag fick så klart gå hem tidigare och nyktrare än vad jag hade önskat, men det är bara att vrida huvudet 90 grader till vänster så förstår man varför. Där ligger dockan och sprudlar av snygghet. Jag undrar om jag någonsin ska växa upp och tycka att det är antingen patetiskt, tråkigt eller tröttsamt att vara full på pub med snygga vänner. Jag tror inte det, för jag älskar't. Jag älskar pinten, puben, slottet, dockorna. Älskar't.