Likvaka på Slottet

Så nu har gubben gammal sprungit in i väggen. Eller inte sprungit, snarare långsamt segnat ihop i en skrumpleverhög efter år av alkoholmumsande och nikotinsug. Vi snackar om pappa Dublin, gammelgubben som för inte alls så länge sedan sågs i baren med sprit och cigarill, men som den senaste tiden varit totalt sängburen och fruberoende. Det sägs att han var en Camden-legend men jag vet inte.

Nu har jag iallafall blivit inbjuden till likvaka nästa vecka, kistan ska levereras till puben som kommer att vara stängd för allmänheten. Vi snackar om ett 12 dagar gammalt lik. Hur ska det gå till? Har det frusits ner och kommer det isåfall tina under kvällens lopp? Eller är det kremerat? Vad betyder det? Balsamerat? Kommer kistan vara öppen, eller hur gör dom, kissolikerna? Hur gör djur?

Jag må vara en rå sälle som gottar mig i en farbrors död, gör mig lustig på hans bekostnad, men jag tycker mest det ska bli spännande. Skål på dig, gubbjävel.

Blunda och njut

Har ni hört den här klyschan:

Passa på och njuta nu när din bäbis är så liten, tiden går så fort och den ljuvliga spädisåldern kommer aldrig tillbaka.

Säger du det. Men jag vill att tiden ska ticka, för det blir väl roligare att hänga med någon som man kan snacka med, som man kan indoktrinera och forma? Jag har aldrig varit ett big fan av bäbisar, har aldrig varit den som hoppar fram och gullar och jollrar. Tycker de flesta bäbisar ser ut som fula gubbar (Billy Corgan, snygg gubbe, i mitt fall) och är allmänt jobbiga.

Nu är det visserligen så att min lilla är snyggare och snällare än snittspädgrisen, men eftersom hon dessutom blir snyggare och roligare för varje dag är det väl inget att hänga fast vid att hon ska vara hjälplös mini-människa?

Får för mig att det handlar om förälderns maktbehov och den ljuva känslan av att någon är så fullständigt beroende av dem för sin överlevnad, en egotripp att få känna sig så jävla viktig och behövd. Men jag kan ha fel. Kanske jag också säger ta vara på spädbarnsåren en dag, kanske jag också kommer haspla ur mig att det var bättre förr och att gräset inte är grönare och all annan ostmassa, kanske jag blir en cp-kärring en dag. Men då hade jag iallafall nedtecknat detta dokument som bevis för att jag en gång var någorlunda normal och o-cp.

Sluta spänna dig

Ah vad jag spänner mig. Måste kolla att barnet andas. Rör sig bröstkorgen, kan man höra andhämtningarna, det ligger väl inte en filt över lilla ansiktet? Hela tiden, så fort det blir tyst. Rusar upp ur sängen på natten för att kolla. Jodå, hon lever. Pillar på henne så att hon sträcker armarna i luften och utbrister "va fan colo!", vad fan vill du? Jag har hört att många människor som skaffar barn lider av denna cp-skada i början. Rädsla för plötslig spädbarnsdöd, vidriga tanke. Jag trodde det blev mindre och mindre risk med tiden, men så berättade den jävla home visit nursen för mig igår att de flesta fall inträffar i 4-5-månadsåldern, fy fan vad jobbigt. Men det hjälper ju inte att oroa sig och det är ju ruskigt ovanligt, eller hur. Jag borde sluta spänna mig, det är vad jag borde.

Men lilla är ju så liten. Och jag är så stor och har så mycket ansvar.

Och som vanligt vinner den som är snyggast

Tjockglad

Efter att den senaste veckan ha satt i mig 5 askar choklad, Paradis, Wienernougat, Anton Berg, you name it, och cirka 950g lösgodis, detta toppat med rabarberpaj, smörgåstårta och ca 8-10 månader av frosseri och fika med bulle och kaka och glass varje dag, en chokladbit eller glasstrut på vägen hem från Tesco, baka massor av kanylballar, kakor och mums,2 pundare för två paket kakor på Sainsburys, mums lilla babba, den tar vi sa polisen och pållen i kör - efter allt detta och ett par stenar tjockare än vad som kan anses attraktivt har jag nu satt en käpp i mitt hjul.

Stopp och belägg, nu är det slut på sötebrödsdagarna, nu håller vi i hatten och blir smala och snygga tills bikinisäsongen börjar i April när jag reser till Brasilien. För om jag inte aktar mig kanske jag måste byta bikinin mot en burkini och det vill jag lova är inte något jag vill, gud förbjude.

Wo ist der chokoladen laden laden?

Att sluta med socker är nästan lika svårt som att sluta med heroin, har jag hört.

Guran är en hjälte

Jag har investerat i ett Guitar Hero-spel, med tillhörande gura. 

Ascoolt är det att dra några hårdrocksriff på eftermiddagskvisten eller kvällsdito. 

Men aldrig efter 10 PM - det är ju det som är den allmänt kända regeln i hyreshus, eller hur, det vet ju alla. Utom den katolska pisskärringen i lägenheten bredvid som efter en etermiddagssejour av gitarrbattlande mellan mig och min snygge make lämnade denna hotfulla lapp på vår dörr.

Om ni fortsätter att störa människor med att spela hög musik kan ni förlora ert hyreskontrakt. Var snäll och var mer hänsynsfull.

 

Högaktningsfulla hälsningar, Anonym.

Men dra du till Gud-horan, man får faktiskt föra oväsen på dagtid. Jag har haft noll efterfester sedan jag flyttade hit, du borde vara jävligt tacksam kärring. Nästa gång klagar du väl på att jag har ett gråtande barn. Get a life, säger jag surt som räven.

Blöja

Kul ord förresten - blöja. Säg det ett par gånger (helst på skånska) så får du se hur bisarrt det låter.

Blöja. Blöja. Blöja.

Inte som nappy som det heter på engelska. Eller diper på amerikattska.

Så mycket blöja består min tillvaro av att jag drömt om blöja 2 ggr den senaste veckan.

I första drömmen var det min mor som deklarerade att hon bar blöja om nätterna för att det var så kallt att gå upp och kissa. Inget konstigt med det. Bara att kasta på morgonen ju.

I andra drömmen var det en av London-dockorna (du kan roa dig med att gissa vem), som avslöjade att hon hade en sjukdom (analinkontinens?) som gjorde att hon behövde bära blöja. Men det var bara ungefär vart 8e dag det läckte, var hon noga med att poängtera. Och tänk vad konstigt att vi känt varandra så länge och så avslöjar jag detta nu, sa hon. Nej nej, tyckte jag i drömmen, inget konstigt alls, helt naturligt ju.

Libero Liksom - Det känns tjyggt.

Älskar att resa

Ta dig en titt genom kontaktannonser eller internetprofiler folk har skrivit om sig själva. Skogspromenader har man ju hört förut, mysiga hemmakvällar en annan känd klyscha. Vem fan har dessa som sina två huvudintressen, eller vem fan tycker inte att dessa två aktiviteter är ok då och då? En annan vanligt förekommande favoritsysselsättning är då den om att man älskar att resa. Inte att man gillar att besöka nya platser och kulturer, kryssa av på sin Places I've been-lista, inte ett ord om att det är spännande att bo på främmande ort. Bara det där med resandet. Jag älskar att reeeesa. (Och Paula Pennsäter tycker det är så rooligt att sjoonga)

Nej, jag älskar inte att resa, jag hatar't rentav. Cp-bussar som kommer lite som dom vill och luktar svettig pung, tåg som alltid är försenade och stannar i tunnlar och urskog, flygande plan som har trånga säten även för den minsta av brummor och skapar öronont och har råäckligt krubb, sjösjuka på Viking Line, öststatsfärjan Rödby-Puttgarten, vedervärdiga båtluffsfärjorna i grekiska ö-världen med snuskigaste skinkmackan i världshistorietten, allt detta hatar jag.

Stressen när man blir försenad och nästan missar ett plan, jag har varit med om det ett antal gånger och det var aldrig mitt fel. Med Lisa i taxi från Archway och jag fick nästan hjärtattack, åtminstone åldrades jag 10 år på 10 minuter. Med min bror på Finchley Road och inga bussar kom och vi hoppade in i en bil med främmande karl men eftersom det varit en olycka på M25 missade vi horplanet iallafall och jag tillbringade natten på flygplatsbänk som värsta lodisen. Och nu i helgen med Ludde Korv när cp-tågen över sundet plötsligt blev inställda och jag blev så stressad att jag höll på att bli riktigt otrevlig och slutligen fick betala 600 spänniga spänn för en taxi för att sedan rusa in som en cp-skadad skottskada på terminalen fem minuter innan incheckningsstängning.

Det är fan inget kul att resa - det är stress, det är trängsel, det är dålig lukt.

Målet - ja tack. Men resan - fy fan.

Billy Corgan i min spjälsäng

Jag kanske är skogstokig, halvblind och har fel, men jag tycker att mitt barn är så väldigt lik Billy Corgan. Särskilt när hon har svart på sig. (Och svart är snyggt på bäbisar, glöm aldrig det - till skillnad från rosa och ljusblått som alltid är dödsfult).

Eller alla bäbisar kanske ser ut som flintskalliga rockstjärnegubbar? Gubbar ser dom ju iallafall ut som. Din kanske ser ut som Ulf Lundell eller  Peps Persson, grattis isåfall, men min är snygg som Billy Boy.

Och rent objektivt är ju min snyggast, eller hur Emma.

Today's the greatest

Day I've ever known
Can't wait for tomorrow

Tomorrow's much too long

2008

Allting 2008 överskuggas av en stor liten pryl som heter Lovisa. Det var det största, det bästa, det sjukaste jag varit med om. Och förlossning är en vidrig, absurd och smärtsam tillställning.

Brakfylla-08 upplevdes därför redan i början av Februari. Det var en Company Night Out på Bloombury Bowling Lanes - jag och Yvonne gick ut hårt och fortsatte i snabb och snygg takt medan vi kastade bowlingklot, skrålade karaoke-hits, shottade shots, skrev fitta och kärring med spritpenna på glasen och slutligen tog en taxi till Dublin Castle där vi var dom enda cp-fulla på lock-in-eftersläckningen. Dagen efter turades vi om att spy på personaltoaletten.

Den sista pinten togs på samma kära Dublin-slott, det var jag och Sofie och varsinn halvpint serverade av den snyggaste av barmän. På vägen hem rökte jag två cigariller, lika bra att passa på tänkte jag. Och med all rätt för nästa morgon kissade jag plus på stickan och rökandet och därtill Camdenskojerierna fick sig ett abrupt slut.Ett tag var det ok att sitta med och dricka läsk, men även det förlorade slutligen sin charm i takt med att bukfetman tilltog. Årets fest, bröllopspartajet på DC where else, den 10e Juli, var fantastisk även för en spiknykter. Med stolthet kan jag skryta med att jag stått på Dublin Castles scen och jag inbillar mig att det inte lät för jävligt (även om Simon Cowell nog skulle hävda det). Snyggt ska det vara och snygg var jag.

Men 2008 kommer framför allt bli känt för 3 saker som kan sammanfattas i det skrämmande begreppet vuxen. Bröllop. Bäbis. Beslut att flytta till Sverige. De 3 b:na. De tre benen. No more liggande (kanske på sikt, men bara brasilianskt), no more knark (jag var ju ändå allergisk), no more efterfest (trots att Hugh o Yvonnes soffa var sjukt skön), no more cp-fylla minneslucka somna på toaletten. Jag har hällt i mig ett par pints och några glas vin sedan jag ploppat, men när det viktigaste är att Lilla mår bra och inte jag, så blir tyvärr fyllan lidande. Kalla mig tråkig, jag kan lätt definieras som detta, kalla mig ostig, jag skriver under på cheddarn. 

Men mest av allt är jag glad och nöjd för att jag har skapat något så fulländat som den lilla dockan Lovisa Teresa. Well done, säger jag och dunkar mig själv i ryggen när ingen annan gör det.

Eller? Kanske borde jag kamma mig, banta och skaffa barnvakt så jag kommer med i matchen igen och kan sopa banan med alla sopor. Jag ska göra allt det där, jag ska, bara inte just nu.

Grått nytt hår.