Jag ville vara fin fast jag var en ost

Den italienska gogonzolan smakade bland det ljuvligaste en ost har smakat sedan den dagen Jesus hyvlade cheese doodles på de mannagryn han bakade till bröd alldeles smidigt och modernt på den tiden som anses som historisk.

Min Chelsea-klocka visar exakt och patetisk tid strax efter 3 en vardagsmorgon. Malaysia kan inte vara ett bra land.

Lägg mig

Ner på kudden, räv under ena armen, giraff under andra- nu räcker jag, det, allt + god afton, jag är slut som artist.

Bara jag är glad

Nu ska jag skriva en schlager. Så här går den, helt spontant.

Bara jag är glad är världen värd
och jag är glad för jag är så glad
oh så glad

Sjung meldodin till Bara du och jag, det funkar. Men det är farligt att vara 30+ när natten är sen och laptopsjäveln är snygg och alla är sugna och klockan ringer och duschen skrålar och chefen kallar in för möte och andedräkten stinker och tanten är trött när parmiddagen serveras imorgon afton.

MAMMAN FYLLER BAST!!!
Ulla+Mamma är sant.

En burk kärlekskryddade sardiner

När jag fyllde år alldeles nu i dagarna fick jag en burk sardiner. Mums sa jag och satte mig i flygplansstolen. Bredvid Adam, med en kyss på munnen och salighet i sinnet. Hejdå!

Vardagskatastrof

Jag råkade diska Ninas fina mammaburgare igår kväll. Dom skulle ju vara i min lunchlåda, men så låg dom under ett fat och jag tog hela schabraket till diskhon och körde runt med borsten. När jag lyfte på locket fick jag se två äckliga bruna uppblötta bullar och undrade vad fan det var för snusk, tills jag insåg att det var mammas mums.

Var det fel av mig att skölja av dom och ta med dom i lunchboxen iallafall?

Mums Lilla Babba, sa Adam!

Man kan inte få veta varför det heter Mums Fillibabba via Google, vilket är sjukt störigt. Känns som att något av radarparen Magnus & Brasse eller Trazan & Banarne kunde vara ansvariga för fillibabban, men det är kanske lattjolajbanslådan och mumstajm som förvirrar mig. Den som vet får gärna informera mig, i annat fall får jag minsann skriva till Margs Språkspalt.

Världens mest deprimerande morgon

Ute ur huset vid 8.20 AM, något för sent för att kunna take it easy och ändå komma i tid till kontoret. Flertalet motgångar på vägen får mig fullständigt ur balans.

Jesus har valt att småkissa, varpå jag lyckligt fäller ut mitt nya tantparaply. Men Jesus har också rikligt med luft i lungorna, som han fräckt blåser på mig och mitt paraplax, varpå det vita volangprydda regnskyddsspektaklet blåser ut-och-in och jackan blir blöt, nyklippta frisyren är för kort och blåser i ögonen och munnen. Som topping på tårtan har jag sladdriga byxor på mig som inte vill sitta uppe, som släpar i marken och blir sura. Får jag även nämna att mina skosnören ideligen går upp och slänger runt benen som kladdiga maskar. Lunchlåda och damväska i ena handen, paraply i den andra, med ingen chans att rätta till de uppstådda problemen, börjar jag upprepa svordomar och besvärjelser som ett mantra. Bråttom bråttom. MP3-spelarens earplugs glider ständigt ur, men det finns inte tillräckligt med händer att fixa in dem igen. En synnerligen vacker inledning på en lika fantastisk dag.

Nu är dom här!

Alla dockor, duvor och kex är samlade. Jag har köpt asnygg klänning som jag fick prova bakom en sarong som Lisa höll i. Jag ska strax gå och klippa mig i salongen runt hörnet, inklusive blow-job. Mums, vad jag är sugen på min fest!

Tanten

Nej jo, jag lever ju fortfarande och känner ingen som helst fysisk skillnad. I princip har jag ju redan varit 30 sedan jag blev 29, eftersom hela året varit en enda lång förtvivlad väntan på att bli tant på riktigt. Under lång tid har jag refererat till mig själv som tant, mina kompisar kallar mig tant utan att tveka och ordet tant har till och med gått så långt i användandet att det blivit mer en komplimang än ett skällsord. Lilla, söta tant. Det faktum att jag valt att kalla mig något så tantigt som Ulla (det är mig veterligen ingen under 60 som är döpt till Ulla – än mindre jag själv) har ju dessutom helt säkert banat väg för tantepitetet. Och jag vill tro att det härigenom ligger en sväng ironi att kalla undertecknad tant för tant? Ungdomligare tant får man söka efter med lupp och lommelykt; bara för två veckor sedan fick tant visa leg på systembolaget. Modernare och ungdomligare inställning, klädstil respektive frisyr får man ju leta efter: jag är ingen militant moraltant, jag klär mig av princip inte i skjortblus, jag delar inte frisyrval med den unge mannen i tantfrisyr vi iakttog på Mixern i Söndags. Jag gillar varken brun, grön eller gredelin. Har aldrig varit yrkesverksam som varelse flourtant eller mattant, är heller ej särdeles bastant.

Så då undrar man stilla: är jag i verkligheten en s.k. ungdomstant, eller är jag i själva verket en patetisk tant som maniskt försöker undvika att vara tant fast jag egentligen är det?

Eller är det så pass enkelt att det faktiskt inte spelar någon som helst jävla roll att jag passerat 30-strecket och kan fortsätta lattja i vanlig ordning? Ska jag eventuellt sluta älta?

Tjohej! Nu börjat snart festen!

Still 29

Sista dagen i ungdomsträsket innan jag imorgon officiellt blir tant. Jag vet, det är bara en siffra, men den betyder ju så sjukt mycket. Den innebär dekadens och förfall, tant istället för tjej, rynkor och risighet, trötthet och begynnande flint eller cancer, seriös snarare än lattjolek, förtvinande äggstockor som borde vilja mata ut bäbisar. Allt blir tråkigt – måste sluta supa så förskräckligt, lägga cigarillen på hatthyllan. No more minneslucka, cp-fylla, sena Mixer-nätter mitt i veckan. Hej på dig matlagning, motion och myskväll i TV-soffan.

Jag gör ett sista avsteg från principen att det är patetiskt med 30+-tanter som blir askalas. På Lördag smäller vi klackarna i taket, öppnar lattjolajbanslådan på vid gavel, svänger de lurviga på DJ Brummas heta diskoteksgolv.

Tack till alla som vill komma, det värmer gott i ett gammalt tant-hjärta.