Det var en kvinna på ett shopping centre som stoppade oss och började bubbla. Tydligen ville hon erbjuda mina barn modelljobb.
Inte förvånande, särskilt i Brasselandet är de ju inte bara osedvanligt vackra utan också exotiska med sina blonda lockar.
Vi tackade dock nej, två tuppstolta föräldrar tackade nej till att dra sig tillbaka från arbetslivet och ägna sig åt att resa runt som agenter till sina snygga barn, på en världsomspännande turné.
Ätit spag boll, som dom andra. Jag vill ju va som dom. Klok, förutseende, modig. Det är sådan jag ska bli. Förståndig, handlingskraftig. Allt ska bli så perfekt som jag säger.
En röd näsa kan man alltid photoshoppa bort.
En fin grej, om du frågar mig, som vi sysslar med i Europa är trottoarer, gångvägar och cykelleder. Detta tar man säkert för givet om man bor i ett land som fokuserar på en fungerande infrastruktur för andra än bilburna. Det är när man kommer ut i världen som man får perspektiv. Och det är också då man lär sig uppskatta de saker i tillvaron som kan te sig självklara.
I Brasilien är det bara fattiga jävlar som tar sig fram till fots. Därför har man inte satsat på trottoarer eller annan form av framkomlighet för fotgängare. Alla som är något att räkna med kör ju bil. Vill man gå eller cykla, då tar man först bilen till parken, det är i princip det enda sättet att ta sig dit, om man inte vill riskera livet i promenader genom rondeller och på vägrenen.
Dessutom har fotgängare aldrig företräde. Du väntar snällt tills det inte kommer några bilar. Ingen kommer att vika undan eller sakta ner för en simpel apostlahästryttare. Det finns övergångsställen på motorvägen (!), men det betyder inte att bilarna ska sakta ner eller stanna. Bara en öppning i mitträcket för de dumdristiga fattiglappar som av en eller annan anledning behöver komma över till andra sidan, kanske ligger affären där. Ibland kan man också se människor gå längs vägrenen på motorvägarna, de ska väl någonstans, och det fanns ingen annan väg att gå utanför skogen, så där stretar de i nära 40 graders värme, medan vi sveper förbi i våra högfärdiga luftkonditionerade bilar. En gång såg jag en gubbe som knuffade en kärring i rullstol framför sig längs motorvägen. Jag undrar så om de var lyckliga.
Det är så klart också därför de rika är feta här. För att det är så svårt att skaffa sig gratis vardagsmotion. Det är hissen ner till garaget och sedan bilen till en ickeansträngande medelklassaktivitet. Sova, äta, dö - och köra lite bil däremellan.
Hela livet är en gated community, våga vägra att beblanda sig. Ta bilen mellan bostad, arbete, shopping centre, restaurang (fast helst restaurang inne i shopping centret förstås, det är allra tryggast).
Det finns inga trottoarer. Fotgängare, vik hädan. Brum, brum, här kommer bilen.
Tydligen är det läge att ägna sig åt highfives och hurrarop när ens barn inte är fullkomligt unstoppable vad gäller att stoppa i sig godis och kakor. Tvärtom är det här, man får man truga och tjöta för att någon ska äta någonting alls som inte är typ frukt, allra helst vindruvor. Alla farföräldrar tror förstås att det är bara att köpa produkter med högt sockerinnehåll, så blir barnen glada. Det funkade definitivt på mig och mina syskon när vi kom till Motala som barn. Det var drickabackar, mums-mums och glasstrutar all the way, och vi var så jävla nöjda, helt enligt principen att vägen till hjärtat går via magen. Och jag har träffat många föräldrar som måste stoppa sina barn från att ta det tionde ballerina-kexet, äpplepajbit nummer tre, trycka i sig hela lördagsgodispåsen på fem röda. Som pratar om sockerchockade barn, helt knarkspeedade blir de.
Detta har jag aldrig upplevt. Mina barn är inte alls förtjusta i snask. Man ska vara glad om de ens slickar lite på en colanapp.
Detta fattar så klart inte farmor, som bullar upp med sött bröd, kakor, jelly, sockerchockade drickyoughurtar, sockerkaka och glass. Det enda som funkar är jordgubbar, vindruvor och mammas kanelbullar.
Så där ligger ett dignande berg av sötsaker och kolhydratsbomber, nästan sorgset ligger det där och vill bli uppätet. Vad som händer då är att jag själv känner mig nödd att förbarma mig över den stackars sötman, och bälgar i mig av de onyttigheter som bjuds. Jag är rätt säker på att Farmor också häver i sig när ingen ser.
Resultatet blir förstås att jag känner mig däst och svullen. Men det är något i min uppfostran som gör att jag inte klarar av att se all mat slängas. Tänk på barnen i Afrika, liksom. Lika bra att passa på att trycka i sig när man har chansen.
Men mina pippelpellar till barn, de låter sig inte luras. Allt ska smaka som i Sverige, annars duger det inte. Yoghurt kan man tex inte äta, för den smakar inte alls lika bra som Skånemejeriets, den utan tillsatt socker.
Den som trodde att alla barn älskar socker har inte fått träffa mina apor.
Han är ju så liten, lekfull, pedagogisk, tålmodig och snäll. Alla barn älskar Lilla Vovo!
Att kalla mig själv miljöaktivist, eller ens - kämpe vore att ta i. Men som iallafall någorlunda miljömedveten tycker jag att jag drar mitt lilla strå till stacken i vardagen. Jag sköter min sopsortering, promenerar till dagis och arbetsplats, jobbar ekologisk mjölk och banan, pantar mina burkar. Det finns mycket annat jag skulle kunna göra för att rädda planeten, men även solen har sina fläckar, även jag har en gräns. Jag vill inte sälja bilen, sluta flyga långt, sätta p för min köttkonsumtion, betala dubbelt för endast ekologiska matvaror, gå klädd i ekologiska bomullsplagg som sydda för en tant, vill inte ha en ruttnande kompost under vasken. Kalla mig dålig människa, men jag vill ju leva lite också, helst on the edge.
Hursomhelst får man enorma perspektiv på sin egen futtighet när man besöker ett land som är 20 gånger större än Svea Rike och som i det närmaste är miljötänksmässigt retarderat. Det finns i princip inga tankar på att spara på några resurser, dra in på någon form av välstånd eller konsumera mindre. Begreppet ekologisk existerar inte i dagligvaruhandeln och återvinning är något favelamänniskor eventuellt ägnar sig åt i storstäderna, där de står på soptipparna och sorterar för hand. Vi dricker inte kranvattnet, men däremot en sjuhelvetes massa vatten på butelj, plastflaskor vi sedan slänger direkt i soporna, något som svider lite i min svenniga miljöpartitarm varje gång. Toalettborste existerar ej, istället uppmanas jag spola så många gånger att alla spår försvinner. I en toalett som brummar fram cirka 10 liter vatten per spolning. Barnpoolen fylls och töms flera gånger om dagen. Det finns kanske inget behov av att spara på vattenresurser när vattnet ändå inte är rent, vad vet jag. Men det känns avigt för mig som kommer från en plats där man rekommenderas att stänga av vattnet medan man schamponerar sig.
Bilmotorn går varm, lampor kan vara tända även på natten, så skrämmer man bort flygfän från sin sänghalm. Att åka en halvtimme för att köpa lite mjölk och bröd är inga konstigheter. Att promenera någonstans existerar inte i en trottoarlös värld. Likt den nordamerikanska förlagan är plastförpackningar inplastade i plast.
Det finns helt enkelt inget eller mycket litet miljötänkande. På detta område är väl Brasilien helt enkelt lite efter, de kommer nog också dithän en dag, ungefär i samma era som jorden exploderar av all skit.
Det känns dock oerhört futtigt hur våra 9 miljoner svenskar sitter och anstränger sig i sina ekologiska blusar köpta på Tradera, ätandes ekologiska produkter, drickandes ekologiska drycker i återvinningsbara kärl. När 200 miljoner brasilianare brassar på kaminen, fläkten, bilen och trycker ner plastflaska efter plastflaska i de vanliga soporna. Det gör det.
En eldsjäl hade förstås sett möjligheter att förändra och påverka. Själv blir jag bara trött och beredd att ge upp mina egna futtiga ansträngningar som i det stora hela naturligtvis är en fisig prutt i världsrymden.
Ta debatten om föräldrar som fipplar med sina telefoner istället för att leka med sina barn tänker jag inte. Jag tycker ju inte ens att man till varje pris ska sky smartphone-underhållning, varken som barn eller vuxen.
Men idag har jag varit oerhört ointresserad av allt vad lek innebär. Det är helt och hållet Tomas Quicks fel, jag har inte kunnat slita mig från den bok om Fallet TQ som beskriver det barocka händelseförlopp som ledde till åtta resta morddomar. Jag har låtsas vara en hund lite halvlamt, medan jag haft ögonen på boken. Jag har suttit med ett getöga på aktiviteterna i barnpoolen medan jag främst koncentrerat mig på TQ's vallningar, falska erkännanden och makabra drogintag. Jag är fortfarande ytterst perplex över hur lagens väktare hanterade fallet och vill veta mer, förkovra mig, förstå. Går det ens?
Jag har läst Sture Bergwalls blogg, han känns väl lite gubbig och såsig. Jag behöver mer material. Men tror inte den brasilianska Livraria Cultura erbjuder mig de böcker som skrivits i ämnet. Återstår bara att kötta internet som en annan blådåre. Så rafflande! Det var ju kriminalreporter jag egentligen skulle ha blivit, vad hände med det? Livet va. Livet kom emellan.
Mina barn går det förresten ingen nöd på, de ligger här bredvid och bakar pannkakor i Pippi-spelet.
Jag överdriver inte. 250 gånger lystrade jag till frasen "Jag vill ha mina kattrosor" igår strax efter det som borde varit läggdags av en övertrött nästan-tre-åring. I varierande tonläge. Först skrikande, uppfordrande. Sedan något mer bedjande för att sedan åter eskalera till ilska. Slutligen allt tunnare, som ett mumlat mantra till vilket hon slutligen, besviket, somnade. Trosorna, inte rosorna, satt för övrigt på en annan sovande barnrumpa, så att slita av dem och uppfylla önskan kändes orimligt.
Så är det visst att vara nästan tre, man får fixa idéer och vägrar ge in, det är en fas, som det verkar vi måste gå igenom på ett eller annat sätt varje dag. Spänningen! Vad kan det vara nästa gång? Oftast något som är omöjligt att uppfylla. Häromdagen var det en burk hallon, och hallon finns inte, som ju alla vet, i Brasselandet.
Till hennes fördel kan dock sägas mycket. Hon är bland annat topp två snyggast i hela världen. Och hon har i princip slutat med två av tre bäbisattribut: blöja och välling. Nu är bara den högt älskade nappen kvar som minner om att liten är just liten.
Det är lätt att tro att alla små barn per automatik blir superexalterade när de får besöka ett zoo. Alla exotiska, fantastiska djur man aldrig sett förut, vilken grej. Sinnebilden av barn som hoppar jämfota av pur upphetsning, som man får dra från apburen för att de står som trollbundna framför en orangutang som tar sig en banan och skalar den. Entusiasmen, glädjen.
Verkligheten är något helt annat. Trötta barn som inte orkar gå. Bääääära. Måste vi se fler djur, jag vill ha Coca Cola. Vaaaarmt. Rädslan för de små, små myrjävlarna som kryper på marken. Inte en satans fågel till, jag vill hem. Posa nu snyggt framför flamingosarna, söta lilla. Meh, orka.
Så lät det ungefär. Och visst, knäppa djur och tokroliga varelser är väl idag ungefär en googling iväg, inget är så spännande, inget är nytt. Det som vi kan ha sett som en av barndomens höjdpunkter är i dagens mått mätt blasé blahablaha.
Tur att iallafall jag var barnsligt lycklig när jag fick träffa min vän giraffen!
Igår afton promenerade vi så till vår lokala Jesus. Alla städer och byar med ett visst mått av värdighet har ju sin egen? Har inte Lund en? Pinsamt.
Där står han iallafall på en kulle och spänner sig över staden.
Inspirerande, tyckte barnen.
Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord.
Sjöng jag. Ironiskt förstås.
Han älskar mig!
Utbrast Isabella lyckligt. Små barn förstår ju inte ironi, de små stackarna.
På väg dit berättade Papai att han brukade samla skorpioner vid Jesus när han var liten. Lägga i en burk och mata med myror. Livsfarlig hobby. Ett bett och du är död.
Läskigt, tyckte Lolo.
Papai, kan du bära mig när vi kommer till kyrkan?
Não é igreja, só Christo.
Att Jesus bor i kyrkan vet hon ju. För javisst, jag är ateist, men det betyder inte att jag aldrig berättar om religionens tokroligheter för mina barn. Det gör jag ofta och gärna, ironiskt förstås, men små barn förstår ju som bekant inte ironi.
Däremot har Lovisa dragit slutsatsen själv när jag berättat om Jesus, att han är en hittepå-figur och iallafall död sedan länge. Och det krävs ju faktiskt inte mer än en femårings intelligens att fatta det.
Amen på det!
Lovisa 1 - Jesus 0
