Sunday, September 29, 2013

Tid att leka

Idag, i det soliga hösthärliga, var jag ute och och rastade mina barn på lekplatsen. Och jag noterade en sak som jag märkt många gånger förut. Att andra lekplatsfamiljer stannar bara en kort stund! Är det bara jag som är supermorsa, uthållig och eftergiven? Och är det bara mina barn som tokrskrattar mig rakt upp i ansiktet om jag säger att vi ska gå hem, vad jag än lockar med? De andra föräldrarna släntrar in vid gungorna, kör några varv i rutschkanan, gungar lite lojt, är sådär härligt pedagogiska och vänliga, inte en smartphone i sikte, och säger sedan efter tio minuter att nu är det dags att gå hem, pappa har lagat mat. Och ungen bara följer efter! Så chockerande! Så orättvist! Jag kan säga att pappa poppat popcorn, men det är fan ingen som följer mig hem ändå. Och efter bara tio minuters lek. Vad är det för barn? Är de ens barn? Mina kan lattja tills de vantlösa fingrarna är som iskalla morotsstavar, kan klara sig en hel dag utan föda bara de får gräva, åka och klättra. Det kallas barn, riktiga barn.

Jag var så klart rätt sugen på att gå hem efter typ en kvart, för let's face it, lekplatser är inte heaven on earth för en cirka 35-årig låglandskossa med visst krav på intellektuell stimulans, men den gubben kunde jag begrava. Inte förrän efter tredje lekplatsbesöket, när jag nästan grät av kissnödighet, fick jag med dem hem, lockade med varm choklad och Dora the Explorer.

Jag påtalade det mystiska i att andra föräldrar bara är på lekplatsen i en sekund jämfört med oss, vad är det för konstigheter, ville jag att oraklet från Brasilien skulle berätta. Och han avslöjade att det är för att jag var där. Eller inte just jag, utan någon, att Sven B vill vara ensam på lekplatsen med sina barn, annars måste man kanske prata med den där främlingen, den där andra morsan, och fy fan vad obehagligt och trist, tycker Sven. Och det kan nog ligga något i det. För den där morsan idag, hon som var där bara en liten stund, försökte jag konversera, trots att hon verkade ungefär en tiondel så ball som jag, men vad gör man inte för grannsämjan, och våra barn går faktiskt på samma dagis. Hon tyckte nog det var ytterst obehagligt att behöva prata med mig, så kan det vara.

Men det förklarar fortfarande inte varför hennes barn följde med hem på första kommandot. Det är fortfarande ofattbart hur det går till.

Wednesday, September 25, 2013

I knew it!

Ja, det börjar bli tjatigt. Ja, det är tröttsamt för mig som drabbad. Genant för mig som gammal person, skulle man kunna säga om man hette Magnus af Frodenkvist. Och ja, jag kan och borde göra något åt det. Bara att stänga chipsluckan s.a.s.

Sitter på ett möte med min nya tyska chef. Hon är väl inte nazist, men väldigt härligt osvensk i sin management style. Hierarkiskt lagd, regelverkets ryttare, kontrollfreak, you get the picture, även om det kanske inte riktigt är viktigt i just det här sammanhanget. Men att hon är väldigt rak på sak, det känns relevant för historian.

Jag berättar på mötet att jag ämnar ta februari månad ledig, för att åka till Brasilien, att jag för detta ändamål tänker ta föräldraledigt.

I knew it!!

Skriker hon upphetsat.

Och jag fräser ilsket, för det här gör mig inte glad, att mammaledigheten alltså för mina EXISTERANDE barn, att det INTE ska passera några fler knoddar ur min snippkanal, om jag får bestämma, att det hon uppenbarligen spekulerat om skulle vara ett foster, i själva verket utgörs av kanelbullar, chipsrör och smågodis. Kolhydrater om du så vill, men ingen jävla bäbis, över min döda kropp.

Nej, så säger jag inte exakt, jag har väl ett visst mått av hyfs, till skillnad från vissa andra, men man kan påstå att stämningen blev lite tryckt efter detta, och då skulle man inte ljuga.

Hennes utspel beskrevs sedermera som "very inappropriate" av en annan mötesdeltagare, och det kan jag hålla med om. Men samtidigt är det ju inte första gången, snarare tionde eller tjugonde, jag drabbats av denna penibla missuppfattning, så det är ju uppenbarligen något fel på mig och min ogravida kropp. Eller på mina kläder, de är väl för små. Eller på min hållning, jag är väl för krum.

Roligt är det iallafall aldrig, och det finns egentligen bara en sak att göra åt saken, och det är förstås att hoppa på det strikta LCHF-tåget igen. Och jogga.

Jag som hade drömt om chokladpudding, banan och vispgrädde till kvällsvard. Dra mig baklänges i en tjock handikappads rullstol, tack.

Sunday, September 22, 2013

Lyckan bor i en liten, liten låda

Ibland bestämmer jag mig för att jag inte ska vara så jävla negativ. A bit of positive thinking. Jag är faktiskt inte cp-skadad, jag har världens vackraste barn och jag bor inte i ett u-land. Var då för i helvete tacksam.

Idag har jag varit i kyrkan. Didi it make me kyrklig?

Nej, icke tillnärmelsevis. Men jag kunde rent historiskt tycka att det var en intressant och vacker plats. Man måste inte alltid hata. Och akustiken är så fan-da-be-dosy-fantastic in church. Låtom oss sjunga i kyrkan, me and my band, låtom oss bara slippa sjunga om den jävla Jesu.

Idag har jag varit på en golfbana. Don't ask me why. Plötsligt var jag i en hörselsnäcke-aidad tour runt Lund och den tog mig på en buss till Kungsmarken, vi såg en groda, no further questions. Jag fattar att man kan spela golf i pikétröja, man blir inte en sämre människa för det.

Jag har dessutom lyckats svälja cirka fyra pints med mina käraste anglosaxiska vänner, och det har verkligen inte gjort mig olyckligare. Ariman liksom! Från ungdomen. Jag älskar att de fortfarande har samma gamla fula bord. Gives me Mixer-feeling.

Jag önskar bara att jag hade tagit med mig filten hem från Old Bulls uteservering, då hade tamigibrasan livet varit fulländat.

Alltid är det nåt.

Wednesday, September 18, 2013

Det lilla lyckliga inrutade livet

Jag bor i en liten ruta, och i den rutan finns allt det som jag håller allra kärast.

Idag t.ex. på min lunchrast, kunde jag gå hem och sleva i mig yoghurt, plocka några böcker som Lolo skulle ha på läsvilan och som jag glömde i all hast i morse, leverera dem och få massa kramar, pussar och klappar av en som var toklycklig över spontanbesöket, samt vara tillbaka på jobbet inom en halvtimme. 

Så ska en slipsten dras, så skapar man harmoni i livet, vi kan kalla det vardagslyx, och denna lyx ägnar jag mig åt varje dag, och min bil står hemma på parkeringsplatsen och väntar snällt på stora äventyr, för till vardags behöver jag den ej. Apostlahästarna är goda nog i min lilla idylliska ruta.

Även min mamma bor inom rutans gränser, hur vackert är inte det. Min söta, lilla mamma som ska ha Mormordagis på fredag för att den tramsiga Förskolan har planeringsdag.

Stress och trängsel i tunnelbanan, ingenting jag behöver ägna mig åt längre. Livspussel som ska läggas runt hämtningar och lämningar, vem som ska ha bilen, nej tack, besvära mig icke med sånt. Uppstigningar i ottan och planering med marginaler ifall det är trafikstockning eller förseningar, det rör inte mig. Jag promenerar bara lugnt längs min grusväg, hejar på några hästar i täcke och vinkar och kastar slängkyssar till mina barn i tre fönsterrutor innan jag lunkar till jobbet på andra sidan vägen.

Jag är nöjd, och det med all rätt.

Sunday, September 15, 2013

För att jag är sjuk i huvudet!

No need to call Socialen, läget är under kontroll nu.

Men igår visade min äldsta dotter hur kastanjer växer inne i en grön frukt, att man kan öppna dem och plocka ut en brunglänsande liten nöt. Och jag fick mig en aha-upplevelse. Är det där inne de gömmer sig, inte konstigt att jag aldrig fattat var kastanjer kommer ifrån. De är gömda i en grön mantel! Vilken grej!

Vad jag däremot visste var att man brukar rosta kastanjer, om man är sådär härligt lägereldig och friluftsälskande, då kastar man ett gäng kastanjer på grillen och äter dem med smör. Coziness som i en liten box.

Så jag fick den geniala idén att här ska vi tamigibrasan rosta kastanjer, let's plocka lots, jag fyller mina fickor, fast Lovisa bara egentligen ville ha till sin samling.

Sedan lade jag nötterna på en bädd av salt på en ungsplåt, kryssade dem på toppen som en professionell kastanjelagare och kände mig som en toppenmorsa.

En halvtimme senare var det dags att smaka på läckerheterna.

Bara det att det smakade bitter gammal gubbstövel om kastanjetten. Tyckte jag, tyckte min man, tyckte vår dotter.

Och så googlade min man, som man gör, när man inte vet vad fan det egentligen är man äter.

Den hjärtklappningen jag fick när han hetsigt läste upp att det vi mumsat på var ingen vanlig fredlig kastanj, utan en giftig, DÖDLIG hästkastanj. Hästar blir tokiga av dem, människor drabbas av smärtsamma magåkommor, njursvikt och i värsta fall döden.

1177. Många ringer till oss nu, var god försök senare. Kan det vara så??

112. Nej, ingen mår ju dåligt, det måste vara att ta i.

Giftinformationscentralen. En tant svarar på första signalen. Tack tant.

- Jag har rostat och serverat vad som visade sig vara hästkastanj! Skrek jag.

- Men varför gjorde du det? Frågade Giftinformationstanten.

- För att jag är sjuk i huvudet! Vrålade jag.

- Nej, det tror jag inte. Sa hon diplomatiskt.

Sedan, efter att jag lyckats yppa med min uppbragda darriga stämma och med skärrade barnskrik i bakgrunden, att ingen hade ätit mer än en halv kastanj, kanske egentligen bara en kvarts, kanske egentligen bara en liten slick vad gällde Litensson, iallafall absolut inte mer än en äckelkastanj per person, så sa hon att gränsvärdet för vad som eventuellt kunde vara farligt låg vid en hel kastanj per gubbe, och riktigt farligt bara vid upprepad eller omfattande förtäring. Nu skulle vi på sin höjd drabbas av magknip, en eller annan spya och diarré.

- Sitt du lugnt i din båt och avvakta. Tyckte hon.

Inte så jävla lätt när man råkat förgifta sin familj. Funderingarna gick om fingrar i små och stora halsar, men jag gjorde som jag blev tillsagd, avvaktandes. Den känslan. När man stoppat i sig gift och inte vet vad som händer inne i kroppen. Den känslan. När man eventuellt ovetandes har åsamkat sitt barn smärta. Giv mig styrka!

Lovprisa herren. Själv upplevde jag viss kymighet och magknip, min gode man kände också en del symptom, man vet inte om de var inbillade sjuka. Men Litensson hade nog bara slickat lite på den fula, bittra nötjäveln, för hon drabbades ej av sjukdom, och för det är jag evigt tacksam och sinnessjukt lättad. Annars hade jag fått ringa och anmäla mig själv till socialen, ingen tvekan.

Jag kan ju inget om djur, natur, blommor och bin. Då ska man ju heller inte ge sig in i den med sådan entusiasm med smaklökarna i högsta hugg. Som en jävla idiot med de ogrönaste fingrarna i världshistorien som går till skogs och hittar några vackra svampar och kokar soppa på dem och dödar till höger och vänster, en sådan jävla loser blev jag nästan. Skam går på torra land, man ska fan veta sina begränsningar, och min gräns går redan vid trottoarkanten - jag är en stadsmänniska, inte nån jävla Mulle, jag förstår ju det. Egentligen. Och nu extra mycket.

Läxan är lärd, naturen är det ondaste och farligaste vi har. När folk eftersträvar att saker och ting ska vara "naturliga", då skrattar jag dem härmed hårt i ansiktet och säger att de ska fan akta sig för naturen, den är alls inget att leka med, om något är den Guds påfund, för fy fan vad mycket ont och fult det finns i naturen.

Friday, September 13, 2013

Händelser på Ica Tuna

En man i 70-årsåldern passerar larmbågarna efter kassorna på Ica Tuna, tittar på mig, ler och kraschar in med huvudet i en stolpe. Ingen större skada skedd, jag går bort och plockar mig en kundvagn. Mannen kommer dock efter mig, med ett stort ungdomligt flin, och skrockar: "Så går det när man tittar efter vackra flickor!"

Och jag, som ju är en medelålders småbarnsmamma som sannolikt sett mina bästa dagar, suger åt mig som en kökssvamp, trots att gubben är gammal och det hela utspelar sig i en så oexotisk miljö som Ica Malmborgs lunchrusning.

Visst är jag snygg, visst har jag suget i blicken, glimten i ögat, nog är jag ett riktigt charmtroll med karltycke. Jo, men visst.

Tuesday, September 10, 2013

I efterhand kan jag tycka att det var lite onödigt att så öppet basunera ut

Härom morgonen vaknade jag av att jag frustade av skratt så till den milda grad att jag grät riktiga tårar. Jag låg på en sådan där luftmadrass som är så modern nuförtiden, försedd med en elektrisk luftinsprutsanordning som man sätter i väggkontakten och som fungerar som en reverserad dammsugare. Kul idé, men i praktiken inte särskilt bekväm att ligga på. Särskilt inte om man är två stollar på den. Så du kan ju tro att det hoppade och gungade för Lovisa som låg bakom mig i mitt skrattanfall.

Varför jag skrattade så besinningslöst?

Jag hade precis drömt att jag hittade en kasse i bakluckan på min bil som innehöll ett antal örngott jag sytt i slöjden. Ett av dem, vilket var det som fick mig att få detta psykbryt, hade ett brunt applikationsmotiv av typ en grotta och med följande text sirligt broderad: "Bill Clinton är en bajsfitta". 

I drömmarnas trädgård, där jag befann mig, kom jag ihåg att jag hade sytt detta örngott, och att jag ju varit en kraftig kritiker av USA:s mentalitet och regim. Och det var ju så egendomligt och härligt! Och så mitt inadekvata språkbruk. Bill har väl ingen likhet med en fitta, än mindre än bajsig sådan. Så lustig jag var i min ungdom! Och så skrattade jag runt, från öra till öra.

Så att jag vaknade av skrattkonvulsionerna. Och insåg att jag självklart aldrig sytt det där örngottet, eller något annat jävla örngott för den delen.

Däremot kände jag genast en sprittande lust att dela med mig av denna tokroliga dröm. Min första tanke var att det här måste jag posta som en status på Facebook, man gör alltid så. "This just in. Jag drömde att jag hittade ett slöjdat örngott med applikationen Bill Clinton är en bajsfitta, hur kul på en skalad banan". 

Innan jag hann dela med mig av detta dråpliga digitalt hittade jag dock min nyligen pensionerade släkting i köket och kände ett rungande behov att dela med mig till henne. Bara att jag inte kunde prata, för jag skrattade så mycket att jag grät ännu lite till och knappt fick fram orden. Och när jag stötvis berättat hela harangen och kom till slutklämmen -Bill Clinton är en bajsfitta - ja, då log hon bara lite artigt och sa typ nämen. Så tokigt. Utan att för den skull vrida sig i skrattplågor på golvet.

Jag tänkte sedan på drömmen upprepade gånger under dagen, och varje gång var jag oförmögen att hålla mig för skratt. Just det tokiga att jag så ansträngt mig för att brodera denna text. Det vansinniga i att ens av slöjdfröken blivit tillåten. Och det allra sjukaste att drömma detta, när det inte ens någonsin hänt. Att jag faktiskt aldrig varit särskilt kritisk till varken Clinton eller USA, aldrig tänkt att han var något annat än möjligtvis en tönt, inte mer än så.

Men alla jag berättade för under dagen, och det var ett par stycken, kunde ganska enkelt hålla sig för skratt. Det är ju inte så roligt när vuxna kvinnor fnissberättar en poänglös historiett som innehåller ordet bajsfitta, det förstår jag nu i efterhand. Min man sa till och med till mig att jag var pinsam, och det kan han mycket väl ha rätt i. Ingen vettig drar väl en anekdot där själva fokuset står på det osmakliga ordet bajsfitta i en flott salong på Strandvägen, det ska väl vara en dåre till det.

Själv tycker jag naturligtvis fortfarande att det är kul, men så är jag också lite konstig.

Thursday, September 05, 2013

Flott flottare flottast

Hejsan svejsan, man kan säga så här att jag hade inte precis dött av skam, självförakt och misär om min hemadress var belägen här på Strandvägen, så kan vi säga. Snarare kan man tillstå det motsatta, att finge jag bo här hade jag kunnat dö lycklig.

For sure, jag har bott på Primrose Hills paradgata i Londonium, så visst kan jag dö med flaggan i topp ändå, men som svennig banan måste ju en våning på Strandvägen helt enkelt vara, som vi låtsasanglofierade brukar uttrycka det, the shit.

Jag kommer aldrig få lägga vantarna på en sådan här flott boning i centrala huvudstaden, jag vet inte ens vem man måste ligga med och hur mycket, så jag kan lika gärna sluta drömma om att bli storstadsbo i Sverige direkt. Jag har ju höga krav på livskvalitet, jag har ett vackert trevåningshus i min hemby, jag vill inte byta den mot allt smör i Sumpan, alternativt en sunkig tvåa i Akalla.

Jag får nöja mig att hälsa på min snygga släkting och glida runt som en vinnare i hennes lya istället. Och det är inte illa alls.

Imorgon ska vi till Junibacken. Promenadavstånd. Fy fan för den lede vad roligt.

Monday, September 02, 2013

Amazing...vilket språköra

Min man har ju en fin kvalitet, och det är att han spelar en synnerligen blandad kompott av musik för mig. Ibland tvingas jag lyssna på Black Metal och det mår jag inte så bra av. Folk som brölar upp spyor ända nerifrån tarmarna låter det som, och jag får en fysisk olustkänsla, verkligen en krypande ångest. Men ibland får jag popsnören och britpop, det gillar jag ju. Och han hittar obskyra saker jag aldrig skulle kommit på själv (kanske bland annat pga att jag inte toksurfar lika mycket). Som den här. Les Feuilles Mortes. I Iggy Pops tappning! Vem hade kunnat ana. Men mest undrar man ju så klart hur det är möjligt att jag fortfarande kan hela texten PÅ FRANSKA. Den bara gled ur mig, som vore det en hal ål i näven, som vore det Fader Vår vid middagsbordet. Trots att det var 20 år sedan jag lärde mig den i Yves Montands tappning på en av Madame Bramstångs fransklektioner (btw, det var den snåljåpen som sparade sitt tuggummi i ett glas vatten över natten).

Les feuilles mortes se ramassent à la pelle

Tu vois, je n'ai pas oublié

Nej, jag har inte glömt.



Sunday, September 01, 2013

Tant Trött

Så här trött var jag på jobbet igår efter att ha varit ute och tjötat till klockan 2 AM, on a school night, vad är jag tror jag, en ungdomslandslagsspelare?


Nej, jag inser mina begränsningar, för det mesta gör jag det, men med ett par glas innanför västen tycker jag oftast att jag måste "passa på" för det är ju så sällan jag är ute i den berömda svängen. Och byggubbarna sa att vi var tvungna att gå till Botulfs istället för att jag skulle ta min buss hem vid midnatt som en duktig flicka. Och de serverade faktiskt också mellanöl, och det var ju iallafall tur i oturen att jag tog en sådan som slutkläm.

25 augusti

I min familj har vi en tradition, och det är att när man har namnsdag så får man gå på bio. Jag har nyligen infört den, för att jag anser det är viktigt att fira det faktum att man har ett snyggt namn. Om man har det alltså. Själv har jag ju inget särskilt snyggt, så jag firar hellre med tårta och vin som jag kan dränka mina sorger i. Men mina barn har de vackraste namnen jag vet, det ska vi fira!

Dessutom var det soligt och vackert i största allmänhet på Lovisadagen så vi gjorde det till en heldag. Jag till och med tog henne till kyrkan, hör och häpna och tyck du för fan att jag är storsint som bjuder in henne i guds hus. När hon började larma i kyrkan sa jag till henne att farbror Gud kunde bli arg om hon inte slutade väsnas. Då sa hon: "Gud finns inte, iallafall inte i den här kyrkan". 

Har jag månne närt en agnostiker vid min ateist-barm?







Snobben på loppis

Jag har förstått att det är modernt att köpa secondhand. Att man ska skämmas lite om man unnar sig nytt när världen ser ut som den gör. Att köpa grejer man inte behöver på HM likställs lite med att vara för barnarbete och exploatering av fattiga. Köper du däremot dina HM-prylar på loppis eller Myrorna, då är det iallafall inte ditt fel att 6-åringar suttit och sytt för 3 kronor i timmen 18 timmar per dygn tills de knubbiga barnhänderna blöder.

Jag vill inte vara sämre än sämst. Så idag tog jag mig upp i ottan för att kasta mig, likt den världsförbättrare jag utgör, på min hoj och for ned till stadens veckovisa loppmarknad på Södra Esplanaden. Och där möttes jag av ledighetskommitténs, kranskommunswhitetrasharnas, burkakvinnornas och tonårsbrudarnas omåttliga utbud av garderobsutrensade tidigt-90-tals-snittade, anskrämliga och skrämmande nog smutsiga plagg, Gekås-kassar fulla med gamla slitna gosedjurskaniner och björnditon, bord dignande av porslins- och glasfigurer som fullständigt chockade mig i sin barocka fulhet, ärrade stekpannor, äckliga gamla urtvättade handdukar, böcker och dvd:er som måste vara det allra sista bottenskrapet av utrens; Tracy's Hämnd, nån Ed McBain-deckare, sådana där dåligt skrivna där lättklädd kvinna hålls i famn av muskulös man på framsidan, matporr (vem fan använder ens receptböcker år 2013), kanske nåt om fiske eller nån annan töntig utdöd hobby.

Hur de skulle lyckas sälja något av detta, kunde jag stillsamt undra, men så handlade jag själv för 90 kronor. I ett bås där ett någorlunda fräscht par sålde regnkläder och gummistövlar, precis vad jag behövde till en liten snygging jag känner.

Det är väl så med secondhandbutiker, att det finns guldkorn att finna, bara man orkar plöja igenom ett antal äckliga dammiga skitsaker först. Vanligtvis sätter jag min fisförnäma näsa i vädret, mest för att undvika den där secondhandlukten som sitter i allt gammalt mög, och undviker hela denna business. Fin i kanten, kanske det, men det är ändå märkligt, för om jag själv hade orkat sälja min gamla bråte, hade den iallafall inte luktat gammal räv och 80-talskällare, mina gosedjur hade inte varit skabbiga och söndertvättade, mina porslinsfugurer ej heller kantstötta och inte fan hade jag langat upp gamla dammiga schampooflaskor, metallföremålsrivna teflonpannor eller för den delen slitna persedlar och klackskor från en modetid jag eventuellt kan ha haft då det var modernt att klä sig som en brasiliansk hora - det hade jag inte.

Men som vi vet finns det folk till allt, och därför finns det också kunder på denna marknad, och därför kan Sven och allehanda Bananer stå längs Esplanaden och få sålt sitt skrotupplag - inga konstigheter.

Och jag rullade hem och spolade av de smutsiga gummistövlarna, märkta med namnet MELKER, i duschen och bjöd dem till min dotter, som hävdade att de var fula, för de minsann inte hade några fjärilar på sig. Kravmaskin. Tänk på barnen i Afrika, gör det bara.