Födelsedagskalas

Vilken enastående snygg två-åring jag har!

Först var jag lite sur för att delar av de inbjudna behagade anlända nästan två timmar sent. Till ett barnkalas, strax innan 20:00! Vad är det med folk!

Sedan var jag sur några gånger till, av oklar anledning, förmodligen för att alla andra i min omgivning saknar förmågan att läsa mina tankar, och alltså oombett göra exakt vad jag vill att de ska göra. Vilka sopor!

Och så var jag sur på alla som pillade med sina mobiler hela kvällen, jävla moderna människor!

Men mest var jag glad, och ännu muntrare blev jag av att den lilla jubilaren var gullig, glad och rolig. Som hon ju är! Jag har närt en stjärna och vinnare vid min barm!

Hello Kitty-tårtan var både snygg och mumsig, den var ju gjord av ett riktigt proffs! Jag kläppte en bit till frukost idag, tjock och snygg som jag är.

Bellansson ville inte precis äta den, mer klappa den, vilket du ser här på bilden.

Faster Ulla

Visst låter faster mycket tantigare än moster? Moster har jag ju varit sedan jag var tonåring, en cool moster som är sådär fräck och ungdomlig, hänger med i tugget, is down with the kids etc etc. Eller tycker ni inte?

Idag, på min egen dotters 2-årsdag, har jag gått och blivit faster. Inte blodsfaster, men vem håller på och äcklar sig med blod, faster Ulla till en liten brasilianska som valde att komma ut samma dag som sin minsta kusse.

Och det känns fan coolt! Jag blir sådär gråtmild och glad av att tänka på det. Jag tittar på bilder på min svågerdotter och tänker naaaw med tjock röst, trots att hon så klart är sådär röd och fnasig som alla andra nyfödda, men det är ju MIN släkting, det är jag som är faster Ulla!

News flash. Hon äter äpple.

Nu fyller hon strax två år. Därför har jag tänkt att hon nog kan hantera att äta äpplen. Hon älskar äpple! Favoritfrukten. Han gnager ända in till fröhuset.

Efter förra årets äpplefadäs är jag ju rädd för äpplen. Jag läste det där inlägget igen och de där vidriga obehagskänslorna sköljde över mig. På samma sätt när jag hittade olycksfallsrapporten som skrevs från dagis. Denna sakliga beskrivning av något så sanslöst hemskt. Jag fattar ju att vi kom jävligt lindrigt undan, denna äpplebit skapade mer inre stress än verklig skada, men känslan, den fasansfulla känslan när man sitter i en blåljusbeklädd ambulans med sin lilla rosslande, den är förmodligen bland de värsta jag någonsin känt.

Därför iakttar jag henne med hökblick när hon äter sitt äpple, vågar knappt blinka, hönsmammar mig som den ost jag är, och drar en lättnadens suck när skrutten är tom och åker i skräppåsen. Det gick bra, hon klarade det!

På fredag ska jag hålla 2-årskalas för denna magnifika, snygga, roliga lilla människa. Hurra för Bellis Bellansson!

Arbete ger frihet

Jag gillar arbetsfördelningen där min man stannar hemma i pyjamas och städar, emedan jag drar ut med småfolket och leker i snön.

Sedan, efter att snögubben är byggd och overallerna sönderslitna i brumman pga rutschbaneåkning och glidande ner för trätrappor, får man komma hem till ett nystädat hem. Agent Hammerhead med rätt att stöka till.

Nu är jag dock lite stressad i hjärnan för att jag inom två veckor ska packa mitt bohag i lådor och förflytta desamma till min nya snygga adress.

Hur gör man och i vilken ordning gör man det? Idag har jag slagit in ett par ljuslyktor i en gammal tidning, rivit ner några kläder och pocketböcker i en resväska. Men det är så klart en fis i världsrymden, en prutt i tom kalsong.

Ska man ringa flyttfirman från Rosengård, den billigaste, eller ska man vara tuff och klara biffen själv? Brasilianaren vill så klart anlita folk till allt kroppsligt arbete, medan jag är mer svennebananskt sinnad. Kan själv! Och vill använda mina pengar till annat, tex köpa nya möbler till den nya bostaden som är typ dubbelt så stor som den nuvarande. Därom tvistar alltså de lärde!

Tills vi får arslet ur vagnarna att börja packa och organisera denna efterlängtade flytt, tittar vi på Alfons Åberg. Stick du stygga spöke, för du finns inte.

On track

Alla medelålders småbarnsföräldrar ser på Sven Bananas favoritprogram. Klockan åtta bänkar de sig med snacks och vin, kryper kanske nära varandra i soffan, riktigt myser. Barnen ligger på behörigt avstånd i sina nynattade tillstånd i sängarna och snusar sött. Kristian Luuk tar dessa hårt arbetande sömnbristsdrabbade hjältar på en resa de hett efterlängtat hela veckan, ja förmodligen ända sedan förra veckan klockan 21 när föregående avsnitt slutade.

Jag vill inte vara sämre, jag vill inte leva utanför samhället, så jag slår på ettan när klockan blir 20.

Bara det att mina barn fortfarande är vakna. Så klart. Och de dansar och skriker av skratt i köket när Papai svingar dem runt runt på rajtantajtan. Så jag hör inte vad de säger på teven. Hoa-Hoa med sitt muttrande. Cecilia Hagen som pratar 20 ord när det antagligen hade räckt med tre. Fredrik Lindström med sin gnälliga dialekt. Ett tåg som rullar genom ett skogigt Italien för att slutligen landa i...Verona! Där har jag varit! Det har kan bli kul, tänker jag, och försöker lystra genom skrattsalvorna från köksregionen. Men alla frågor handlar om opera och skit från 1900-frösihjäl och det enda som händer är att jag får vatten på min kvarn. På Spåret är för pensionärer! Basta.

När sedan en liten skojare till apa börjar klättra på mig, hävdar att jag är en häst som det ska ridas på, ja då är det bara att spänna tömmarna, säga ptrooo och hejdå till tv-apparaten.

Men jag försökte iallafall!

När mina snygga barn sedermera somnat vid 22-draget, då hällde jag i mig ett par groggar emedan jag vek ett stort antal ritningar på ett ytterst arkitektvikarproffsigt vis. Ritningarna föreställde en jävligt cool högteknologisk anläggning som jag ska vara med och bygga, ungefär tills jag blir pensionär. Bäst att impa med snabb leverans av färdigvikta ritningar på måndag morgon, så att de fattar att jag är en klippa som måste anställas, tänker jag. Med Kahlua och Jack Daniels gick det snabbt och smidigt, kan du tro.

Så kan man också roa sig en fredagskväll!

Man skrattar alltid åt dem som har det lite sämre

Det är därför många gillar lyteskomik, fast det är få som vill erkänna det. Klumpfot, cp-skada, rullstolsbundenhet - hur kul som helst. För att man inte sitter där själv.

Och det är därför så många tycker att t.ex. Ove Sundberg är en kul karaktär, för att han ändå är lite mer pinsam och töntig än vad jag någonsin kan bli i min pinsamma töntighet.

Av samma anledning frossar vi i historietter i media om människor som på något sätt misslyckats. Nån tjock jävel som ätit för mycket kakor. Jag har mina love handles och min ölmage, men inte fan måste jag bäras ut med lyftkran från mitt eget hus.

Program som Lyxfällan är som mest poppis bland de som äger ett kreditkort och som använder det på bara ett lite sundare sätt än de som figurerar i programmet.

Den mest slagfärdiga humorn, det är den med hög igenkänningsfaktor. Träffande vardagsdråpligheter, gärna med farsartad inriktning, liksom överdriven. För att var och en vill känna sig som en vinnare, även om så klart de flesta är förlorare, bara inte lika stora förlorare som de allra största förlorarna, dvs de cp-skadade i rullstol, den ensamme och elake Ove Sundberg, hon som körde sin kreditkortsskuld åt helvete ända upp i himmelshöjd.

Det är väl därför jag inte tycker att Ove Sundberg är rolig, för jag känner inte igen mig alls i honom. Det finns inget av Ove i mig, jag är inte snål, tråkig eller svennebananig. Och det är av samma anledning jag inte tittar på och njuter av Lyxfällan, för jag har inget kreditkort och jag gillar inte ens att shoppa. Riktigt jävla tjocka människor kan jag dock tycka det är lite tillfredsställande att frossa i, sådana som trycker i sig kebab efter kebab framför dumburken, och sedan undrar hurihelvete det gick till när de fick hjärtinfarkt till följd av sjuklig fetma. Och det är så klart för att jag känner igen mig  i deras historia, och att jag med mina fåtalet extrakilo kan känna mig som en vinnare i sammanhanget.

I racet om vem som är the biggest loser i livet, är man glad om man iallafall inte kommer sist.

Jag var lite konstig som barn, men jag vill minnas att jag var rätt lycklig

Har varit hemma hos min mamma på semmelfest idag. Det var det godaste jag ätit sedan jag konfirmerade mig, och då är jag inte ens konfirmerad.

En av mina systerdöttrar, vi nämner inga namn här, hävdar att allt är tråkigt. Precis allt, mer eller mindre. Boooring. Hon vill helst, förklarade hon, att hela livet ska vara ett gapskratt. Och det hade ju varit nåt, kan jag tycka, man kan absolut ha det som mål. Men det är nog lätt att bli besviken då.

För att underlätta för hennes skrattsalvor gick jag dock upp till mitt gamla flickrum och hämtade lite gamla skrivelser jag författat när jag var i hennes ålder. Sedan idkade jag högläsning från dessa. Det var, om jag får säga det själv och det får jag, jävligt gapskrattskul. Var fick jag allt ifrån, kan man undra?

Jo, i kärleksberättelsen om Carsten, som dog i en hjärtattack men som sedan stod i duschen på morgonen och yttrade följande ord: "Bra att du kom, kan du skrubba mig på ryggen" - den var självklart inspirerad av Dallas, hur Bobby plötsligt stod i duschen när Pamela Ewing drog draperiet åt sidan. Hur en 14-årig okysst kunde skriva heta kärleksromaner, det kan man bara spekulera i, och huruvida det blir bra, därom tvistar de lärde. Turligt nog avslutade jag iallafall varje kyss eller famntag med punkt, punkt, punkt. Sedan vaknade de efter vad jag beskrev som "en het natt". Tacka fan för det!

Det fanns även en berättelse som hette "En dag i Ingvar Carlssons liv", vilken beskrev hur vår statsminister klev ur sängen, åt en macka och drack en kopp te till frukost, satte på sig slipsen och tog Saaben till Rosenbad där han hade ett möte med Kjell-Olof Feldt och om aftonen åt han middag med Birgitta Dahl. Oerhört intressant.

Nästa saga hette "En dag i Neil Tennants liv" och i den berättelsen skulle Neil och hans bandmedlem Chris åka till Stockholm, för att göra en remix på "Domino Dancing", men så blev det något fel på planet och de var tvungna att nödlanda, vilket visade sig vara på lekplatsen utanför en tjej som hette "Ullis" hus. Denna Ullis bjöd in dem i sitt hus och de hade "jättetrevligt", kan du tänka dig. Så kan det gå!

Så om du undrar om jag hade tråkigt som 12-åring, så hade jag det uppenbarligen inte. Jag skrev ju så fantastiska historier, och den hjärnan dessa berättelser kom ifrån kan ju ingalunda haft ett tråkigt liv, det säger jag dig nu!

Rita min hand!

Jag blir ofta ombedd att rita:

Konturerna av någons hand. Sedan nagellack och ringar.
En människa som heter Pedd. Som tar barn. Hur det ser ut när han gör det. Fast hur han sedan blir snäll.
Bundus. En brasiliansk kille med JÄTTESTOR rumpa. Helst ska han prutta också.

Jag är inte jättebra på att rita. Men jag har många pennor av varierande kulör och kvalitet.

Antingen är jag för gammal, eller så är jag för ung

För att Pernilla W skulle vara med blev jag tvungen att titta. Hon var ju min första idol. Efter Björn Skifs då. Men han räknas väl lika lite som den man var kär i på lågstadiet. Det var ju inte på riktigt! Jag visste ju inte bättre! Pernilla älskar jag dock fortfarande. Hennes blogg, trots att den inte är välskriven. Hennes klänningar, trots att de flesta är rätt omoderna och alldeles för glitterglammiga. Hennes uppträdanden, trots att de är daterade och ostiga. Gammal kärlek rostar ju aldrig.

Hur som helst gick det åt helvete. Inte ens den där andra chansen fick hon. Trams!

Och ännu tristare att den som vann var en ystare i gul kostym som bland annat hissades upp i en blöjkalsong medan han, inte sjöng, men gapade, om något så fånigt som Copacabanana.

Och hela schlagerkonceptet självdör när vinnaren är en parodi, ett illa formulerat skämt, ett sådant man bara kan rösta på om man tittar på festivalen helt ironiskt.

Min dotter, som inte ens fyllt två, tyckte bananjäveln var asbra, skrattade, sjöng med och hade sig.

Det gjorde hon dock förra veckan också då ett av bidragen gick ut på att upprepa ordet "gosa" cirka 157 ggr, under tiden ett 90-talsbeat otidsenligt dundrade i bakgrunden.

Så hon har uppenbarligen ingen koll. Eller så är hon själva målgruppen. Jag är det iallafall uppenbarligen inte.

Det har gått troll i internätet

“Tyst, jag ser på tv”, vill jag likt Tyko Jonsson säga till mina barn idag klockan 20:00. Vi får se hur det går med det.

Programmet “Män som näthatar kvinnor” har fått lite av en missvisande titel, för det är säkerligen även kvinnor som näthatar kvinnor (eller män, men mest kvinnor), men det är klart att allusionen kändes så träffsäker att man inte ville överge den.

Det är iallafall anmärkningsvärt vilka tillmälen och hårda ord folk häver ur sig i kommentatorsfält i blogger och i allehanda forum. Vad driver dem? Vari ligger vinningen att upplysa om förestående halshuggning och brutal våldtäkt i alla hål, för att man inte håller med om en åsikt? Vad hände med saklig debatt, ifrågasättande och ordets snarare än handgriplighetens makt?

Själv har jag tur i oturen kan man säga, för jag har inga läsare att snacka om till min blogg, det är någon gammal avdankad gymnasiepolare, en och annan Londonkompis, en handfull släktingar som följer mig med intresse. Så det händer väldigt sällan att jag drabbas av något slags random näthat. Jag minns något troll för något år sedan som hävdade att jag var ful, men det bet knappast på mig. Men jag ser det ju hos andra. Dessie, Pissie, Dexie får det dagligen, i form av oombedda recensioner av klandervärt utseende och mentala begränsningar. Man måste passa sig vad man säger om man inte vill ha kritik. Berättar du att du sitter i en skön stol blir lättkränkthetens folk genast upprörda och upplyser hetsigt om att det minsann finns människor som jämt sitter, i rullstol, eller människor som är så fattiga att de inte ens äger någon stol, tänk på det du, fulslyna!

Att vara kvinna, feminist och vänstersympatisör, och att skriva ut sina åsikter i olika forum på internet, det är tydligen förenat med virtuell livsfara. Visst ska man tåla kritik, och det tror jag att de flesta gör, om den är konstruktiv och saklig. Men att man är ful har ofta väldigt lite att göra med att man t.ex. gillar att det finns muslimer i Sverige eller att använda ordet hen.

Jag undrar om de som hasplar ur sig dylika aggressioner på internet också tänker på samma sätt IRL, fast de aldrig skulle säga det rakt ut? Typ om man inte håller med om någons argumentation på ett jobbmöte, tänker man då i sitt stilla sinne, om man är ett troll, att man minsann ska straffknulla i baken med slak kuk och grovsalt? Att den som har dumma åsikter nog har det för att hen inte fått ligga på väldigt, väldigt länge? Tänker man så? Vad synnerligen obehagligt. Jag tänker väldigt sällan så. Faktiskt inte alls.

Från ord till handling är lyckligtvis steget förmodligen väldigt långt. Men om kommentatorsfälten är ett prov på människors verkliga tankar, sånt man egentligen bara säger tyst för sig själv i skallen eller garderoben, då är faktiskt mänskligheten ett synnerligen ondsint släkte. Missunsam, avundsjuk, hatisk och full av svarta tankar – det kan vara din granne, det! 

Hjälp, han kommer hit!

Jag fick nyss höra att Kungen av vårt Fosterland kommer hit! Till min arbetsplats! Han har "begärt" att få komma hit för att han tycker att det är så jävla "intressant". Redan i april kommer han, den gamle stofilen.

Vad läskigt.

Det finns ju inget att se, vi har ju inte börjat bygga. Det innebär alltså att han ska stolpa runt här på mitt kontor. Eventuellt kan någon ta ut honom i gyttjan på den framtida byggarbetsplatsen.

Kanske måste jag beställa tårta till honom. Vad äter kungar för tårtor? Ska det vara en sådan där brösttårta då eller? Prinsesstårta? Napoleonbakelse? Eller vill han ha Kung Oscars tårta, flott ska det va?

Som jag har tagit i från tårna när jag kritiserat hans person, hans intellekt, hans ämbete.

Så kommer han hit.

För att slå mig?

Har jag närts till rojalist vid någons barm, eller vad fan är det frågan om?

Victoria hyllas. Man kallar hennes framträdande på Gaygalan igår en "kupp" - så stort är det, så magnifikt, så sanslöst fantastiskt. Jag kan inte låta bli att vara lite cynisk - hon har det så lätt, det krävs så lite. Visst, det är rätt att hon stödjer bögkulturen. Men det vore samtidigt oerhört sinnessjukt om hon INTE gjorde det. Hennes tal var på intet sätt briljant, det kan ingen retoriker påstå. Kraven på henne är makalöst lågt ställda - hon är inte rent objektivt supersnygg men prisas som sagolikt vacker med sitt hästansikte. Hon är ingen talare, men. Hon är ingen åsiktsmaskin som står upp för svaga hit och dit, men säger hon någonsin ett litet bä om en eller annan marginaliserad grupp, då låter sig hyllningskören aldrig sluta jubla. PK så det sjunger om det.

Naturligtvis har det att göra med att hon är av kunglig börd, och hennes jobb är alltså att le, klippa nåt band, ha fin klänning. Lätt som en plätt. Ingenting krävs, så att s.a.s. walk the extra mile är ingen konst alls, att bjuda på sig själv blir att säga hej till en tant utanför Solidens Slott, så är man per automatik hjälte.

Jag tror dock att den stora anledningen till att Vickan är så omåttligt populär och anses som så duktig, härlig och naturlig, är att man ständigt jämför henne med den som egentligen har jobbet att vara ansikte utåt för Sverige, den som ska klippa de finaste sidenbanden, alltså hennes far, Hans Majonäs Honungen.

Jag såg mitt favorithatprogram "Året med kungafamiljen" härförleden. Kungen är ju, som vi vet, ett kapitel för sig, vilken stropp, vilken sanslös fjant. Hur han talar, med ord som kommer ur hans mun utan att han egentligen säger någonting alls. Det är väl visserligen ett konststycke i sig, att spotta ur sig ord i en sådan kombination att de till slut inte betyder något. Helt sjukt att beskåda. Men helhetsintrycket av honom var ändå att han verkade väldigt arg. Vid alla intervjutillfällen verkade gubben assur, vid varje fråga ryckte han till som att själva frågan chockerade honom och indignerade honom fullständigt. Det var lustigt att se. "Vad tycker Kungen om skriverierna?", "Vad anser Kungen om granskningen av hans apanage?", "Hur känner Kungen inför det förestående bröllopet, kan Kungen ens kommunicera med sin nye svärson?". Visst frågorna var ganska rakt-på för att vara ställda till en Köng, men inte ens en kung får väl vara så evinnerligt sepe som Carl-Gustaf, så vad väntade han sig? Har man legat med Ankie Bagger i Björn Axéns frisörstol, ja då får man fanimig stå sitt kast, kan jag tycka. Och med avsmak i blick och ena ögat stängt i en hotfull och nedvärderande ond blick, svarade han reportern sarkastiskt eller inte alls. Den vedervärdige mannen från Slottet.

Han tycks inte ha fattat, och varför skulle han fatta med sin förmodat väldigt låga fattningsförmåga, att hans roll som kung innebär att han är en offentlig figur, som svenska folket i princip skulle ha rätt att följa med på dass, kan jag tycka. 61 miljoner spänn i årslön, det är en summa Big Brother-deltagare bara kan drömma om, men dom bjuder på både tits and ass ändå, på bästa sändningstid. Kungen däremot, han ska vända blad så fort det blir det minsta obehagligt, och helga sitt privatliv. Carl Gustav, I've got news for you, du har inte rätt till något privatliv, det som är ditt privata är allas gemensamma egendom. Inte för att vi är så jävla intresserade av ditt bajsonerande och ditt horkarleri, men principen. Principen! Det är för fan ditt jobb att bjuda på ditt jönsiga liv.

Till och med Silvia verkade skämmas för sin excuse for a man, och då har det bannemig gått långt. "Nämen, Carl-Gystaaav" brukade hon säga när han förr skämtade på sitt torra vis. Nu skojade han inte längre, nu var han bara arg. Läskigt arg! Och Silvia teg stilla, skämdes väl, som en hund.

Däremot hans äldsta dotter, det är en trevlig tös! Tycker Svenne och hans bananklase. Och den där sprätten från landsbygden hon gift sig med, han är också käck. I jämförelse med Knugen och hans tyska tant framstår de ju rätt jävla helyllenormala iallafall. Kanske kungen beter sig som ett ärke-cp för att han ska "tvingas" abdikera till sin dotters förmån? Eller har han alltid varit såhär felmonterad? Det har han nog när jag tänker efter.

Åh, vilken gycklare och pajas han är, vår kung. Monarkin är stendöd, det var han som dödade den. Nu hotas den återuppstå för att Victoria är så härligt folklig. Måtte hon fånga kronan till slut, om folket i Sverige i tiden får välja. Och hennes jobb måste vara det lättaste och minst kravlösa av arbeten - det räcker att hon säger flasklock, visar upp sin vita, jämna tandrad och sin halvgulliga bebis så är hon iallafall alltid sjutusenfalt mindre töntig, obehaglig och onödig än sin farsielle far.

I was such a good girl

På cocktailfesten. Jag drack egenmixade drinkar som vore jag Tom Cruise i Cocktail, minus det töntiga jonglerandet med blandningskärl. Pisang Ambon, Kahlua, Absolut Vanilla, Baileys -allt passerade min sugna strupe med groggvirke och isbitar. Det är lustigt med spritfylla, man får liksom aldrig dåndimpen och blir sludderfull och hängig, som med öl och vin, utan är snarare knivskarp, snygg och skrävlande. Så känns det iallafall. Lite som att hysta i sig kokain, kan jag tro. Jag är inte van vid detta, jag som brukar supa pints och vinbuteljer, bli lullig och mosig, så det var en intressant upplevelse. I en femrumsvåning i Slottstaden med idel framgångsrika människor i varierande åldrar och blazers. Människor som hade det gemensamt att de gärna pratade engelska och tyckte det var spännande att prata med brassen, och det var ju tur för mig som tagit med invandraren.

I ett rum spelades det rundpingis med litteratur som racket. Alla måste vara med! Men när en skåning i Tintin-frippa kläppte Bibeln framför näsan på mig tappade jag liksom sugen.

I ett annat rum musicerade man. Hela baletten med trumset, vilken grej. När de spelade "Love will tear us apart" gled jag in och rev i från tårna med min schlagerartade stämma. Det kändes fan bra.

I salongen sa sedan en kvinna i 70-årsåldern: "Vad duktig du var!". Och ja' ba' "Vem? Jag?". Men så såg jag att hon vänt sig mot sin man, en pensionär i scarf, som väl spelat någon form av blåsinstrument utan att jag noterat det i min iver att själv höras och lysa. Sjönk jag genom jorden av pur pinsamhet? Nej, jag bara borstade av mig och tog det med den berömda klacksparken, styrkt i övertygelsen om min egen förträfflighet av ett antal mer eller mindre grönfärgade groggar.

Taxin hem delade vi med en kollega som betalade hela färden, även efter att han själv hoppat ur. Flott! Antar jag borde ge honom en slant på måndag, men samtidigt var taxichauffören så jävla gnällig att hade det varit jag som var betalningsansvarig hade jag försökt mig på en springnota. Sitta och gnälla över en gammal bruten nacke och en dålig lön hela resan från port till port, det biter inte på mig, kisen.

Idag är det dock jag som är trött och gnällig, ska jag be att få tala om.