Monday, April 30, 2012

I praise you Lord, thy Jesus

Men tjena. Jag har varit på bröllop. Och jag var ganska nöjd med att det inte ståndade i någon jävla kyrka. Jag tycker ju som bekant att man ska lämna gud, fan och hans moster utanför sin kärlekshistoriett. Nöjd var jag alltså över att anlända till en Vilda Västern-tematiserad konferensanläggning i djupaste Höör-skogarna. Här ska det bli barbackaridning, cowboysare, freestyle och fräck musik, trodde jag. Fly mig en pilsner, jag dricker direkt ur flaskan, inga konstigheter alls.

Well, tills Pastorn intog scenen. Och ja, han INTOG den, med hela sin frikyrkliga härlighet. Och han var inte bara någon form av evangelisk pastor, han var även brudgummens far. Och det var alltså dessa vansinnigheter vår kinesiska vän gifte in sig i. Who could have thought. Halleluja, vi snackar sekt. Jag vet inte vilken, men definitivt något hardcore inom kristen irrlära.

Det sjöngs, under Pastorns självförhärligande ledning, om Jesus, räddaren i nöden. Om mannen som hushållets ledare, om Guds barmhärtighet och hur han offrade sin son för att vi skulle kunna bete oss. Jag betackar mig. Tig du med din töntige Jesu. Jag var dock artig och spydde bara lite i munnen, trots att det som försiggick framför mig i Guds namn, fick mig att vilja kaskadkräkas rakt i ansiktet, a la Little Britain, på den nu nästan tungtalande pastorn.

Flera i församlingen fick dessutom flow, och sträckte händerna i luften (för att komma närmare Gud antar jag) och vaggade till gospelmusiken på det där kristna vidriga viset som bara riktigt frireligiösa människor behärskar. Bland annat lade vi märke till en fruktansvärt obehaglig Jesus-lover från Österrike i turkos Edelweiss-utstyrsel. Vem som fick henne till bordet? Min man, ärkeateisten. A match made in heaven. Åkrajt.

Pastorn verkade förresten vara skolad i någon av dessa sinnessjuka ultrakristna frikyrkor i USA, för oj vad han bräkte på och oj vad han älskade scenen. Han sa till och med vid något tillfälle att han var där som Guds representant, storhetsvansinnet i det.

När chocken hade lagt sig lite skrattade vi dock mest och tryckte i oss en jävla massa mat. Sprit? Nehejdutack, gillas inte av Jesus. Här blir vi minsann höga av Guds härlighet och släcker törsten med alkoholfri cider.

Till slut smög vi ut, under det att pastorn vrålade stämsång med sina 4 körsångande söner. Tack för oss. Tack för musiken. Tack för vårt dagliga bröd and all that jazz. Thank you Lord. Praise them, praise them,  PRAISE THEM!

OH shit, nu börjar JAG få flow. Det är visst smittsamt.

Saturday, April 28, 2012

Copen♥hagen

När Lund känns lite pruttigt kör vi en utflykt till Köpenhamn. Storstadskänsla. Peruaner i inkamönstrat som spelar panflöjtsvarianten av My Heart Will Go On. Internationella butikskedjor. Sjukt mycket trängsel (Jag har ju vid det här laget förträngt Oxford Street). Exotiska språk på öppen gata. Kaffe på en eller annan saluhall. Ett danskt wienerbrød med tjockeglaaade i mitten. Rishshaw-taxigubbar, spelemän, tunnelbana. Vad mer kan man önska sig?

Om jag var tvungen att flytta till en annan stad, och det kan jag tänkas bli, då skulle jag välja Köpenhamn. Ge mig bara ett jobb så kläpper jag biffen. En lejlighed, en plats på børnehave, ett roligt liv. Allt jag kräver. Det ska vara roligt både på danska och på svenska.

Mitt största problem skulle väl isåfall vara om mina barn blev dansktalande, men det kanske man kan undvika genom att snobba in dem i en internationell skola?

Nej men godafton, imorgon har jag en späckad dag, jag har inte tid med dig längre. Först frulle med Bjallan, sen kommer mamma på fika, sen lämna småsnyggingarna hos barnvakten Cilla-Pilla, varpå vi åker till ett kinesiskt bröllop i Höör. Inga konstigheter. Höör sen, alltså. Höhö.


Det ska börjas i tid

Lilla snygg fick sitt allra första Happy Meal denna helg. Asgott ju. Smörgås med potatisstavar och äpplejuice. Det är väl precis vad det är. Hon tyckte iallafall att det var en läcker bjudning Ronald McD ställde till med.


Minns jag rätt om jag hävdar att Lovisa sa mer än "mamma", "pappa", "dä" och "mä" när hon var i Isabellas ålder? Jag vill tro att det var så, att det sprutade ord ur den lilla munnen. Och definitivt att det fanns tänder i den, det gjorde det.

Men alla utvecklas väl olika, och man kan ju faktiskt göra sig förstådd ganska bra med grymtningar, glada tillrop och diverse tonlägen. Och gommen tuggar rätt bra den med.

Wednesday, April 25, 2012

Nähä, då sticker väl jag till Brasilien istället. Skyll er själva

En bra sak med att de som jag förväntade mig skulle anställa mig för att jag är så oslagbart duktig inte gjorde det:

Jag kunde huxflux nappa på erbjudandet om en resa till Brasilien. Den tar vi sa länsman. Ingen bryr sig om vad en tant gör i juli, förmodligen är jag arbetslös iallafall, eftersom varken nutida eller presumtiva arbetsgivare verkar ha förmågan att inse min storhet.

Skiter väl jag i, rönnbär är sura, jag ville ändå inte boka era fula möten.

När ni sitter och trycker på era strandbadlakan på tradiga Lomma Beach, då möter jag vintern i Brasilien. Garanterat 20 grader celsius, så jag vinner iallafall, sådetså.

Monday, April 23, 2012

Du ringer inte mig, och jag ringer inte dig. Skönt att vi är överens iallafall

Jag har några riktigt goda vänner, som jag aldrig pratar med. Med aldrig menar jag en gång i kvartalet. Och det är ju synd att det ska vara så, kanske tycker vi inte om varandra längre, eller vad är detta?

Nja, jag tror att det är en ömsesidig tyst uppgörelse. Det finns nämligen ingen tid som är lämplig. För om man inte har pratat med en vän på år och dagar, ja då vill man ha en lugn stund då man kan prata länge och väl, utan avbrott, utan att någon drar en i benen och skriker och vill ha uppmärksamhet, ett kex eller ett plåster (för att de ramlar och slår sig när de drar i mammabenen).

Men det finns väl en pappa som kan passa dem, gapar någon. Jo, men säg det till en bäbis och 3-åring – som av outgrundlig anledning alltid vill jaga den med telefonen i näven.

Du kan väl ringa dina vänner efter att barnen gått och lagt sig, hävdar en annan (alla vet att småbarn knyter sig senast klockan 20). Då ska jag berätta för dig att det är sällan jag kommer ut från min del av nattningen innan klockan 21:30, och vid det laget är jag illa osugen på att telefonera och berätta anekdoter ur mitt liv, då vill jag helst bara dra något gammalt över mig – alltså en filt i soffan eller ett syntettäcke i min säng. Då är det dags för refrängen, inte bara för mig, utan för alla dessa småbarnsföräldrar som utgör min vänskapsbas.

Ja, eller så bor de utomlands, om de är ungdomliga och tuffa, men då ska man ratta på en Skypedator och helst vara snygg därtill, och hur många tanter i min ålder lyckas med konststycket att fortfarande vara snygg efter klockan 21? Inte jag i alla fall.

Så därför ringer vi aldrig varandra. Och det är ok. För vi gillar ju varandras statusar på Fejset. Vi har ju koll. Och när vi väl ses, då suddar vi ut tiden emellan, och allt är som vanligt, vackert och vänskapligt, för med de som i grunden är de allra bästa vännerna spelar tillfälliga avbrott som småbarnsårskoma ingen roll.

Till slut sitter vi där på pensionärsresorna tillsammans, inte alls på spaning efter den tid som flytt, för det har den inte, vi har bara pausat lite och det sociala yrvädret jag en gång var kan ju faktiskt komma tillbaka på ålderns höst.

Anja, har du möjlighet att titta förbi på söndag klockan 10? Puss.

När vi tittar på film.

Ja, då fan tittar vi. Ingen får fibbla med telefonen, och för guds fucking skull - somna inte. Film får inte ses i installments, det är inga jävla avsnitt. Den börjar och den slutar, i ett svep. Behöver någon gå på toaletten eller brygga sig en kopp, ja då har man vett att pausa under tiden.

Så går det till när man tittar på film hemma hos mig, hur går det till hemma hos dig?

Uppdatera mera, helst varje dag

Tyst lantis, du tröttar mig. Så vill jag säga till de som uppdaterar sina bloggar 10 gånger om dagen. Då måste jag nämligen avfölja – jag har ju inte all tid i världen. Och det är ju just därför jag inte följer någon av de s.k. storbloggarna. Well, mest är det kanske för att de skriver så jävla illa att jag får ont nånstans i mellangärdet när jag läser och tantiga tankar såsom ”vad ska det bli av ungdomen” och ”det var bättre förr” slår mig. Dock – hade de inte slösat så MYCKET av min tid genom att uppdatera så förtvivlat ofta med sin meningslösa svada, kanske jag hade följt dem bara av principen att man ska hänga med i vad som händer i toppen, så att man kan förhålla sig till den.

Rådet man får om man vill komma någon vart med sin blogg är ju annars att 1. Uppdatera ofta och 2. Kommentera andra. Nu har jag inget egentligt intresse av att okända människor ska läsa min blogg, what’s the point liksom, och så länge jag inte kan tjäna pengar på det är det fullkomligt ointressant. As a matter of fact.

Visst, jag läser själv ett antal människor som jag aldrig har träffats bloggar, men det betyder inte att jag räknar med eller ens önskar att de ska läsa min. Den är ju för fan privat det här. Folk i allmänhet förstår mig inte, jag är för cool, för konstig, för mycket. Vik hädan! Därför kommenterar jag heller i princip aldrig någon annans blogg. Delvis för att jag inte har något att säga, men också för att jag inte vill sprida onödig reklam för mig själv.

Det är dessutom synnerligen omodernt att läsa bloggar genom att gå in på själva webbsidan. HeRRegud, man har väl en Reader. I sin telefon. Då ploppar det ju upp inlägg där när de har tillkommit. Att gå in och kolla via URL om en viss person har uppdaterat sin blogg stup i kvarten, det är väl ungefär det omodernaste man kan göra anno 2012. Vem gör så? Ok, om man bara läser en blogg (min, mamma), då är det ok, men annars, ta dig samman och bli modern människa.

Jag uppdaterar sällan och stundtals flera gånger om dagen, så jobbar jag, och jag är inte intresserad av att anpassa mig eller att ragga, det ligger helt enkelt inte för mig och knappast i mitt intresse.


Så vet du det.

Dansa är kul, men jag föredrar att supa

En grej att tänka på till nästa gång:

Om det är samba-tema på ett ostystande program av typen Let's Dance, då ska du nog undvika att bjuda in en äkta brasilianare att titta med dig.

Såvida du inte vill lyssna på klagosången allan, chockade utbrott av indignation, avsmak och förödmjukelse.
Som hur afro-svenskarna måste ha känt i samband med cake gate. Lite så. Kulturmord. Parodi på något man inte förstår. Ricky Martin är ingen jävla brasse, fattar ni inte det rasse-bananer.

Jag vet inte, jag. Folk får gärna göra sig lustiga över och misstolka dansband, folkdans, långdans och bugg. Jag är inte brydd eller det minsta stolt över den delen av mitt kulturarv. Jag tycker till och med att det mesta av gamla traditioner och den s.k. "svenskheten" är fullständigt passé och gärna får ignoreras tills den förnyas och byts ut.

Men för andra är det visst känsligt.

I övrigt var Pernilla Wahlgren var så klart bäst som vanligt. Inte för att hon dansade den bästa och mest autentiska samban, för det vet jag ingenting om, men för att hon är min idol sedan 1985.

Sunday, April 22, 2012

Bakfylla utan sprit

Den sjukdomen har jag drabbats av denna helg. Spyfärdighet, skallebank och en oerhörd trötthet som inte vill ge med sig trots att jag får sovmorgon.

Ligger som en zombie och månar om att ha närhet till toalettstolen.

Som jag sa vid matbordet igår hos min mor,  när jag släppte ur mig tunga, djupa vedervärdiga rapar, att jag får be om djursex, men jag måste lätta på trycket för annars vet jag inte om jag ska spy eller bajsa på mig.

Det känns som om jag hällt i mig ett par deciliter whiskey innan sänggåendet. Men inte fan har jag det.

Så jävla ovärt att vara bakis utan en hederlig fylla i bagaget.

Friday, April 20, 2012

Spretig utbildning eller allmänbildning

Jag är en av dessa konstiga människor som tycker att utbildning är något överskattat. Det kan mycket väl vara surt-sa-räven-mentaliteten som tar sig ton, eftersom jag själv inte har en examen. Det kan också vara för att jag trots fem års universitetsutbildning, finner att majoriteten av min kompetens ligger i erfarenhet, medfödd intelligens och sunt förnuft – inte teorier, resonemang och formler från universitetstiden. Nej, det jag lärde mig mest ifrån medan jag studerade var själva livet runtomkring – att klara sig själv, att driva en restaurang på Kalmar Nation, att bemöta människor.

Visst – jag kan ha utvecklat mitt tänkande och mitt språk genom att vistas i universitetskretsar, men det är ölflaskorna i nationskällaren på Kaggen, temafesterna utklädd till Guldlock eller Nasse med rosa kroppsfärg jag minns, tandemcykelstafetten från Göteborg till Lund när Anja lovade mig att börja snusa, bastubadandet på kursgården eller snarare vägran att delta i dessa nakenhetserier, galenskaper, fyllor, relationer och människor – det är där jag utvecklat och hittat mitt folkvett, min filosofi, min allmänbildning.

Och det är väl så det är med oss humanister och tänkare – vi kan lite om mycket men inte mycket om något. Vi saknar spjutspets, men vinner på bredden. Jag är en jävel på Trivial Pursuit, men glänser inte det minsta i schack. Jag får 1,8 på högskoleprovet för jag är ju urtypen av en person som kan lyckas med detta konststycke – en som kan både läsa och räkna, som är logisk men samtidigt kreativt sinnad, snabb som attan, effektiv som räntan.

Jag snappar upp lite här, lite där, minns detaljerna, men skapar ingen helhet. Intresserad av mycket men brinner inte för något. Så vad blir det av en sådan? Ingen expert, ingen ingenjör. Det blir en alltiallo, en generalist, en Ulla-Bella sekreterare. Varken mer eller mindre.

Utbildning är, som jag ser det, mest för papprets skull. Jag har 300 högskolepoäng men ingen examen, vad säger det om mig? Nyfiken på mycket, men oseriös? Kan mycket men inget djup? En kringflackande sökare som inte vet vad hon vill? Vinner mitt CV på detta, eller är det snarare ett minus? Ungdomens misstag och osäkerhet, sotar jag för det nu? Vad vet jag, vad vet en ko. Jag vet bara att jag just nu arbetar under min förmåga, det är allt jag har att säga. Jag är så mycket smartare än det här. Bara att jag inte har papper på hur smart jag är.

Det finns mig veterligen inget som heter Fil. Mag. Allround eller Fil. Mag. Streetsmart. Tyvärr.

Sunday, April 15, 2012

Alfons, 40 år gammal, men låter som sju på telefon

Öppnandet av Alfonsutställningen ägde rum idag på Kulturen i Lund. Vem var där och klippte band? Well, jag var där, men inte klippte jag nåt band. Det gjorde inte Lovisa heller (hon blev blyg) och för den delen varken Silvia eller Estelle. Däremot en herrans massa ungjävlar.

Klockan två när eventet sparkade igång var det smockfullt av barnfamiljer och knuffar utanför utställningslokalen. Och när bandet klippts, medelst 20 trubbiga barnsaxar, tjurrusade alla dårar in på utställningen och lekte hela havet stormar med konstföremålen (Alfons helikopter, kakburken, kojan, pappans pipa, you name it). Stora feta ungar i 4-årsåldern gjorde hopptorn av Alfons koja och flög rakt ner i sackosäckarna, vilket vansinne, vad jobbigt.

Sedan köade vi för gratistårta - självklart kunde jag inte hålla tassarna borta, varför skulle jag liksom, gratis är ju godast och särskilt bageribakat, fy fan vad smarrigt. Och att inmundiga den (och Lovisas bit också, tackförden) i solen var extra njutningsfullt. Ingen som trampade på mig, ingen som puttade mig, rakt in i Alfons gabbaråd, den med monster i.

Däremot efter att tårtan var nedtryckt i halsarna, då gick vi tillbaka till utställningen. Och då minsann hade alla aktivitetsknarkande föräldrar gått vidare till nästa happening med sin barngrupp, iallafall 90% av intressenterna var nu borta. Vilken fröjd! Och vilken stress folk har i sina liv, tänkte jag, men det drabbade ju inte mig som nu i godan ro kunde sätta mig i sagohörnan och högläsa inte mindre en fem för mig nya och okända Alfonshistorietter. På stockholmska så klart; den som inte läser på stockholmska, eller kalla det TV-svenska om du vill, kan inte spela teater, är ingen kvalitetsberättare.

Till slut var det bara vi kvar och två ynka kakor i storkusinernas högt upp på farmors hylla placerade kakburk. Mums, rakt ner i kistan.

Lovisa tog sig en tuppis med Stor-Alfons i hans säng, och att döma av de rofyllda ansiktena var det inga monster eller odjur under sängen denna gång. Betryggande!

Sedan provade Lovisa Millas kläder, medan Emily blev Alfons med hela svenska folket, och det var här jag fick feeling och spanade lystet på Pappa Åbergs bruna maskinstickade som hängde där och lockade på en galje.

Just som jag skulle till att kränga av mig min skinnpaj och skrida till verket, uppenbarade sig dock en ordningsvaktsjävel och förkunnade att nu hade klockan minsann passerat 16:00 och utställningen var stängd. Dra mig! Skojar du? Jag ska bara... Ville jag säga. Ska man verkligen sluta när man har som roligast, när man är på topp?

Tydligen, om hobbypolisen får bestämma. Jag som hade planerat att ta till pipan och allting.

Nu fick jag istället åka hem och steka köttbullar. Och det gjorde faktiskt Pappa Åberg i en av böckerna jag läste ("Näpp! Sa Alfons Åberg"), så lite pappig blev jag ändå till slut, bara inte lika snygg.

Det går inte så jävla bra för Sverige



Jag har gjort ett och annat avsteg från min nygamla LCHF-livsstil, så skulle man kunna säga.

Vad fan, det var ju rock'n'roll-jigg, klart kärringen ska ha en pint (se bildvisning). Och det vore väl direkt oartigt att inte ta en bulle på fredagsfikat, vore det inte så säg. Att jag sedan tog två behöver vi väl inte uppehålla oss vid, petitesser, pettischmesser, kan jag tycka. Sedan bestämde min man, helt raskt innan han for till ICA, att fredagar råder undantagstillstånd. Då får vi. Svulleri svullera. Jag hann knappt blinka ännu mindre yttra orden 'hello, my name is svullen' (Sue-Ellen) innan han var tillbaka med en 300-grammare med tillhörande Holiday-dippa. Hej tjockis, I love you.

Men annars så. Jag är på rätt köl. Idag har jag inte ens köpt lördagsgodis, give me nu a break, det är tamigibrasan första gången 2012 detta händer. Inte en ynka liten gelégrodjävel har jag fått.

Om jag lider? Om jag lider!

Nej du, inte så värst.

Nästa fredagsmys har jag planerat glassorgie. Med kolasås. Det gäller att ha något att se fram emot här i lilla livet.

Saturday, April 14, 2012

Vi måste sluta låtsas att vi förstår danska

Jag har slutat låtsas. Sedan jag såg Kameloser-filmen har jag förstått att danskarna inte ens inbördes förstår varandra ("Vi förstår hinanden icke!", säger en dansk till en annan medan han ryster den andres axlar med något desperat i blicken, vilken är en av filmens starkaste scener).

Jag pratar engelska när jag är i Danmark och med mina danska kollegor. Lika bra, för annars hemfaller jag gärna till att snacka tokdanska med två virtuella potatisar i munnen - vilket alltså kan uppfattas som att jag förlöjligar, gör mig lustig på danskens bekostnad. Och nu ska vi baaaaaaaage. Säger jag på fredagsfikat och inbillar mig vara köng. Men jag har alltså slutat med det. För vi förstår hinanden icke. Jag vet det, du vet det, så vi kan båda sluta upp med hycklandet.

Häromdagen var jag på en rockkonstjärt i Köpenhamn (ja, än är det ruter i damen). Ett band med en svartmuskig ungdomskärring vid micken sjöng, som en parentes, om att vi skulle save the world with heavy metal, och det tyckte kanske jag var att ta i, men annars var det trevligt. Huvudakten, som var bandet Nightwish, består av 4 finnpajsare och en svensk sångerska. Som alltså spelade i Danmark. Då kunde man ju tänka sig att mellansnacket skulle ske på engelska, så att samtliga inblandade säkert förstod, men icke. Först snackade hon sin goja på svenska så att INGEN fattade (typ jag och en handfull svennar som stod tillräckligt nära), sedan översatte hon till engelska till de finska bandmedlemmarna, som uppenbarligen inte tillhörde de 6% av finsk befolkning som talar flytande routsi. Varför inte engelska från början, liksom? För danskarnas skull? Hade hon inte sett Kameloser, vet hon inte hur sjukt danskarna pratar, då kan man väl heller inte begära att de ska förstå svenska, allra minst skånska?

Nåja, nu var ju mellantugget inte av någon dignitet alls, intressepilarna flög inte hejvilt som minikatapulter och fyllde hela rummet, för att uttrycka det milt. Men ändå. Vi förstår inte varandra, inse det. Vi byggde en bro, men språkbarriären står kvar i mitten av sundet.

Det verkar som att danskarna sväljer mer och mer, nu är varje ord bara en guttural utandning, en suck av vämjelse - förmodligen skäms man över att tala en så förvrängd version av det forntida nordiska språket, man försöker liksom mumla lite i skägget, utan insikten att det fakiskt låter mer som att man spyr än att man talar. Så kan det ha gått till när danskarna upphörde att ens förstå hinanden, men vad vet jag, vad vet en ko.

Let's go to ICA Tuna



Kärringen hade fan rätt, det är i princip bikiniväder.

Jag hade glömt hur beroende vårt svenska humör är av vädrets skiftningar, eller också var jag för ung, grön och careless när jag bodde här sist. Men nu fattar jag, nu känner jag det. Nu känner jag våren i mig, det är när allting är härligt.

Vårpromenad



Det sjukaste jag sett idag: En tant i sin trädgård iklädd BADDRÄKT. Symptomatiskt för Sverige när temperaturmätaren för första gången visar tio plus, I know, men det såg så bisarrt ut. Och en smula, bara en smula, för kallt för outfiten. Vill hon bli brun eller? Akta så inte 80-talet ringer (igen) och vill ha tillbaka sin bränna.

Vem kan hantera en gammelmodig maskin?

Di gamle har ju svårt med nymodigheterna, det vet vi. Texten är för liten på skärmen, för sånt finns det dock hjälpmedel. Tekniken strular. Teknik GÖR det, vem kan lita på teknikens under, inte jag. Smartphone, va ä dä? It is as smart as you, är du dum får du helt enkelt en dumfån, inga konstigheter.

Men de små då? Där är det tvärtom, kan jag avslöja. Lovisa kan hantera en smartphone eller iPad, där fattar hon logiken; touch, click, drag and drop.Till och med Isabella kan knappupplösa min smartis, och busringa (har vi bittert fått erfara). Men den stationära datorn hanterar inte ens 3-åringen alls - den sitter hon framför och domderar mammans musklick för att få se nästa film. Ibland pekar hon på skärmen, men det funkar ju inte så. TV-fjärrkontrollen kan hon hantera lite, iallafall vet hon hur man stänger av och sätter på. Men kassetterna tror hon är leksaksbilar. CD-skivor är rattar. Musik kommer ju direkt ur telefonen. Som allt annat.

Jag tycker inte det ska heta telefon längre, vi måste hitta på ett nytt namn. Smartphone är också fel, Smartmachine borde det kanske heta. Kravmaskin! 80-talet ringde och ville ha sin ringmackapär tillbaka, vem fan ringer, jag ringer nästan aldrig. Jag gör annat. Allt annat.

A blast from the past


Jag tycker att ni/du är underbara. Vi åker snart hem och jag vill att ni/du ska veta att ni är en bidragande orsak till att jag gärna åker hit igen. Jag gillar ert sätt att prata och ert sätt att vara. Med öppenhet mellan er och mot andra känner jag att det skulle vara ett nöje att hålla kontakten. Om inte det är möjligt kommer jag att minnas er/dig som de mest underbaraste, goaste och trevligaste människorna jag träffade på Roskilde. 
Med varma hälsningar / Christian


Jag hittade detta fantastiska uppiggande brev i min s.k. "konstig box", den som är fylld med minnen, biljetter, historier om mitt liv.

Men jag minns inte Christian? Vem var han? Vem fick han hångla med? Uppenbarligen gjorde han inte lika starkt intryck på mig som jag på honom. Brevet är från andra delen av 90-talet, skulle jag tippa. Fy fan vad roliga vi var! Festivalgänget. Ungdomslandslaget. Älskar't.

Monday, April 09, 2012

LCHF byggde denna kropp - LCHF made me do it. -LCHF gjorde mig sjuk

Det är bara att konstatera att LCHF gjorde oss smått ätstörda i huvudena.

Inte just medan vi höll på med det, då var vi friska, klartänkta och pigga. Och inte innan vi började, då var vi sådana som åt ungefär vad vi ville, när vi ville, utan att för den sakens skull bli direkt smällfeta (nåja).

Men efteråt, när vi lade LCHF på hyllan. Jag säger bara herregud. Så som Björn Ranelid sa det, med inlevelse och skånska rullande R. HeRregud.

Denna obsession. Detta frosseri. Denna tävlan i vem som kan trycka flest bullar, vem som kan komma hem med den vansinnigaste Ica-kassen. Fredagsmyset tog sig barocka dimensioner. Där andra lallade ner EN påse chirre i varukorgen, fullkomligt lastade vi med ostbågar, snask och cookies. Myyysigt. Sedan att vi oftast känner oss dästa, buksvullna, trötta och sura, ja det är sånt man får bjuda på för att kunna vräka i sig. Det låter inte sunt, och är det självklart inte. Jag är personligen övertygad om att socker och kolisar är lika farligt och lika beroendeframkallande som kokain (bara inte hälften så kul). Vi har ju dock haft i bakhuvudet att detta är inte för evigt, nothing lasts forever, så bäst att passa på. Det tråkiga i kråksången är att jag nu utvecklat ett sjukt förhållningssätt till mat och i synnerhet sötsaker. Utan godis, vad är det då för mening, tänker jag. Och inte tre bitar bara, jag vill ha, BEHÖVER, hela påsen, nu meddetsamma. Jag sa ju det, som en narkoman. Efter påsk slutar vi med dårskapen, sa vi. Och nu är det efter påsk, nu är det slut på knarkandet (för den här gången). Jag tog mina kroppsmått idag på morgonen, och det om något vittnar om vilken måttlöshet jag ägnat mig åt; Jag är spolformad. Fy för den lede, dra mig baklänges, på trissor, gör vad du vill. Nu åker iallafall jag till Malmö och inleder ett nytt LCHF-kapitel med en stek och en Annie-docka. Tig med dina smörgåsar, jag är på avgiftning.

Friday, April 06, 2012

Instagram yourself



Nu finns det Instagram för Android också. Som vi har väntat! Eller inte.

Jag tycker nog man blir snyggast med Vignette-appen ändå.

Fast det är klart om man bygger på en vignettad bild med lite extra instagrameffekt då blir man nog sjukligt snygg.

Farligt snygg. Rooooooooaaaar.

Påskgris



Lovisa tror att det heter påskgris, och det kan hon få tro. Gulligt ju. På samma sätt som hon tror att det heter nakenfisk. Vem är jag att rätta en modifierad sanning, som faktiskt är bättre än originalet?

I vår påskgris har vi huttat en näve sönderklippta fjädrar och ett fågelbo fyllt med små kycklingar. Snyggt skare va.

Det blir nog aldrig en mystomtig inredare av mig, det blir det inte.

Idag har vi firat Jesu hängning med otjocka släkten, vilket var synnerligen trevligt. Tills en i gänget upptäckte en huvudlus, då gick luften lite ur. Och så började det tokklia på alla. Vidrigheten vet inga gränser. När jag var mellanstadietönt hade jag ett gäng envisa löss i typ ett halvår, jag dör typ äckeldöden när jag tänker på det. Give me a break och dra mig baklänges, will ya.

Usch vad det kliar nu. Aktarej.

Thursday, April 05, 2012

Let's all meet up in the year 2000, won't it be strange when we're all fully grown


Om jag sitter på ett tråkigt möte, och det händer ju oss alla att vi gör ibland, brukar jag roa mig med att analysera sönder människor. Ur deras köttiga munnar kommer en ordsvada, läpparna rör sig, förmodligen är de fnasiga, de flesta svenska läppar är det, men av orden som kommer ut tar jag inga till mig. För det berör inte mig eller något jag finner intressant. Munnen rör sig, men du säger ju ingenting. Eller du säger något bara för att ha något att säga, för att verka insatt, engagerad. Trots att du helst vill gå hem och dra en gammal filt över dig, vem fan vill inte det?

Det hålls på tok för mycket möten, det är min slutsats. Folk med pondus springer från möte till möte, utan en chans att förbereda sig, utan att fatta vad det egentligen handlar om. Hell, inte ens han som kallade till mötet vet egentligen varför och vad han vill ha ut av det. Men det ser bra ut i kalendern, visst gör det? Hade vi inte detta mötet igår? Jo, det hade vi kanske. Men idag är det en annan twist och en till deltagare, någon högt uppsatt skojare som säkert har något att tillföra, som får oss att komma vidare. Mot vad? Det är det ingen som vet. Vart är vi på väg, vad vill vi uppnå? Spela roll pingisboll. Tiden den går och vi ser åren springa iväg.

Så när dravlet och svamlandet pågår som bäst långt långt över mitt huvud, då tänker jag på annat, på ovidkommande sidospår. Mest för att inte somna av tristessens sövande effekt.

Tittar på munnar som rör sig, tändernas tillstånd, funderar på hur det kanske luktar där inne, vad tandläkaren tyckte sist hen var där inne och rotade. Vad en eventuell fru tycker om att hångla med den där munnen. Usch, tänker jag.

Glosögon, noterar jag. Som en fisk. Rynkiga halsar observerar jag. Varför valde han den där skjortan? Var den dyr, eller? Knappast snygg i alla fall. Han kanske inte lever efter ledordet att allt blir mycket roligare om man är snygg, vem fan gör det? Jag. Och så en liten kravatt till det. Ja hej. Försöker du likna en adelsman eller vad är det frågan om?

Den där torre herren som häver ur sig plattityder om processer och styrning, sitter han hemma på lekfilten med sina ungar och brummar som en traktor, gör roliga röster och roller med gosedjuren? Svårt att visualisera.

Vem fick ligga senast? Vilka av gubbarna har provat knark och vilket? Brukar de köpa horor när de är på affärsresa? Vad lyssnar de på för musik, gillar de ens musik? Fattar de hur andra människor ser på dem? Bryr de sig? Fattar de att jag är tuffast i kommunen? Fattar de ingenting?

Han är si, och han är så, kategoriserar jag. Drömmer mig bort och låtsas att det är jag som bestämmer. Tar mig ton och förvandlar hela spektaklet till en enmansshow. Säger något helt oväntat, helt plötsligt, får tourette’s. Blir utburen. Medan jag skriker. Så pinsamt det blev.

Fast egentligen sitter jag i en paviljong. Och har tråkigt.

Monday, April 02, 2012

Egentidsbrist

Det är vad vi alla lider av. När man väl har den stressar man för att få så mycket som möjligt ut av den. Och bak i nacken flåsar ständigt "det dåliga samvetet". Ska jag ha det skönt/roligt, på vems bekostnad?

Mest är det väl att man tar sin tid i badrummet, vardagslyxar lite med schamponering, rakning och en och annan kroppsdelsinsmörjning. Medan de andra härjar precis utanför dörren.

Men ibland tar man i lite mer. Stänger ytterdörren med en pudrad näsa och tar bussen till stan för en damlandslagsträff. Umgås med likasinnade. Andra oerhört trevliga men trötta människor som inte heller har mycket till socialt liv. Som inte heller hinner med. Och det är skönt att höra, att det inte bara är jag som har halkat av bananskalet, som har simmat ur bild medan alla andra upprätthåller ett socialt givande kontaktnät.

För hur ostigt det än kan låta är det ju ett livspussel man lägger. Var sak har sin tid och rätt sak på rätt plats. Enkelt om man vet hur man gör, men det finns det väl ingen som riktigt gör. Man hankar sig fram. Och kanske 10% av tiden kan man betecknas som lycklig, resten är mer en plåga, men det duger väl så?

Varje gång vi träffas, jag och mitt gäng, har det gått för lång tid och vi säger, och menar det, att vi måste ses oftare. Men det blir inte så. Vi hinner inte. Bitarna i det där livspusslet går inte ihop. Det är bara så.

Det ska kanske kännas lite som en kamp, vad vet jag, så att man känner att man lever.

När pusslet är färdigt och alla bitarna är på plats, vad har man då att leva för? Vad gör man med ett färdigt 1000-bitars? Man sätter väl knappast upp det på väggen och njuter av det? Nej, i bästa fall raserar man det och bygger upp det igen.

Att vara affärskvinna

I am a buisnesswoman in town on business, som Phoebe sa.

Jorå. Men försök du kombinera det med att vara småbarnsmorsa till två skojare som skriker allra högst när de inte har mammans fulla uppmärksamhet.

Och försök du som affärskvinna att jobba halvtid. Det kan man ju inte rimligtvis begära att alla ska veta exakt vilka tider halvtidaren har. Alltid är det någon viktigpetter som ringer just när det är minst lämpligt. När man inte är på kontoret, när man istället står med en kastrull i ena näven och ett gapigt barn i andra.

American Express business travel får utstå vindens pina från lekplatsen. Höga cheferna får lyssna på gnäll, barn som ramlar och skriker när de slår sig. Man får bjuda på det som en del av livet.

Nu är det dock nya puckar, nya regler, från och med idag. Tant har blivit en heltidsarbetande sådan, dagisbarnen och mannen är även de heltidare och det är nu man ska ta tag i det som de som vet kallar ”livspusslet”.

Helgerna blir heliga, ska fyllas med glada upptåg och aktiviteter. Marsch i säng klockan 8, eller hur var det? Middagen på bordet klockan 6, du får INTE se hur filmen slutar.

Ojoj. Jag inleder starkt med en middag på stan med damlandslaget i afton dans. Sån är jag.

Sunday, April 01, 2012

Snyt dig i näven

Kussarna har lärt Lovisa en ny sång, som hon med stolthet sjunger för mig. And it goes something like this:

"Jag gillar att dansa, men jag föredrar att SUPA!"

"Vad betyder det", frågar jag så klart, fast jag vet, "att supa"?

"Det är när man snyter sig i handen! "

Haha, coolt, intressant.