Vad jag packade med mig från London Del 5 - Man kan knarka utan att må dåligt

Det finns en herrans massa människor som knarkar. Fulspeed i någon gammal gränd, en spliff innan läggdags, lite nässpray på efterfesten, ett par piller innan klubbandet. Och av alla dessa narkomaner är det väldigt många som lever helt normala liv, som har jobb att gå till, som sköter sin hygien, som är intelligenta och läser böcker, filosoferar och har det bra. Det trodde du inte va. Det trodde iallafall inte jag, innan jag såg det med egna ögon.

För det hör man ju jämt om hur dåligt alla mår som knarkar. Man kan liksom inte knarka bara för att det är kul. och säger man det så ljuger man. Då har man ett litet hjärnspöke, ett ångesttroll som gräver i själen, då mår man dåligt. Alla mår dåligt.

Men efter alla duktiga snygga människor jag träffat som drar i sig koks på lördagkvällarna, som röker lite braj på festivalen - har jag fått tänka om. Det går att vara en normalt fungerande människa även om man småknarkar lite ibland.

Därmed inte sagt att knark alltid är kul och bra, jag har sett exempel på det motsatta. Men att, som jag trodde i min naiva ungdom, varje bloss på haschpipan är en inkörsport till tyngre droger och ett liv av missbruk, det är en grov överdrift. Det är ingen som dött av lite knark, på samma sätt som det inte är någon som dött av lite cancer. Allt med måtta, var sak har sin tid.

Alla som kommer ut med att de någon gång knarkat i svensk press måste också alltid raljera över hur dåligt de mådde. Det är ju inte möjligt att alla svenbananer mådde piss, när nästan alla jag mött med knark i näsan har verkat må bra. Det har jag lärt mig på Camdens smutsiga bakgator.

Det är inte en så big deal om folk vill knarka lite, det skiter jag i, var och en blir salig på sin fason, knark betyder inte alltid överdoser, sprutor och beroende. För den känslige läsaren kan jag berätta att jag själv INTE knarkar, jag är nämligen allergisk mot knark.

My name is Ulla, I lived on the second floor - Om mina bostäder - Mitt sista boende i London blev också mitt snyggaste. Hade jag varit ekonomiskt oberoende, helt enkelt svinrik, hade jag fortfarande velat bo i Holly Lodge. Vid Swains Lane och de finaste caféerna Kalender och Mozart, nära Highgate Cemetary med spökena och Karl Marx, ett stenkast från pittoreska Highgate Village, det var bara att snedda genom min favoritpark Waterlow Park, en liten promenix iväg från den enorma, fantastiska Hampstead Heath - och fortfarande promenadavstånd till farligheterna i Camden Town.


Jag har bott på många ställen, de flesta helt ok standard för att vara London, och för att vara med Londonmått mätt fattig. Jag har haft heltäckningsmatta på toaletten, jag har delat med partyknarkare och konstiga tyskar, det har sprungit en eller annan råtta över mitt köksgolv, men värre än så är det inte. Jag flyttade ju aldrig in ovanför den indiska restaurangen, där man skulle duscha på restauranggästtoaletten - ej heller hos kattpissmannen. Det var inte jag som bodde i lägenheten med duschkabin i ett av sovrummen och toaletten på balkongen. Jag har aldrig squattat, aldrig delat rum med en korean som läser bibeln varje kväll. Den där lägenheten med diskbänken på armlängds avstånd från sängen som luktade curry tackade vi ju nej till.


De lyckligaste stunderna hade jag kanske när jag satt på min balkong och överblickade Primrose Hills paradgata. Bara sitta där och glo, röka lite, dricka lite, tramsa lite, kanske leka plånbokstricket lite, man gör alltid så. Sedan gå och knyta sig i båten på andra våningen. Det var tider det!

Vad jag packade med mig från London Del 4 - Insikten att alla vill ligga

Man kan ju försöka dölja det efter bästa förmåga, när man är ute på krogen, lägga fram rökridåer och låtsas vara glad singel som bara är ute efter ett gott skratt i goda vänners lag. Men när det väl kommer till kritan, så vill alla ligga. Och åtminstone vill alla ha möjlighet att ligga. De vill bli erbjudna och få ynnesten att isåfall säga nej. Det är nästan lika bra som att få ligga, ibland till och med bättre.

Vad jag också lärt mig att alla FÅR ligga. Inte bara de snygga och tuffa. Herregud, han den där äckliga Mixerpunkargubben fick ju ligga med Britney Spears-kopian, hur fan gick det till? Spelar du bara i band spelar det ingen roll om du är 40+ och skitful(l), då får du iallafall lägra 22-åringar på löpande band. De vaknar med din kondom i handen. Och säljer du bara lite kvalitetsknark i gränderna runt Inverness Street, då kan du även räkna med en snabb avsugning som tack för kaffet. Är du DJ eller bartender - då är saken biff, då får du ligga varje kväll om du vill. Det finns alltid någon som ställer upp. Den här killen som vi kallade Horan, som allmänheten känner som Blake som var gift med Amy Winehouse ett slag, han fick nytt napp varje kväll under sin storhetstid, och det vet jag för att jag hörde honom skryta om det. Alla vil ligga. Kanske särskilt med snygga unga popsnören, även om de är horor.

Och dessutom att det inte är en så stor grej att ligga lite. Man kan mycket väl ligga en dag för att nästa dag inte ens veta om man ska hälsa. Inget ovanligt. I've seen it all before.

Vissa horor har helt enkelt inte vett att ta betalt. Inga konstigheter.

Mind the gap, i tunnelbanan: På tuben läser man helst the Sun. Som rutinerad slutade jag dock nästan åka tunnelbana. Jag bosatte mig så att jag kunde gå till jobbet, i närheten av Camden, så att jag även kunde gå till puben. Ibland, när det vankades extravaganser eller det var extra bråttom, tog jag bussen. Men helst inte. Och tunnelbanan är för turister och nyanlända. Där kan de trängas med sina kartor och tabloider.

I början av min karriär som Londonista hade jag dock tunnelbanekort, och pojkvän i Balham - dit tog man sig bara med tunnelbana, vad gör man inte för kärleken, även om den är långt, långt från Camden. En morgon när jag skulle ta tuben till jobbet, från Balham till Oxford Circus, Northern Line och Victoria Line i samverkan, upptäckte jag till min förgrämelse att tunnelbanestationen var stängd vid min ankomst. Sur som andedräkten hos en vinalkis satte jag mig på en seghetsbuss och räknade med att vara minst en halvtimme sen till jobbet. En surhet som jag fick äta upp och som förvandlades till förfäran- när jag hörde vad som hade hänt. Det var den 7 juli 2005 och London skulle aldrig bli detsamma - bara lite fulare, lite farligare. Så fruktansvärt sorgligt. Det jobbades inget den dagen. Vi följde nyheter på nätet och förvissade oss om att alla vi kände fortfarande levde. 

Efter jobbet promenerade vi i trupp från centrala London till Camden och drack tysta, fina gravpints på Good Mixer. Och även om världen inte var densamma, så var iallafall vi lite starkare, lite mer kärleksfulla mot varandra. Just den kvällen. En annan person som också befann sig på Mixern denna kväll var han som sedermera skulle bli min man. Det visste jag inte då, men känner jag mig själv rätt skänkte jag säkerligen en sugen blick åt den stilige brasilianaren i keps redan då.

Vad jag packade med mig från London Del 3 - Om vikten av att vara artig

Engelska människor är ju vida kända för sina please och thank you - och det smittar av sig. För det är trevligt att vara artig, att visa uppskattning, att inte störa eller knuffas.

Det vet ju alla som kommit hem till Sverige efter att ha vistats i England under en tid, hur fruktansvärt otrevligt det är med människor som bara knuffar sig fram utan att be om djursex. På Ica, på perrongen, you name it.

Och det märkliga är ju att detta var inget jag reflekterade över innan. Jag kanske själv också tog min kundvagn och körde rakt in i personen framför mig i kön och sa "ojdå" eller ännu värre ingenting alls, jag minns inte. Så var det säkert, för om det är normalt, så är det ju inget man funderar över, då går man ju bara runt och är allmänt sur, som en kärring med kundvagn på Ica personifierad.

Allt blir ju mycket mer trivsamt på det engelska sättet. Du tackar när du får något, och undslipper det ett ursäkta eller tack även om det inte var ditt fel, även om det inte var så jävla mycket att tacka för, då är det ju ingen skada skedd, det gör ju inget.

Hellre ett tack eller ursäkta för mycket än ingenting alls. Det har jag lärt mig.

Remember, remember the 5th of November - Broarna i London - Första dagen jag anlände till London som nyinflyttad, tog jag en taxi från Liverpool Street hem till Anja på Sjömanskyrkan i Canada Water, söder om floden. Och den som inte vet vad magi är har inte färdats i natten över centralbroarna i London. Det stillsamma, upplysta, vackra. Klassiska sighter som Big Ben, Westminster, Tower Bridge. Man sitter där skönt tillbakalutad i sin svarta Londontaxi, med en chaufför som rattar vant i myllret, som kallar dig love och annars stänger plastluckan till förarsätet så att ni båda får vara ifred med era tankar. Känslan av att nu börjar livet, äventyret, allt det roliga. Pirret. Förväntningarna. Som skulle komma att uppfyllas. 


 Och varje gång jag gjort denna samma resa, över bron, under det jag planerade skulle bli sex månader men blev över åtta år, har känslan kommit tillbaka. Jag tror det kallas lycka.


Senast jag såg ut över floden i nattens magiska ljus var den 5e november 2008. Guy Fawkes night med häpnadsväckande fyverkerishower. Höggravid och nygift. 10 dagar efteråt kom Lovisa. Jag tror det också kallas lycka.

Vad jag packade med mig från London Del 2 - Språkets Gåva

Klart jag är bra på engelska. Men inte så bra som jag hade önskat eller som jag "borde" vara.

Efter åtta år i ett land borde man ju prata någorlunda felfritt och utan brytning, kan jag tycka. Och det gör många av mina svennebananiska kompisar som bor kvar.

Jag däremot, verkar alltid ha värnat om mitt svengelska uttal och hängt mig fast i det svenska språket - både genom att ha mest svenska vänner samt att försöka lära ut svenska till var och en som var intresserad eller ointresserad. Alla pojkvänner och ragg skulle drillas i att snicksnacka åtminstone det mest basala hej-hejdå-knulla-puss puss. Min bästa elev var lilla Maria från Argentina, henne gjorde jag nästan flytande där ett tag år 2001.

När man bjuder in till bröllop gör man ofta en kort personbeskrivning av alla inbjudna gäster, ett litet persongalleri för att alla ska ha ett hum om vilka de andra är. Trevlig idé ja. Beskrivningen av mig, år 2002 tror jag det var, blev dock: "Snusande tant som bara pratar svenska i London". Träffande kanske, men lite tragiskt, måste man väl ändå tillstå? Snuset var väl fräckt att ha med som en liten påminnelse om det svenska karga tuffa, men språket kunde jag väl för fan ha vett att anpassa?

Sedan vet jag med mig att jag alltid ringaktar mina egna förmågor, tycker att det är väl inte så jävla märkvärdigt, alla snackar väl engelska. Men så hör jag andra och förfasas, och tänker att jag är nog inte så jävla pjåkig ändå, trots att jag bara snusade och pratade svenska under mina åtta år.

Häromdagen var det en engelskfödd kvinna som överhörde mig i en telefonkonversation med indiska helpdesken, som tydligen hade berömt mig för min oerhört snygga, perfekta engelska. Då blev jag glad!

Piccadilly Circus - Minnet av ett ögonkast. När man BOR i London besöker man sällan de klassiska platserna, turistfällorna. För även den som bor i en storstad vill hitta bykänslan och gemenskapen. Inte vandra upp och ner för Oxford Street, sitta vid fontänen på Piccadilly Circus, mata duvorna på Trafalgar Square. Nej, man vill - och det är den gamla bondekulturen som lever kvar i oss - hitta sitt lilla vattenhål, må det vara Dublin Castle, Mixern eller Elefanten, och möta samma gamla ansikten dag in och dag ut, tills man känner igen varandra, tills man säger hej, tills man ligger med varandra. 


När jag åkte till London på semester cirka 1996 däremot, då gick vi ut på klubb vid Leicester Square, det kan ha varit Equinox, man gör alltid så. Dagen efter spydde jag utanför Eustons tunnelbanestation. Det var då det, senare spydde jag hemma i den stora vita på toaletten med heltäckningsmatta. Det är de små sakerna i tillvaron som gör det. Storstadspuls är inte så jävla exotiskt när man har den runt hörnet. Piccadilly Circus är för Pernilla Wahlgren och lantisar från charterbokningen, och Piccadilly Circus ligger som bekant inte i Kumla.

Vad jag packade med mig från London Del 1 - Mentaliteten

I världens brokigaste stad, iallafall av de jag varit i, där burkakvinnor trängs med curryindier, thaimassöser, polska svartjobbare, Starbuckstjejlumpare från the beautiful country of Sweeeden och en och annan geezer från Skottland, är det klart att se att världen är så stor så stor och att var och en blir salig på sin fason. Det är inte lätt att sticka ut, hur du än gör, hur många tatueringar, piercingar och tokiga kaftaner du drar på dig, så är det alltid någon som är värre, mer extrem.

Jag har lärt mig att aldrig chockas. Jag har lärt mig att det finns folk till allt.

Punkare är de raraste av människor, hårdrockare är varma och mjuka längst inne, utlänningar är alls icke farliga eller särskilt konstiga. Det konstigaste man kan vara är egentligen att vara vanlig. Common people like me.

Jag tror att jag också lärt mig att bli mer tolerant. Jag tittar sällan snett om folk inte följer normer. Man måste inte följa gamla invanda mönster, man måste till exempel inte vara på ett visst sätt för att man uppnått en viss ålder. Tant, torr och tråkig är något man aktivt blir för att man tror det förväntas av en, inte per automatik för att man passerar 28-strecket. Det finns inget som heter för kort kjol. Det är inget särskilt patetiskt över rockandroll-farbröder som springer på puben och efter flickor, bara de är lyckliga.

Jag har lärt mig att inta ett liberalt förhållningsätt till världen, till människor. Jag har lärt mig att själv är bäste dräng. Eller sämste, men då har han iallafall haft frihet att själv välja sitt (miss)öde. Vill du hjälpa, hjälp dig själv.

Följden av denna mentalitet är att man också slutar bry sig till viss del. När man inte chockas blir man heller inte rörd. Det sitter en uteliggare utanför Tesco med sin skitiga hand utsträckt. Men han är den tionde du ser för dagen, och dessutom såg du honom full och odräglig på kebabhaket igår natt, och då orkar man inte bry sig. Ta dig i kragen, vill man säga. Eller kasta in din handduk, for all I care. Det finns alltid någon som har det värre. Du har väl sett Jeremy Kyle-show?

Det är synd om människorna, visst, men det går inte att rangordna vem det är mest synd om.

Alla mår dåligt.

Och den som på pappret ser ut att må dåligt kan faktiskt vara hela jävla lycklig under sin korkek. Döm inte någon för vad du ser, du har inte gått en mil i hans mockasiner.

Taking the bus down memory lane: När vi bodde i Långtbortistan, alias Crystal Palace, tog vi alltid två nattbussar hem från Camden. Man bytte till långfärdsbussen mot Bromley vid Trafalgar Square, och vid det här laget på nattkröken var man för det mesta förbannat trött, fortfarande slirig men med begynnande baksmälla. Tro fan då att man somnade i det monotona busskvalpet. Någon gång vaknade jag i världens ände, alltså Bromley, så långt borta att det inte ens har Londonpostkod utan en som börjar med BR och då är det inte BRA. Då fick jag vackert ta bussfan tillbaka, med tändstickor i ögonen så att jag inte skulle somna igen. 

En annan gång vaknade jag yrvaket på rätt busshållplats, men var så förvirrad att jag tog en random man i handen, som om han skulle med hem (det skulle han inte, jag skakade av honom så fort jag kommit till sans, under vissa protester). 

Ännu en gång hade jag med mig Maria från Argentina på bussen hem och vi somnade så klart båda. Vi vaknade med ett ryck någonstans mellan helvetet och Brixton, fattade inte var vi var och frågade en vänlig medresenär: "Har vi passerat Crystal Palace?" -"oh ja, för länge sen", blev svaret varpå vi inte visste bättre än att stappla av bussen. Ute på gatan kunde vi dock lokalisera oss något och det visade sig att vi var LÅNGT från CP, men vid en hållplats INNAN CP. Vilken lurendrejare till medresenär. Taskigt! Och hur ofta kommer nästa buss? Well, aldrig om du frågar mig. Så där stod vi och försökte lifta i korta kjolar och horstövlar - ingen stannar, för de kanske inte ville köpa de fnask vi såg ut att utgöra, men däremot stannade polisen. Två vilsna förtappade själar, som dock inte visade sig vara prostituerade alls, utan bara fulla och trötta, varpå vi fick åka polisbilstaxi ända hem till porten. Det var vackert det, i allt det fula.

Vad packade jag med mig från London?

Ibland, när jag sitter här på en visserligen ofisig mosse, men en synnerligen annorlunda tillvaro än den jag hade innan, tänker jag på kontrasten, och vad mitt fina London gjorde med mig på strax över 8 år. Vad packade jag med i min virtualla suitcase, vad tog jag med mig hem? Ibland känns det nästan overkligt att jag bodde borta så länge. Dags att göra en lista!

Det mest uppenbara jag tog i bagaget var förstås en dotter och en man, en konstellation som serdermera även producerade en lillasyster. Samt riktigt förnämliga vänskaper som jag hoppas ska hålla hela livet.

Men förutom det, så har jag lärt mig en massa andra saker. Och om det ska jag berätta. I sann Spiderchick-anda har jag skapat en tidsinställd bloggserie som publiceras varje dag klockan 8 AM under en veckas tid. Nu blev det spännande va. Håll i hatten och håll till godo. Sätt ditt alarm och spänn fast glasögat och säkerhetsbältet.

Med illustrationer från boken jag köpte till min dotter i 3-årspresent, hon som är från London. Detta är London. - av M Sasek.

Upplägget - En lärdom, en bild, ett minne. Varsågod.

Tyst, jag ser på TV

Hata Nestlé

Nu blommar askfaten, grisarna har fått vingar. För nu sällar jag mig till gänget som bojkottar Nestlé.

Är det grejen med att de gör profit på sina bröstmjölksersättningprodukter i stackars Afrika som fått mig att äntligen tillfångata mitt flygande förnuft? Nej, det förstår jag att de gör, eftersom de driver ett företag, inte en välgörenhetsförening.

Är det själva det faktum att de är ett multinationellt storföretag, alltså med anti-kapitalistiska mått mätt ett gäng utsugare som på ett obehagligt sätt styr världen? Nej, det har jag inga synpunkter på, det ligger säkert en duktig och beundransvärd entreprenör bakom allt.

Nej, anledningen är att de har lurat mig. Vi vet ju att jag gillar rabattkuponger och värdecheckar, det ligger som man säger i schläkta'. Så jag tyckte så klart det var alldeles lagom ballt att samla värdekoder från Nestlés barnmatsburkar, sedan var det bara att mata in koderna på en webbsida så får man sin värdecheck på posten.

Jodu. Bara att man behövde cirka 200 poäng för att få loss den satans 100kronorschecken. Och varje burk man köper för typ 10 spänn utgör kanske 5 poäng. You do the maths, men jag kan säga att det skulle ta en jävla tid att få ihop till checken. Det insåg jag rätt tidigt i kampanjen, och redan här luktade det hela lite unket. Jag härdade dock ut. Och varje gång jag köpt nya burkar med dessa värdekodsetiketter på gick jag hem och matade snällt in i datorn.

SOM ETT BEVIS PÅ LÖJLIGHET, skulle det visa sig. Idag när jag loggar in möts jag nämligen av förkunnelsen att nu är värdecheckarna slut. Istället kan man välja på en body (rosa eller ljusblå) eller en filmnedladdning från CDon. SKÄMTAR NI? Vill jag fråga ilsket och indignerat. Vem tar ni mig för? Lantis, troll, förståndshandikappad? Könsbody eller tillåtelse att ladda ner film legalt? Ja, vad väljer man, hilfe, allt är så lockande, vill ha båda! Eller inte. Stoppa upp filmerna och bodysarna i era kapitalistsviniga rövar. Jag vill inte ha.

Som straff ska jag hädanefter bara köpa Semper och Hipp. Ekolooogiskt. Samla poäng till min karma. Nestlé får inte längre vara med i mina barnmatsburksinköp. Som om vi bryr oss, hör jag dem stödda sig. Ja, skit ni i mig så skiter jag i er.

Kanske gör jag till och med en Lena Ph och lagar min egen mat, såsom hon sydde sina egna kläder. Mer chockartade saker har hänt.

Dagis ftw - Dagis for Isabella JH dSH

Åh, lilla Isabella har fått dagisplats! Fast hon är så liten, är hon inte? Kan hon gå på dagis? Ja, framemot mars månad när hon är ett år gammal så kan hon. Får man anknytningsproblem om man börjar dagis tidigt?

Det hävdar ju många. En jag särskilt tänker på är en kärring som heter Eva Rusz. Hon är något så löjligt som beteendeterapeut, med någon slags självutnämnd expertis inom områdena familjeliv och relationer. Jag läste att hon även sysslat med hypnos. Det säger ju en del om vilken skojare och kvacksalvare hon är. Hokus fokus fillijokus. Hon har väl även en spalt i typ Aftonblaskan där hon svarar på oroliga läsares frågor (och gör dem ännu oroligare).


Hon säger saker i stil med att:

Ett barn behöver en primär vårdnadshavare - det är jätteprimärt, jättekritiskt.
Den först personen som blir viktig för bebisen ska barnet knyta an till under de första levnadasåren. Hattandet kan bli jättejätteproblem för barnet
Det behövs ett enda exklusivt band för att hjälpa barnet, en anknytningsperson
Barn som duttas runt kan få ångestproblem, svårt att knyta an, koncentrationsproblem

Allt detta sa hon inom loppet av bara några minuter, i ett debattprogram jag nyligen såg på teve. Jag var så chockad att jag skrev ner det, nämligen. Hetsigt, besserwissrigt, med ett överlägset flin.

Hon talar om en supermänniska. Med oändligt tålamod, som aldrig blir arg, aldrig tappar sugen, aldrig lämnar över till någon annan för att orken tog slut. Hon är alltså starkt emot delad föräldraledighet. Hon anser att bara en person måste sköta det här (läs mamman). Självklart gillar hon inte dagis heller. Vilket jävla duttande och hattande.

Med en självgodhet som överträffar Carl Bildts säger hon:

Det här är inget jag sitter och hittar på!

Inte?

Själv tycker jag att tvärtom låter rimligare och hälsosammare. MÅNGA viktiga vuxna i det lilla barnets liv. En mormor som passar, en farfar som kör runt med vagnen, en dagisfröken med betalt för sitt tålamod. Eller kanske fyra homosexföräldrar - två mammor och två pappor, asbra. Ju fler desto roligare.

Det faller ju på sin egen orimlighet att det skulle vara bäst för en människa att bara vara med en person jämt. Varför tror du småbarn är mammiga, och sällan pappiga? Och är det bra? Är det tryggt att bara vara trygg med en person? Blir man självsäker och självständig då? Om man hänger i mammas kjolar?

Eva Rusz hänvisar till forskning. Jag tänker inte ens öda tid på att googla mig till hennes "forskningsresulatat" eftersom jag är medveten om att man kan googla sig, och forska sig, till vilket jävla resultat som helst. Man kan få belägg för vad helst man önskar. Jag lovar, man kan det. Till exempel den åsikten att ett litet barn bara behöver, och bara borde ha, EN person som vakar över det. För en åsikt är precis vad det är. En dum sådan, kan tilläggas.S-O-P-A.

Mina barn är inga aper.

Och jag är ledsen att säga det, men jag är ingen övermänniska som alltid är ärtigt pedagogisk och vars tålamod aldrig tryter. Nej, jag blir ibland snäsig och sur. Då vill jag göra något annat än att vara med små barn. Då vill jag jobba, eller rulla hatt, eller bara gömma mig i min kammare en stund. Och det kan jag, eftersom mina barn är trygga med andra vuxna. Sin pappa bland andra.

Och jag tror på dagis. Det är så jävla trevligt på dagis. Mycket trevligare än hemma med en sur kärring. För jag BLIR en sur kärring ibland. Det kan inte hjälpas.

Idag visade det sig dock att det var ett annat litet barn som ska börja på samma avdelning som Isabella nästa år. Och gissa vad hon heter? Men dra mig baklänges, hon heter Isabella. Samma, likadant. Så löjligt. Det är i sådana stunder man önskar att man var en sån där alternativ flowerpower-morsa som döpte sina barn till konstigheter som inte finns på topp30-listan. Isabella H, eller vadå? Bella Bus? Bellis? Ska vi kalla henne för hennes snyggaste andranamn, ska vi kalla henne Hypatia? Det är visserligen coolt.

Själv var jag ju Ulrika H i första klass. För det fanns en Ulrika N också. Jag tyckte aldrig om henne, tyckte hon inkräktade på mitt revir. Ful och bonnig var hon också, vill jag minnas. I min systers klass fanns det Cecilia H, Cecilia G, Cecilia A och Cecilia B. Lätt att hon kände sig unik där. Cilla H med hela svenska folket.

Och Eva Rusz då, att denna äckliga människa delar förnamn med min mamma, det är inte rätt på nåt sätt.

På Bolibompa har de nu tagit in en rullstolsbunden i programledar(rull)stolen, hej pk, och hon heter Lovisa. Hon är i och för sig väldigt gullig, och Lovisa säger "Titta, det är jag!" när hon ser henne. Men ändå. Kan man inte få vara unik med sina snygga namn. Iallafall på dagis? Är det för mycket begärt?

Det är ju därför jag heter Ulla, för det finns ingen annan tant i 35-årsåldern som heter så, alla andra är 70+. Vilken vinnare. Helt unik och bäst i hela världen.

Flickan badar

Det skulle aldrig falla mig in att på internet posta badkarsbilder i vanlig bemärkelse. Folk som gör det är förmodligen störda, det vet inte att skydda privatlivets helgd. Men det vet jag, därför har jag satt baddräkt på mitt barn.

Men då blir hon ju inte reeeeen, hetsar den duschhysteriske. Vad äckligt, precis som efter skolgympan.

Vad fan tror du, klart hon inte hade på sig baddräkten under hela badet. Klart som korvens spad att hon ville prova den nya baddräkten. Så att hon vet att den sitter som en smäck inför avresan, som nu är mindre än 3 veckor bort, till strandlivet i vårt andra hemland. 40+ säger de, och då är det inte min ålder vi pratar om, så illa är det faktiskt inte ännu, utan temperaturen.

Alla Svennebananer man nämner detta för blir sjukt avundsjuka. Lustigt hur mycket Svenne hatar sitt eget klimat - varför bor han här, kan man tänka? Själv är jag inte så förfärligt påverkad eller intresserad av väderlek. Bara jag får sitta på min kammare och ljuga, med eller utan fläktar/element, är jag rätt nöjd.

Att Barbapapabaddräkten bara kostade 20 riksdaler var Momoi noga med att påpeka när hon gav bort den till sitt barnbarn på treårsdagen. Hon gör ofta så, berättar vad gåvor kostade, så att man ska veta vilken fantastisk fyndare hon är. Annars hade man ju kunnat tänka sig att man INTE nämnde hur jävla billigt det var, så att man hade framstått som mer givmild, men icke då, icke min mor. Jag fick ett par mer än tjänliga fleecehandskar av henne härom veckan, 15 kronor på Klädkällaren i Göteborg, tack och bock. Baddräkten, den är från Netto. 20 spänn, fy farao vad snyggt.

Ovan vid att vara bakis

Svullen som vore jag fetlagd av en spermie för cirka sex månader sedan. Så är det alls inte.

Jag har bara vaknat till en smak av död bäver i munnen, och gjort vad jag kunnat för att mota Herr Bakis i grind. Det har inneburit ett sällan skådat frosseri i ägg, bacon, macka, pannkakor, tacopaj, smågodis, jordnötsringar och hutlösa mängder Coca-Cola.

Nu känner jag mig som en jävla tjockis, en strandad val, typ som Idol-Molly, fet och jävlig. Kläderna känns för små, innebandybyxan spänner över chipsbältet. Jag är slut som artist.

Nu drar jag mig således tillbaka på min kammare, sover bort det värsta, bajsonerar ut resten imorgon bitti. Sedan väntar LCHF med sin snygghetspiska, för nu får det fanimej vara nog med kolhydratsfasoner, ja det får det.

Kärleken är evig.

Alla har trevliga pojkvänner numera. Det kommer med åldern.

Förr om åren hade man ju kompisar som var ihop med sopor. Alla har väl vart ihop med sopor. Jag med.

Hållt på och tramsat med det s.k. SPELET. Ska man texta eller inte? Vänta tre dagar? Inte verka för sugen? Inte göra si, inte göra så, inte fisa, inte äta chips, spänt sig. Stått ut med en massa skit och dåliga egenskaper bara för att man vill ha någon. Någon som får duga.

Han som var snygg, men stajlade vid spegeln som vore han American Psycho. Han med skinnpajen, vars kläder luktade surt. Han som jämt jobbade och sedan var trött och gnällig för jämnan, inte ville göra något nånsin, bara typ sova, och gnälla. Han som spelade i band och alltid var ute och söp och knarkade. Han som rökte braj varje kväll innan läggdags. Han som mest var intresserad av röven. Han som sa "såja såja, kom nu" under samlag. Han som var fundementalkristen. Han som var osunt svartsjuk. Han som spikade upp en struts på ett träd som en jävla voodoo-docka. Han vars största intresse var att mecka med bilar. Han som hade 7 i golfhandikapp. Han som sa "vad gjorde handen" och "vad sa munnen".

(ett axplock av löst folk jag och mina vänner vart ihopas med)

Det är inte så vi jobbar längre. Nu hittar vi rätt och så är allt lätt. Som det ju ska vara. Men man var ju tvungen att erfara ett gäng sopor för att fatta vad man ville ha, så det gör ju inget i sig. Det är ju inte så som en mamma sa till sin son efter att jag dumpat honom för typ 15 år sedan "Nu har du slösat bort två år av ditt liv" - för man kan ju hoppas att han faktiskt lärde sig något om tjärleken och relationer, även fast jag på den tiden så klart var en sopa jag med.

Det glädjer mig att du vill skaffa barn

Syna noga samtliga inblandades ölglas, gömmer det sig en Jevla Fun där nånstans i träsket?

Det är så vi jobbar nu, vi 30+-are. Det måste så klart vara för jävla jobbigt för de som inte har barn, som inte vill ha barn eller inte kan få barn. Detta eviga tjat om barn, graviditet och FÖRLOSSNINGAR. När ska ni ha barn? Rycker det ändå inte lite i äggstockarna? Men ge dig.

Men så är det. Det första man gör är att scanna av stället, det gjorde jag igår när jag kom in på det indonesiska haket; Vad dricker alla? Jaha, öl och vin, då var det ingen bäbis i någon mage mao. Men sedan när vi kom till nästa ställe och jag erbjöd vin, var det en som avböjde och hasplade ur sig att det nog inte skulle uppskattas av den lille. Hon hade alltså smugit med en Jever Fun. Vilken skön stil.

Jag blir alltid så jävla glad när folk avslöjar sina graviditeter. Det vet ju jag att det är själva meningen med livet, hur ostigt det än kan låta. Visserligen blir jag tydligen överexalterad. Hon den gravida igår sa att "Ulla är till och med gladare än jag själv" och det kan väl inte stämma, men med en begynnande vinfryntlighet blev jag förstås extra lycksalig och överväldigande.

Nu kommer de på löpande band, magarna, den ena fetare än den andra. Alla vill skynda att fynda innan 35. Och det tycker jag att man ska. Det är ingen vits med att gå att vänta på rätt tillfälle, rätt inkomst, rätt feeling - bäst är bara att tuta och köra så ordnar sig allt runt omkring bara man får sin bäbis. Det är jag övertygad om.

Vem fan sa att det varde ljus?

Och vem sa att du kan lita på teknikens under?

Ljust var det icke, och teknikens under kan man INTE lita på. Det är då ett som är sant och säkert.

Vad som däremot slog mig under aftonens strömavbrott var hur sjukt beroende av elenergi jag är. Man skulle lätt kunna likna det vid vilken beroendesjukdom som helst. Får jag inte el blir jag ledsen, nervös och lite rädd. Det är väl så med spriten och knarket för de som är fast i det träsket, eller har jag fel? Själv är jag slav under elektriciteten.

Där satt vi och slevade in spaghetti bolognese runt köksbordet, när musikmaskinen, diskmaskinen, lamporna och slutligen vi sa liksom hmmmm, som en sista stilla utandning från någon som är i stånd att dö en smula, och allt blev tyst och stilla. Och kolsvart. Barn vi inte kunde se började gnälla, händer famlade efter mobiltelefoner. Jag trevade som en blind runt en halvvarm spisplatta efter min dyrgrip. Det finns iPhonar, Galaxys, Rays och Arcs - hela salen är full med små lysmaskiner. Men den stigande paniken när man inte genast finner den i ett becksvart rum med gråtande barn är påtaglig.Var är den? Var är du? Var är jag? Var är lilla? Är det apokalypsen som har kommit?

Arcen var först ut, i Luddes hand, hej alla barn. I ljuset från den hittade vi fler ljuskällor; stearinljus, värmeljus och tändare. Sedan ringde jag varken polisen eller elbolaget, nej varför skulle jag göra det, jag ringde mamma. Lugn och fin, it will be back in a halvtimme.

Vi låtsades att det var mysigt med levande ljus. Kom så sätter vi oss i soffan och pratar. Men Lovisa ville gå till sitt rum. Och blev alldeles chockad och ledsen för att lampan inte funkade. Då ville hon se en film. Finding Nemo på DVD. Fungerar icke. Bidou & Babar på datorn. Fungerar icke. Läsa bok? Nja, i stearinljusets sken kanske. Duger icke. Välling! Ja, fast med fesljummet vatten direkt från kranen.

Det tog mycket riktigt bara en halvtimme. Mamma vet alltid bäst. Men det var jävligt jobbigt. Vi är ju moderna människor, vi behöver våra maskiner och vårt mekaniska ljus. Annars hade vi väl för fan sett till att födas på stenåldern.

Nu är ordningen återställd och min mumsiga hallonmoussetårta sitter och kyler till sig snyggt i frysen inför morgondagens treårskalas. För imorgon fyller min lilla snygga år och då blir det kalas! Välkommen!

We gotta talk about Facebook

Vi måste prata om det här med att friend requesta på Fejjan.

Gränsen är lågt satt, det krävs inte mycket. Man kan vara vän med både kreti och pleti, fan och hans moster, utan att det gör särskilt ont. Men det FINNS en gräns. Och när den överträds blir det oerhört jobbigt, tycker jag.

Vi får helt enkelt klargöra några ganska enkla regler, så att det inte uppstår några missförstånd. Och som vi vet har varje regel undantag, så det gäller att ha tungan rätt i mun.

1. Att adda folk du aldrig träffat
T.ex. att adda kändisar eller folk vars bloggar du läser - det är nästan alltid fel och pinsamt. För vem vill ha en vänskap där den ene gillar den andre jävligt mycket mer? Den här idol-fan-relationen har jag alltid sett som tvivelaktig, det blir ju ett underläge för den som beundrar. Hellre undvika då, och för den delen kommer din idol förmodligen att neka dig iallafall. Jag tänker inte ens försöka med Neil Tennant. Det kan finnas undantag till denna regel - t.ex. om du haft en långvarig internetrelation till någon under många år, ni har läst varandras bloggar, ni var med redan på Lunarstorms tid - ja, då kanske det kan finnas ett visst intresse för varandras okända liv. Ett litet. Eller om du och din idol brinner för något gemensamt, som inte precis har med idoldyrkan i sig att göra, då kanske ni kan vara "vänner", tro bara inte att ni är något annat än "vänner".

Jag brukar reta min man för att han är kompis med Alexander Bard. Men eftersom Alexander sa ja, och t.o.m. "gillar" saker Luigi skriver i den gemensamma gruppen och de båda är intelligenta filsosofer (ja, jag sa det) tycker jag att det kan passera som ett undantag som bekräftar regeln.

2. Att adda folk du träffat en gång
Om ni har många gemensamma vänner och risken är stor att ni kommer träffas igen är det ok att adda, annars; don't do it! För tänk om den här trevligt pricken du träffade på en avlägsen bekants fest var en skojare av rang just den här kvällen men som Facebook-person är en sådan man genast måste sätta på HIDE för att de kanske skriver om sin trädgård, citerar visdomsord och uppdaterar om barns toalettbesök - då sitter du där med skägget i brevlådan och en vän för mycket som det är bra mycket jobbigare att ta bort än att inte adda från första början. Tänk på att de flesta människor är jävligt torra och med ett par glas innanför västen kan de flesta duperas. Ge det hellre lite tid, träffas ni igen och det fortfarande är trevligt, då kan det vara dags att adda.

3. Att adda folk du inte träffat på 10 år
Nu fanns väl inte Facebook för 10 år sedan, så visst, chansen finns ju att det hade varit aktuellt att adda varandra en gång i tiden. Men DET VAR DÅ. Nu har ni inte setts på 10 år, och var ni inte ens särskilt goda vänner på den gamla goda tiden, vad är då oddsen för att ni ska intressera er för varandras livs trivialiteter nu - om ni inte ens gjorde det då direkt? Nej, lämna det, don't go there.

Det finns en snubbe som jag var ytligt bekant med på den tiden jag var aktiv inom Kalmar Nation. Vi var absolut inte vänner då för jag tyckte han var gubbig och tråkig, om jag ska vara ärlig. Han har försökt adda mig två gånger! Sjukast i kommunen. Första gången var jag artig och sa ja, men var tvungen att ta bort honom för han var så helvetes tråkig. Sedan försökte han igen! Jag blev så chockad att jag ignorerade.

Men jag kan frångå mina principer. För i dagarna var det en kul och snygg människa från den här tiden som addade, och det fick han, eftersom han var kul och snygg, kanske är han fortfarande kul och snygg.

Ett annat undantag är förstås släktingar - blod är tjockare än vatten, släktingar vill man alltid adda!

4. Att adda folk som ingår i ett sammanhang du inte längre är delaktig i
Har du lämnat kursen, landet eller jobbet - ja, då kanske ni inte har så mycket gemensamt längre - särskilt inte om det gått en tid. Självklart ska man få adda folk man verkligen gillade då det begav sig, men har det gått flera år och man inte blev vänner på den tiden man faktiskt umgicks i samma kretsar, ja då finns det nog en anledning, och den brukar vara ATT NI FAKTISKT INTE GILLAR VARANDRA så jävla mycket. Eller att ni helt enkelt inte känner varandra.

Förra veckan ville en som jobbade på en av Ed's Diner-restaurangerna vars huvudkontor jag arbetade på för över TRE år sedan, bli kompis med mig. Men hallå - why oh why, säger jag. Den tiden är så jävla förbi. Vi hejade några gånger när jag var inne och Head Office-spände mig i restaurangen, men vikten av att du ska se mina fåtaliga och förhoppningsvis för dig ointressanta statusuppdateringar och svenska incheckningar känns inte stor, och att jag skulle behöva se dina polska dito i min logg känns inte alls lockande.

5. Att adda folk du aldrig skulle kunna tänka dig att kommunicera med
Här blir det lite svårare, eftersom ungefär 50% av de personer du redan har i din FB-lista är folk du aldrig kommunicerar med. Du bara spionerar på deras förehavanden, säger inte ens grattis när de föder barn eller fyller år. Vad är vitsen med det? Ingen särskild vits, men det fanns en tid då den med flest Facebook-vänner när han dör verkade vara vinnaren, så då lade man till lite hipp som happ. Nu har vi ju förstått att det inte är så, därför har vi blivit lite mer restriktiva, trenden är att inte lägga till folk i onödan längre. Hellre då rensa upp och ta bort de som du inte kan tänka dig att säga hej till - för vad ska du med dem till, varför måste du finnas i ditt liv? Då kan du ju lika gärna följa dem på Twitter.


Jag har själv addat ett fåtal personer som ignorerat min förfrågan. Hur kändes det? Lite snopet, får jag erkänna. De jag kommer på på min raka arm är en kollega och en kompis farsa. De tyckte inte att jag var värdig att komma in deras innersta krets. Och det får man ju ha förståelse för, det får man acceptera. Det är just därför man ska tänka både en och två gånger innan man går loss och addar. Man kan få en knäpp på näsan. Det vill man inte ha. Och att knäppa på näsan är också smått obehagligt. Fast bättre det än att fylla loggen med ovidkommande, trista individer, bara för att vara artig. Ärlighet drar alltid det längsta strået.

Det finns även folk som tagit bort mig. Ibland har jag bara sett att jag har ett färre antal vänner än sist jag kollade, men inte haft någon aning vem det kan vara som varit så hutlös. Då får man tänka att det inte var någon förlust, om man ändå inte fattade vem det var. Mister du en står det tusen och knackar.

En gång blev jag deletad men sedan friend requestad ett par dagar senare på nytt. Då blev jag lite perplex. Men det är tydligen ett legitimt sätt att markera för sin pojkvän att man är förbannad efter gräl, att radera hela hans släkt, har jag förstått. Som ett hot, som en markering. Om man är 12 år gammal.

En sak till: Deleta ALDRIG dina kompisars äkta makar och pojkvänner (eller fruar/flickvänner) så länge de är ihop. Även om du tycker han är tråkig, jobbig eller helt enkelt obehaglig. Göm dem och låtsas som det regnar istället, för fridens skull, för vänskapens skull. Om den är viktig för dig. Jag har två vänner som gjorde detta, och det har skapat onödig tandagnisslan, en av dem har jag inte pratat med på 1,5 år. På löpsedeln: Facebook förstörde vår mångåriga vänskap. Trist!

Regeln är alltså:
Adda bara de på fejjan som du antingen
a. kan tänka dig att kommunicera med
b. tycker är snygga och roliga
c. är släkt eller vän på riktigt med
Gärna alla tre.

Och akta dig för att deleta människor som på något sätt finns kvar i ditt liv. För tänk vad pinsamt för dig den dagen ni träffas, om sanningen uppdagats. Har du varit så dum att du addat en sopa, ja då får du dessvärre stå ditt kast. Bättre aldrig adda, än deleta, som vi Facebook-nördar säger.

Nu vet du det. 

Klockan är 11:11 den 11:e i 11:e år 11

Nu, precis just nu. 11/11/11 11:11. Säger jag, säger fröken ur. Vad gör du 11 sekunder över? Slår du knut på dig själv i ivern att göra något speciellt minnesvärt? You're not alone.

Det finns en stad i Estland som heter Elva. Först tänkte jag att jävlar vad de ska fira järnet alla. Men så slog det mig hur sinnessjukt korkad jag är. Det fattar ju inte de. Vad heter elva på estländska? Knappast elva.

Folk vallfärdar så klart till Las Vegas för att slå sina påsar ihop just denna dag. Den 7/7/7 var jag själv bjuden på ett bröllop med samma baktanke. Coolt datum, lucky seven, lätt att komma ihåg. För mig hade bara 6/6/6 varit gott nog, men tiden är förbi och när den begav sig hade jag ingen brasiliansk snygging att knyta ihop den satans säcken med. Den som har bokat Elvis i kapellet imorgon klockan 11 över 11, han är den verklige vinnaren, bara ettor inga nollor.

De som är på tjockarongen håller hårt i pickadollerna dagarna innan 11/11/11, för att kunna ge sitt barn denna supercoolingens födelsedag. Imorse vaknade de och färdknäppte med 20 liter sperma, mumsade chilli och ananas och hallonbladste. Till ingen nytta så klart. De kommer när de kommer, vi vet det, vi som provat.

Vad gör jag själv detta specifika och historiskt viktiga klockslag? Ingenting alls särskilt dessvärre - jag promenerar till min arbetsplats via äckel-Linero för att hämta upp min nya jacka som levererats till Chadis Livs, det är vad jag gör.

Kråkan satt på telefontråden, så var den stunden över.

En bild säger mer än 1000 ord, särskilt om den är ful

Den här snygga tavlan hängde alltså i Lungdispensärens väntrum, där jag var häromdagen för att ge mitt lilla barn den läskiga sprutan inför resan till det farliga u-landet Brasilien.

Och jag reagerade ungefär lika starkt som om om det varit en bild på knaperstekt bacon bredvid en halalslaktad kycklingvinge på en restaurang som vill visa att den välkomnar både ateister och muslimer.

Man symboliserar alltså pojkar med en fräck och fartig sportbil och flickor med en prinsessa i rosa långklänning. Det kan inte misstolkas.Varför vill en mottagning inom Lunds Universitetssjukhus så fatalt spela på könsrollssträngen?

Varför vill alla, en sjukvårdsinrättning i detta fall, befästa jävligt trista plattityder till föreställningar om hur flickor är och hur pojkar är? Så jävla fult i sin subtilitet, att smyga in en könsrollsförväntning här. Eller kanske tanklöst, men det är ju ändå snäppet värre.

Fånigt! Och farligt.

Apropå "Att flörta i Wordfeud..."

Kommer ni ihåg den självutnämnde wordfeudflörtexperten? Ja, that's me.

Ibland, när man har för mycket tid men hjärnan är för trött för vettiga aktiviteter, som till exempel när man matar bäbis i arla morgonstund, eller medan man steker upp nån gammal kotlett och känner att det inte är aktivitet nog - då kan jag i min dumdristighet starta Wordfeud-dueller med random opponent. Det styrker så klart min tes om att gemene man är, how should I put it, mindre begåvad än vad jag är. Och det är ju både skönt och lite tragiskt att se.

Det här tar dock priset i idioti och tragik:

(print screen från ett random-spel häromdagen)

Direkt hoppar han på, innan han ens skrivit sitt första såttiga 8-poängsord. Jag kontrar med att skriva något långt och smart som ger många poäng och ignorera hälsningen. Vi behöver väl för fan inte prata, tänker jag, vi är ju här för att spela. Men fanskapet ger sig inte. När morgonen kommer vill han utbyta hälsningsfraser igen. Och jg ger med mig. Artig vill man ju vara. Men så börjar den gamle greken tjata om Stockholm, bor jag där, vill jag ligga? Det där sista frågar han inte, det är ju underförstått. Bor jag i Stockholm, då blir det automatiskt ligga av. Vad skönt. Grekiskt!

Men! Så fort jag till slut får tyst på jubelskojaren, som för övrigt är fullständigt värdelös på att lägga lnga smarta ord som ger många poäng, var det någon som trodde något annat, genom att berätta att jag bor i Skåne - då! Då ger fanskapet upp! Grek1979 resigned. Vilken jävla ärkesopa.

Inte undra på att det går dåligt för Grekland när grekerna är så sepe.

Jämför med pintar så är inget dyrt

Jag gillar extrapriser och kuponger. Skiten man får från Semper, Nestlé och Pampers är inte dum alls. Ica Kundkortets presentcheckar och erbjudanden gör mig vardagslycklig. Att sträcka fram en värdekupong till kassörskan vad betalning är tillfredsställande. Att komma över något riktigt maffigt extrapris killar dödsskönt i kistan.

Men jag gillar också at unna mig. Att greppa varor utan att må dåligt över prislappen. Som det där dyra brasilianska teet häromdagen. En burk Ben & Jerrys för 60 spänn om jag är sugen på det. Sådana där LCHF-ostchips, Grocs heter de, med ett kilopris på typ 800 kronor (för bara ost!), en fin köttbit med färdig lyxsås från Erik Lallerstedt.

Jag brukar bedöma värdet i förhållandet till priset och nöjet i en pint. Om jag gladeligen brukade köpa och hälla i mig cirka 15 pints i veckan till ett à-pris om 3 pund stycket, då är ju alla dessa små vardagslyxar en fis i världsrymden eller iallafall en urinering i Valhallabadet, i jämförelse. Ben & Jerrys motsvarar ungefär två pintar, och njutningen ungefär densamma, bara att man slipper bli full.

Ett nöjeskonto måste man ju få ha, bara att dagens nöje kanske mer är att botanisera på Ica än att sitta på puben och ljuga över ett gäng pints. Det gör jag också gärna om tillfälle ges, men om sådana tillfällen bjöds typ varje dag förr om åren kanske det sker högst en gång i månaden numera. Då får man unna sig annat gött istället. Huvudsaken är att man ser till att kosta på sig av livets goda.

It must have been love

Malmö Arena i fredags. Efter att vi träffat Åsa och hon berättat allt snaskigt om hur det jobbas backstage, kändes det nästan som att man kände dem på scenen. Som om Marie var min mamma och Per, kanske inte min farsa, det är han för ungdomlig för, men kanske en cool farbror eller lite äldre kusin.

Det är nästan lite skämmigt att säga det, men är ändå inte Per Gessle lite sexig? Inte för att han är objektivt snygg, för det är det nog bara hans fru och närmaste släktingar som tycker, men det är något med hans sätt att röra sig på scen, han har något, det skulle mycket väl kunna vara sex appeal.

Han är lite som en Gallagher på scen. Han står alltså som om mikrofonen satt för högt upp i stativet, som att han behövde sträcka sig för att nå. För att uppnå denna effekt böjer han dock på knäna, för att liksom komma i sträckposition. Men då ser han istället ut som en giraff med för kort hals. Lite som Noel Gallagher. Eller Liam. De gör väl likadant, fast det hävdar att de hatar varandra.

Det här låter ju inte alls sexigt hör jag nu. Kanske när han hoppar, som en ungdom, med gitarren på magen. Kanske något med den ungdomliga skjortan med lapp på ärmen. Kanske något med glädjen och pojkaktigheten han besitter. Kanske är jag bara en tant.

Jag börjar inse nu, på äldre dar, att jag faktiskt ser ut att vara så gammal som jag är. Och det stör mig lite, jag som alltid kommit undan som 23-åring (sedan jag var 25, innan dess såg jag ju ut som 17). Nu rynkar det sig och hänger så att det inte längre råder några tvivel om att jag är 30+. Det är inte alltid jag får visa leg på systemet och i snusbutiken, bara ibland. Skrämmande.

I love Tourettes

Den känsliga kan titta bort, för nu blir det snusk.

Ingen kan väl ha undgått att jag gillar Alexander Bard. Hans sätt att prata, hans åsikter, hans oräddhet, hans rättframhet, hans humor.

Därför tittade jag på "kvalitetsprogrammet" Schulman Show där han, min idol, medverkade denna vecka. Han öppnade starkt. När Alex Schulman bad honom stoppa in öronsnäckorna till mikrofonanordningen. "Är det ok, går det bra?" frågade Alex artigt varpå Alexander, barden, svarar: "Ja! Kuken i fittan!"

Och nu ska jag förklara varför det är så fruktansvärt roligt.

Därför att Alexander Bard är en 1. medelålders 2. välklädd (nåja) 3. överintelligent 4. uppenbart verbal 5. välutbildad 6. filosof.

Att som sådan gå ner på kuk- i fittanivå är genialiskt. Det är oväntat, det är roligt i sin olämplighet som liknelse, det är ett snyggt och medvetet drag att sätta nivån på intervjun, det är en subtil blinkning och en hyllning till oss som anser att det är absolut berikande för språk och konversation att krydda med runda ord och att Touretteschocka vår omgivning när den minst anar det.

Fy fan vad härligt. Min soulmate.

Tackar för fin kommentar

Det är så himla värt att blogga när man får sådana här kommentarer av nytillkomna läsare:

Bra skriv -up, jag är normal besökare av en hemsida, hålla upp den fina fungera, och det kommer att bli en regelbunden besökare under en lång tid .

Så genuint, så äkta. Eller hur.

Är det en sak jag kan lova så är det att hålla upp den fina fungera.

Dra åt helvete.

Ex malo bonum

Allting ont för något gott med sig. Brukar det bullshittigt heta. Jag, såsom ystande ostmästare, har tagit fasta på detta. Och kan konstatera att musjäveln hade en poäng. Och den poängen består i att jag nu har tvättat mitt tjusiga Ed's Diner-förkläde (som den lille gynnaren hade pissat på), och upptäckt en oändlig räcka användningsområde för detta. Jag har haft på mig det hela kvällen faktiskt. Och nu när jag tgit av det, har jag fortfarande rena kläder! Säg den tvåbarnsägare som har det efter en dag i selen. Jag har lagat mat, ätit mat, matat barn, skalat apelsiner, diskat, badat barn och torkat blöta barn. I mitt snygga förkläde. Asgött. Tacka inte fan för det, tacka musen för det.

Kolla in: 1. cocacolabottnarna 2. Ed's-förklädet 3. lilla snygg som diskar (hon behöver också ett förkläde, på födelsedagen, tack)

Det exotiska brasilianska

Köpte en låda te på Ica idag. Brazilian Baía. En unik blandning av kakao, vanilj och kokosnöt. En påminnelse om den exotiska atmosfären i Brasilien, står det på paketet.

Vilket påminner mig om att om en dryg månad flyger jag och mitt gäng dit, en av oss i basinette, vi andra i flygplansstolar. Och att hotellet i paradiset är bokat för 5 dagar strax innan jul. Paradiset, as in Uba Tuba alltså, inte Dublin Castle som man skulle kunna tro.

Nu är jag ingen strandtjej, fy fan för bikini, nakenhets och att pressa sig till kräfta. Men jag gillar när det är varmt (ett uttalande som jag eventuellt får äta upp när jag klagar på 40+ framemot jul). Och jag gillar svalkande drinkar. Och glass i stora lass.

En hel månad ska jag njuta livet på andra sidan skuggan. Kokosnötsvattnet, de färska papayorna, de melonstora avocadosarna, sköldpaddan i min trädgård. Fy fan vad gött det ska bli. Hörde jag avis? Gift dig själv med en brassebusare så ska du få se hur ball det är.

Teet kostade skjortan, dubbelt så mycket som en vanlig låda med 20 påsar. Men jag tänkte som jag brukar, att det drabbar ingen fattig. Jag unnade mig. Jag tycker det är gött att göra det, att bara roffa åt mig i min varukorg, helt besinningslöst och sanslöst, som om jag var gjord av pengar. Lite så jag jobbar.

En mus i mitt hus

Fjärde våningen i ett hus byggt 2008. Då tror man iallafall att man är safe from skadedjursgnagare. Jag har ju bott i en skitofräsch lägenhet i anslutning till Camden Roads tågstation, och där kan jag inte påstå att jag stod som ett levande frågetecken och undrade var fan den kom ifrån, när det rusade en mus över köksgolvet en natt. Äcklad till spygränsen ja, förvånad nej.

Här i min svenska fräscha lya blev jag både djupt förvånad och gravt äcklad när jag hittade musspillning i skåpen. För att inte tala om hur illa jag mådde när vi upptäckte musbajs under soffkuddarna. Spyan ligger som en Ledinsk klump i halsen bara jag tänker på det.

Jag gjorde det enda rätta och ringde min hyresvärd, thank fuck for being a hyresgäst och inte en bostadsrättsägare för då hade man ju själv fått äran att tampas med vidrigheterna. Som kom med en gammal klassisk musfälla. Och bad om en bit ost. Synnerligen ancient sätt att arbeta, kan jag tycka, vad hände med råttgift och electrocuters liksom, men han hävdade att det gamla hederliga ändock är bäst.

En vecka tog det innan vi kläppte den jäveln. Igår kväll hörde min man en av våra nu tre fällor slå igen med ett SMACK. Sedan absolut tystnad. Och det var ju en herrans tur det, för om musen bara fastnat lite med svansen och sedan legat där fastspänd och "skrikit som en bäbis"  (Lkf-mannens beskrivning över hur det kunde ha gått till), då hade det blivit taxi till dårhuset kan jag säga, eller åtminstone ett decent hotell, för ingen, jag säger ingen, i detta toffelhushåll skulle kunna ta död på en bäbisskrikig musrackare.

Tystnad. Tagning. Idag kom inte mindre än två Lkf-herrar och vittjade fällorna. Resultat! Jag vågade inte titta när den döde under diskbänken drogs fram. Vidrigt.

Men nu är han alltså borta och det känns inte det minsta tomt. Jag är en modern människa, jag kan inte hantera äckliga skadedjur som bajsar på mina flingor och handdukar. Hade jag velat umgås med möss hade jag väl för fan sett till att födas på råttfångaren från Hamlets tid.

Nu ska jag bara städa bort all muslort och sedan är ordningen återställd. Fy fan.

Roxette Revival

Jag ska få gå på Roxette-konstjärt imorgon! Det trodde du inte va, att pensionärerna fortfarande håller igång, men det kan jag berätta att de gör. Världsturnén kommer nu till Skåne! Och jag känner hon som sminkar dem, jag har varit sambo med henne i Primrose Hill, därför går hon under beteckningen min ex-fru. En av de snyggaste jag haft.

Så nu kör jag hårt med Rosettens Greatest Hits här hemma på Sporifyen. Laddar liksom. Och fan vad bra de är! Jag vet att det får mig att framstå som 40+ när jag säger så, men jag står för det. Deras nya material vet jag inget om och hade inte tänkt sätta mig in i förrän de körs live på Malmö Arena (kanske att jag tar kissepaus då, om de är bajsiga), men de gamla dängorna, de är fan golden olden. It must have been love, Spending my time, ett gammalt spår från Look Sharp LP:n vid namn Paint - jag får tamigibrasan rysningar! Look Sharp! var för övrigt en av mina första LP-plattor, näst efter Madonnas Like a virgin och Pernillas Pure Dynamite. Classic.

När jag växte upp lyssnade vi bara på hits. Jag och min bror. Var det en hit, ja då var det bra. Roxette hade många hits. Vi tyckte de var skitbra. Bäst var så klart Pet Shop Boys, dem kunde ingen slå. Det är det fortfarande ingen som kan, om jag ska vara riktigt ärlig.

Jag har aldrig skämts över att jag lyssnar på ostig musik, har aldrig velat vara smal, independent eller annorlunda. Är man bara tillräckligt nördig, kommer man undan med det som coolt iallafall. Som att slaviskt lyssna på och spela in Trackslistan. Som att samla på alla englandsettor på vinyl. Som att ha sitt eget radioprogram vid namn Topp Hits, där grannar och familj fick rösta fram veckans topplista vare söndag. Som att sätta streck i en bok varje gång man spelade en låt på grammofanspelaren så att man fick statistik på mest spelade. Allt det där gjorde vi. So Hard 272 gånger en vecka, minns jag. Helt normalt. Väldigt coolt. Om du frågar mig.

Och förbannat fräckt att vi ska rocka röven av tanterna och farbröderna på Malmö Arena imorgon afton. Hoppas de spelar Queen of rain. I'm gonna get dressed for success. Coolast i kommunen.

Vi kämpar alla mot gråten

Tänk dig en som känner sig lite trött och kinkig på jobbet på måndagseftermiddagen och faller handlöst över skrivbordet och storbölar. Inte ok. Psykfallsvarning. Det är klart.

Men en som blir uppriktigt förbannad, känner sig förfördelad och förnedrad - som har alla emot sig. I mötesrummet, i skolsalen. Hur han kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Får. Inte. Gråta.

Eller tänk på Tomas Ledin i "Så mycket bättre" i lördags, hur han fick "en stor klump i halsen" och fick "blinka hårt" för att inte fälla några tårar när de andra tolkade hans gyllene hits. Så mycket känslor, men inte ett öga blött.

För så gör vi vuxna. Det passar sig inte att gråta öppet. Även när det är riktigt jävligt. När gråten vill välla ut kämpar vi tappert emot. Till och med på begravningar stretar vi emot. Vill inte ställa till någon scen. Inte hulka oklädsamt högt. Inte verka onödigt svaga.

Däremot små barn, iallafall de under tre som jag har erfarenhet av, de gråter ju stora rullande krokodiltårar flera gånger om dagen. De har inga spärrar alls. Det kan vara något så simpelt som att man inte vill äta sin broccoli, att man inte hittar rätt gosedjur på två sekunder, att mamman läser Alfons Åberg med fel röst, att man inte vill stiga ur badet, helt enkelt att man är trött. Och det här gäller ju inte bara bäbisar, de som inte vet något annat sätt att kommunicera än att skrikgapa, utan även äldre barn.

Jag vet inte ännu när det slutar, när man sätter munkvale på sig själv och börjar kämpa emot all den här gråten som uppenbarligen vill komma ur oss alla. Men jag tycker det är allt bra stelt att vi stora barn aldrig får gråta ut ordentligt, att vi alltid stretar emot så förbannat.

Nu har jag inget alls jag vill gråta över för tillfället, ingen spilld mjölk alls, men principen. Principen. Det borde vara ok att gråta lite mer. Om en vuxen börjar gråta helt oförhappandes blir ju alla så jävla chockade, och spända. Lägger en stel arm om en skuldra, känner sig obekvämare än Hitler i Synagogan, vill bara att gråten ska sina till varje pris. För det är så evinnerligt piiinsamt med gråterskor, folk som visar sig så svaga, särskilt om det är en karl, vad fan gör man, vill han ens bli kramad? Så borde det väl inte vara. Vi borde lära oss av det jugoslaviska ordspråket som säger: Bättre att gråta ut en gång än att ständigt sucka.

I framstjärten trycker tatuerade tanter sina surfplattor mot plastpattarna - jag vill inte vara en av dem

Allt är redan uppfunnet.

Det sa man för över 100 år sedan. Alltså i princip before bilen, före flygmaskinen, på tiden utan teven, definitivt innan internet. Herregud, det fanns inte ens bakmaskin eller hair straightener, när man sa sådär, 80-talsmänniskans och 90-talsditons främsta vapen mot vardagsstressen.

Nu är vi beredda att säga det igen. Allt är upplyst. Allt har gjorts förut. Ingen kommer egentligen med något nytt, ingen vinner. Det finns bara variationer av 8 olika toner. Det är bu eller bä. Färgskalan är inte oändlig. Man kan räkna ut allt med matematik, resten är egentligen bara blaj. Därför finns det en sanning, aldrig flera. Och ett begränsat antal möjligheter att variera sig. När tar det stopp?

Är måttet rågat? Spelar vi på sista versen? Är allt redan uppfunnet?


Självklart inte. Om jag lever tills jag dör, vilket med den höga medicintekniska utvecklingstaktens mått mätt borde vara någon gång runt år 2100, alternativt aldrig, kommer jag att sitta där på mina höga hästar och skratta åt forntiden. Inte kommer jag att säga att det var bättre förr. Eller?

Jag vet inte vad framstjärten bär i sitt sköte, det kan ingen veta, men jag är rätt säker på att de metoder jag nu använder för att underlätta för mig i vardagen (bilen, datorn, telefonen, jumbojeten, tv-apparaten, cd-spelaren och för den delen iPaden etc etc) kommer att kännas jävligt passé om cirka 50 år.

Jag försöker hänga med i svängarna, och än så länge är det inga större problem. Jag lyssnar fortfarande på rätt modern musik, jag kan tugget-snacket-jargongen, jag är ett med tekniken och jag räds inte nymodigheter varken vad gäller mat, kläder eller idéer. Inbillar jag mig.

Men det kanske kommer att gå trögare senare. Vad vet jag. Knappast kommer ju vi som var födda på 1970-talet plötsligt tycka att pop är skränigt och börja lyssna på jazz och klassiskt. Fingrarna kommer väl att darra lite när man blir allt tantigare, men det är väl inte så pass att man inte kan ratta en surfplatta?

Är det rimligt att antaga att vi alla när vi passar ungefär 60 plötsligt tycker att det är allra anständigast att bära långa kjolar med tunn grå kappa och att klippa håret kort och praktiskt? Hemska tanke. Kort praktisk klipper ju även sinnesfrånvända småbarnsmammor, men i dessa tillfälligtvis förtappade själars beslut kan det ju förhoppningsvis finnas en återvändo. (Nu menar jag inte att alla korta frisyrer är fula, nejdå, men om man klipper sig av den anledningen att det är praktiskt med kort, inte för att det är snyggt, då ligger man risigt till).

Vad det nya fräcka kommer att vara säg 2050, det är jag inte kompetent att ens spekulera i, men jag kan säga att jag hoppas att jag kommer att vara med på det. Sign me up, kommer jag att säga. För det värsta är iallafall att inte få vara med. För att man är en sopa, för att man inte fattar, för att man inte ens försöker.

Allt är inte uppfunnet, långt därifrån. Allt är inte upplyst, det finns många tokerier kvar att tampas med. Hur det än blir vill jag hänga med min tid, inte fastna som en gammal grå tant någonstans tidigt 2000-tal och tycka att framtiden är nog ändå bäst på film.

Jag vill inte vara en av alla tatuerade kärringar på hemmet som sitter och trycker uråldriga iPads krampaktigt mot silikonbröstet. Jag vill vara en modern människa av min tid. Jag vill inte vara dummare än sista vagnen på tåget, för det hänger ju iallafall med.