Thursday, March 31, 2011

Om ändå man finge mumsa den där mamman




Men det får man inte. Jag kan inte bjuda på det. Så omodernt och lite äckligt. Får man tycka så? Nej säkert inte, varken enligt Svenne Banan eller Amningspolisen. Men jag har väl aldrig varit känd för att rätta mig i leden.

Lika illa tycker jag om den förbenade bröstpumpen. Mjölk i de sexiga pattarna, det är ju helt sjukt osensuellt.

Nu räcker det, ge mig en hormonspray och därmed basta.

Det finns inga barn som dött av lite NAN.

Här vilar en som vägrar borsta håret

Lite som svintos tvållull ser det ut. Men nog blänker det snyggt i solstrimman. Ibland får man tillåtelse att sätta upp en tofs. Då ser det freeeeesht ut. Men annars vet jag inte riktigt hur man ska hantera en vild och vacker två-årings bångstyriga hår.


Coolast i kommunen


Saturday, March 26, 2011

På väg hem till min bäbis

Ack, nu saknar jag min bäbis. Som en ost. Inte mitt stora barn som är på slumber party hos Momoi med en av kussarna, bara den lilla lillaste. Det här måste vara det längsta jag varit borta från henne. 7 timmar i vaket tillstånd.

Hade jag roligt? Ja för fan. Vi sjöng Rednex. Deras enda ballad.
Wish you were here, me and my country men wish you were here. And I miss you like hell. And I'm feeling blue. Fy fan vad härligt obra.

Och Stenes ytterst humoristiska systrar hade arrangerat ett vansinnigt pinsamt födelsedagståg för sin broder på ostsyltan TGI Fridays. Två utspökade ungdomskärringar ur personalstyrkan slamrade med kastrullock och hetssjöng något obegripligt om att bli ett år äldre. Vi skrattade. Stene rodnade, iallafall inombords.

På tal om kärring. När jag tyckt att jag väntat länge nog på min flasköl jag beställt 20 minuter tidigare och servitrisen råkade stå bredvid mig i ett annat ärende, lyfte jag demonstrativt senapsflaskan mot munnen och utbrast: Är det här min öl eller??
Usch vilken kärring, jag avskyr kärringar som jag.

Sedan gick vi för att få oss en pint. Men på en utservering. Gissa om jag nästan frös fittan av mig. Det gjorde jag inte, usch vad äckligt sagt och tänkt av dig. Men jag kläppte en filt. Och sjöng Wish you were here med Rednex med den där gråtiga rösten originalsångerskan sitter inne med. Hängde med Stene och hans kvalitetsystrar. Och Anniedockan. Konstaterade att nu har vi känt varandra i 10 år. Och då var vi ändå vuxna (nåja) när vi träffades. Kände oss lastgamla (iallafall jag). Såg en bloggkändis på haket, Kenza, hon var snygg så klart.

Men sedan, det kan ha varit i samband med att jag såg min slitna nuna i toalettspegeln, fick jag ett akut behov av att tänka på refrängen (Wish you were here, me and my country men wish you were here. And I miss you like hell. And I'm feeling blue). Hem ljuva hem. Bäbis ljuvliga bäbis. Säng varma säng. Bröst mjölkstinna bröst. Tack för mig, dags att gå hem och tömma.

En tant och tvåbarnsmorsa ute på galej

Vad må denna afton bära i sitt sköte - tant har släppts ut på sitt första skutt sedan Mawias 30-årsbaluns i juni 2010 (som gick av stapeln dagen innan Isabella-kissandet på stickan).

Vadan detta, tänker du. Nyförlöst och allt, nyss stockade brön - är det inte i tidigaste laget? Ska mammor verkligen bete sig så om de vill betraktas med respekt? Du tar det väl lugnt med pintsen, inte för många innanför västen nu du.

Tig med dina förmaningar, säger jag. Cause Stene is in town. Och då leker man. Det har siats om vad för slags aktiviteter man kan tänkas ha förberett denna afton till Stenes ära. Han fyller ju ändå 30. Visserligen inte förrän i sommar, men då befinner han sig dessvärre på behörigt avstånd i sin hemstad Bangkok. Lerduveskytte? Gyttjebrottning? Kanske lite laserdome? Och varför inte chokladprovning?

Nehejdutack. Jag kan lugna alla som hunnit hetsa upp sig att det blir inget sånt trams.

Bara stekätning och pintdrickning. För det vet ju alla att det är det vi kan bäst.

Skål för Stene. Malmö here I come. Thank God It's Saturday.

Friday, March 25, 2011

En kul bild


Här sitter lillaste snyggingen på min axel i sina nya semc-kläder. I bakgrunden ser du min datorskärm som jag tittar på. Det ser fan ut som porr, men det är det verkligen icke, snarare tvärtom; det är en kärring som förlöser i programmet "en unge i minuten". Det ser dessutom ut som om hon ska till och suga i sig av min utpumpade bröstmjölk som är strategiskt placerad i bilden. Humor!

Tre frågor ställer man sig nu:

Varför tittar jag på förlossningprogram nu, är jag sjuk i hela huvet, det där med förlossning är ju bara sååå februari 2011, så ute och passe det kan bli.

Varför heter programmet "en unge i minuten" - föds det verkligen en ungjävel per minut på Västerås sjukhus eller menar de alla ungar i världen, men vad har det med saken att göra?

Hur ända in i glödheta kan folk gå med på att bli filmade i denna ytterst privata situation? Får de bra betalt eller är de sinnessjuka eller förmodligen både och.
Published with Blogger-droid v1.6.7

Har ett underbart liv

Lilla livet går i vågor. Ibland sitter man på sin allra högsta häst och blickar ut över alla världens töntar, mår som en köng och tackar gud för allt.

Igår tex. Jag promenerade säkert 1,5 mil, bland annat i Skrylleskogen, med vårsolens välkomna värme sipprandes in genom trädtopparna. Det gjorde mig märkligt lycklig trots att jag då rakt inte är känd för att vara en skogsmullemus.

Sedan reste vi till världens bästa arbetsplats, nämligen min gamla som jag tyvärr som fan inte längre har. Det var så klart trevligt, familjärt och mumsigt, men samtidigt lite sorgligt. Att bara vara på genomresa. Att inte få vara med. Att inte kunna säga "ses imon" eller för den delen "du får ha en trevlig helg" på det där roliga sättet som bara en äkta Semc-skojare kan förstå.

Men de verkade glada att se sin favorittant. Bullar, skratt och mys med liten bäbis. Och Isabella fick snyggaste outfittan i presang, proffsigt handarbetad av kära duktiga Miss Ripa.

Sopan with capital S låtsasvabbade som vanligt så man slapp se eländet.

När man kom hem hade vår nya Maskin with capital M kommit som ett brev på posten. Så jävla gött; en blårayare med wifi, 3d och allt den moderna människan kan tänkas begära.

Mums vilken flott dag!

Men idag fick jag inte vara med. Och våren försvann. Idag var jag inte bjuden på någon fisförnäm kontorsfika. Idag var jag sliten och trött i tantkroppen, fick ingen motion utan tog buss både fram och tillbaka till bvc. Vägde mig, sexade loss på 70.9, alltså går det framåt, och det firade jag med att köpa ett antal plagg i storlek 38. Som jag antar kommer att spänna läckert över min muskulösa kropp.

Nu tittar vi på Finding Nemo vilken i vår nya maskin kommer ut i fantastisk enhanced quality. LG. Det står för Life is Good.

Wednesday, March 23, 2011

Ett i-landsproblem jag tror mig dela med alla barnvagnsinnehavare

De där remmarna man ska fästa vagnen i på bussen är alltid uppluckrade i kanten. Helt uppfuckade och omöjliga att trä genom spännet.

Frågan är om det beror på kass kvalitet; att efter bara ett fåtal användningstillfällen är remmen redan flikig. Eller om det här är ett område som Skånetrafikens serviceteam har valt att negligera; att man aldrig byter ut dessa remmar.

Hur som helst sjukt irriterande varje gång man ska till och resa kommunalt och får stå där och jucka med de trådiga remmjävlarna som inte vill gå in i spännhelvetet.

Tack, nu känns det bättre.

Greetings från 6:ans buss.

Monday, March 21, 2011

På gränsen

Två gånger. Mellan midnatt och morgon kan jag tolerera att stiga upp två gånger. Blir det fler än så är min gräns nådd och jag förvandlas till ett vrak. "Jag orkar inte ha det så här", vill jag vråla till den sovande maken vars fel det inte är. Eller till lillaste, men det går ju inte så fort man tänder lampan och tittar på henne och ser hur liten, söt och hjälplös hon är.

Men två gånger är ok. En gång ännu bättre. Klockan 2 och klockan 6. Eller en gång klockan 4. Men inte 01:00 följt av 02:30 sedan 05:00 och med slutklämmen 07:00 med uppstigning för dagen som följd. Du kan tro att denna serie gjort mig gnällig.

Bortskämda snorunge, tänker du. Barnet skriker ju inte ens. Bara knorrar lite, rumstrerar om och vill ha en flarra mat. Ja, jag vet. Här lyser koliken, gnälligheten och missnöjet med sin frånvaro, man har fått en kärnfrisk och dessutom snygg docka. Visst serru.

Men tant är inte 25 längre, eller ens 30, och orkar vara ute och härja hela natten för att sedan gå direkt till jobbet med spritande och fladdrig blick som man gjorde på den tiden det begav sig. Tant är tant och vill helst sova så ostört som möjligt.

Vänta inte till 35 att skaffa bäbis, det är dagens hetaste tips. Till och med vid 32 var det lättare. Vänta inte, se till och ligg nu, den som kan.

Sunday, March 20, 2011

Alla vill till Semc-himlen, alla vill bli snygg(are)

Nu börjar det lossna för den ledige.

Sedan första februari har jag suttit på kammaren och räknat mina tår, skådat min navel och jobbat på min fetma. 22 dagar in på ledigheten skojade jag till det i förlossningsrummet och ett par dagar senare tog jag med mig en nybakad bäbis hem. En snygg och snäll, vill jag tillägga.

Nu när den lilla strax ska passera enmånadsstrecket känner jag att nu jävlar är det dags att komma i form, och då menar jag både fetkroppen och vad gäller den sociala biten. Det räcker med mjölkstockningstrams, feberfrossa och allmänt svag hälsa nu. Isoleringen ska brytas.

Tant ska aktiveras. Varje dag ska det vara något hett och intressant på programmet, något som involverar att flytta på fläsket samt att interagera med andra människor, små som stora. Det skulle helt enkelt kunna innebära en promenix till Ica på en ospännande dag, hej hej till kassörskan och fladdrande fläsk ända bort till Tunavägen.

Men nu du, har jag en ytterst spännande vecka framför mig och Isabella.

Måndag - knallar vi till SEMC för lunchdate med den nye konsulten tillika min broder (mitt mål är att alla i min familj ska jobba på SonyE, det vinner samtliga inblandade nämligen på) och en eller annan docka i stil med Peltosnyggkungen. Sedan kommer Snyggve Mammasson på den sedvanliga måndagsdaten. (Hoppas jag? Mamma - det blir kycklingklubba, den där råbilliga vi köpte på Coop Forum).

Tisdag - Ja, då tar vi väl bussfan ut till Skrylle för långpromenad med Dalbygänget. Sedan veckobadar vi lillaste. Och så fyller hon en månad!

Onsdag - Vi slår på stort och tar tåget till Helsingborg för brunch hos Lotta med tantdockorna från förr.

Torsdag - Ännu ett besök i SEMC-himlen, fika med Jesus och gänget. Det kan väl inte bli för mycket av det goda? Det tar ca 40 minuter att promenixa dit, raskare takt 30.

Fredag - Vi ska väga, mäta, kolla lill-dockis så vi tar de gamla apostlakusarna till centrala stan och vårdcentralen.

Ja jävlar, vilket aktivt liv man lever.

Vår i luften

Min lilla


Lovisabella i Barbapapasängen, part II



Jag tröttnar aldrig på mina barn i Barbapapasängen, de är snyggast, sötast, gulligast i hela världen. Varje dag lägger jag dom där och så står jag och tittar och förundras och beundrar. Och filmar. För allas njutnings skull. Varsågod.

Saturday, March 19, 2011

Kärleken till giraffer

En cool effekt av att ha en spännande faiblesse för en specifik grej som alla känner till, är att man hipp som happ får presenter. Bara för att någon vart i en butik och råkat få syn på en passande produkt som han inte kunde motstå att köpa till mig. Och gillar man giraffer är man ju inte svårtillfredsställd alls. Det finns ju Gojojer nästan överallt! På barnkläder, vykort, handdukar, smörknivar and what's not. Och tekoppar! Kolla in min fräcka som min svåger hittade på Netto och var tvungen att köpa till mig. Aj vad det kliade i fingrarna och oj vad glad jag blev. Taximocka, vilken snygg Gojoj-kopp!


Kärlek i Barbapapa-sängen


Schyssta rattar

Som nybliven supermorsa tittar man mycket på tv och datorskärm. Medan man matar eller söver liten bäbis vill man bara vila ögonen på något, högt eller lågt. Ta in hela världen och dess vansinniga, fantastiska invånare och rätt in i mitt ostädade vardagsrum. Den vanligaste analysen är, så klart, vad trodde du, " fy fan vad folk är sepe".

Jag noterar att i stort sett alla offentliga figurer över 40 har opererat sig. För att de vill se yngre och piffigare ut. Sexigare. Mer eller mindre lyckade ingrepp som rent logiskt blir svårare att få till ju äldre man blir.

Så tittar jag t.ex. på American Idol och kan konstatera att Jennifer Lopez, född 69, ser ut som en jävligt snygg 25-åring eller iallafall inte en dag över 30, medan Steve Tyler, som lämnade livmodern redan anno 1948, ser ut som en spänd, förvånad kärring, superkonstig och lite alien.

Och programmet Plastic surgery 90210 har jag sett. Ja, du hör ju själv. Idel cp-skador som tycker att ett slätt ansikte, en platt mage och en rund fast barm är viktigare än världsfreden.

Läser massa nötters bloggar. Nån morsa som fått nog av hängpattar, nu är det dags för sillisar. 19-åriga storbloggaren och hennes eviga story om förstorade läppar och pattar gigantico. Till vems nytta och glädje, undrar jag.

Men sakta i backarna, hör upp nu. Hur uppfattas en som har silikonpattar och botox i fejan? Nog är epitet som korkad, ytlig och kåt de som ligger närmast till hands? Vem vill uppfattas så? Riktigt jävla pinsamt är det med denna typ av ingrepp, om du frågar mig. Tänk om jag kom tillbaka till jobbet efter 6 månaders mammaledighet med stora fasta bröst och långt hår ända ner till ändan, lite fläskläppar på det och alla kråksparkar utsuddade. FY FAN VAD GENANT DET VORE. Som att komma med en stämpel i pannan: "Jag är dum i huvet men ack så bra på att ligga". Vem fan vill uppfattas så? Inte jag.

Själv känner jag mig nöjd och sexig om jag hinner/orkar raka benen och fila fötterna.

Tänk på skräckexemplet om hon som åkte till en polsk klinik för att göra nya större rattar inför bröllopsnattens hettma, men så gick narkosen jävligt snett och hon blev en cp-skadad grönsak. Så nu sitter hon där i sin rullstol på vårdhemmet och gurglar cp-igt med sina härligt stora välformade sillibröst innanför blusen. Synnerligen beklämmande och borde vara skäl nog för alla som funderar på ingrepp att avstå. Men icke. För folk är kortsiktiga och ytliga och har helt missuppfattat min devis om att allt blir mycket roligare om man är snygg.

Snygg handlar ju mest om attityd, om stil och kanske lite smink på det. Men ingen blir snäll av stryk, som Bamse sa. Och ingen blir snygg av en dum och fåfäng lust att ha big tits, tight ass.

Friday, March 18, 2011

Skrattar bäst


Kulturella perspektiv

Två stora nyhetslägen råder just nu i två synnerligen olika delar av världen. Och för undertecknad tant som ser mycket på tv, särskilt natt och morgon, är repetitionerna många.  Härdsmälta, flygförbud, katastrof, rebeller, dödssiffra, strålningsinstitut, vattenbomba, civilbefolkning, diktator. Allt går runt, allt är för jävligt.

Och medan japanerna reagerar på sin katastrof med stilla sorg, samlad fruktan och tysta tårar, då står libyerna på gatan och gallskriker ut sina plågor, hytter med näven, tar sig ton. Jag vet att de drabbats av vitt skilda katastrofbud, men det är väl ändå anmärkningsvärt hur stora de kulturella skillnaderna i hur man reagerar på stress, press och misär är.

Så ser det iallafall ut i min tv, jag vet inte hur det ser ut i din. Ledsna japaner vankar sakta bland bråten efter tsunamins ödeläggelse i hopp att finna något litet från sitt forna liv. Lybiens rebeller skanderar slagord med banderoller och höga arga röster. Civiliserat versus ociviliserat.

Japans nationalsång heter Kimi Ga Yo. Och Lybiens heter Allahu Akbar.

Ok, men let's vända på steken. Naturkatastrof i Lybien - stilla gråt och tyst sorg? Nej, jag tippar på HÖGLJUDD klagosång, SKRIANDE gråt vänd mot Allah the allsmäktige. Upplopp och revolution i Japan - ilskna skrik, hyttande nävar och våld på gatan? Nej, jag tror mer på sansad retorik och ett sunt ifrågasättande. Förlåt mig, sa svensken, men så tror jag.

Sätt en kvinna i minikjol i Stockholm och ingen reagerar. Sätt henne på byggarbetsplats i England, på den italienska ön Sicilien eller i en brasiliansk storstad och det blir busvisslingar, sexistiska tillrop och kåta blickar. Placera henne i Saudiland och hon blir arresterad, stenad eller våldtagen. Kulturella skillnader igen i hur man reagerar på sin omvärld.

Vad som är att föredra kan du bestämma själv.

Thursday, March 17, 2011

Lill-dockan



Vad säger du, lilla snygg?


Alltså, no offense, ta det inte personligt, kära Pelto, men Lovisa sa något så jävla roligt igår. På din bekostnad, men det får du bjuda på.

Jag körde en liten pedagogisk recap efter vi varit på SonyE-kontoret igår.

"och så satt du på svarta hunden, och så var det en annan bäbis som hette Axel och hallonmuffins, och så Emma!"

sa jag. Varpå Lovisa replikerade:

"Jag tycker inte om Emma!"

Och ja ba, "va fan säger du, är du inte klok, klart du tycker om Emma". Och Lovisa säger med ett lurigt flin, ungefär som på bilden:

"Nej, jag tycker om gubbar!"

Humor.

Telefån

Fån telefon, ingen svarar 
Du gömmer dej bakom blå mascara 
/Gyllene Tider, tidigt 80-tal

Det borde inte heta mobiltelefon längre. Inte ens smartphone. Ta bort fånet. För det där med att ringa är väl ändå väldigt ute. Eventuellt kan man nyttja sms-funktionen, men jämfört med e-mail är ju inte den heller särskilt het. SMS max 240 tecken liksom, vad är det för trams. Ska man snacka så gör man väl det via Skype. Eller så chattar man, Google Talk, eBuddy, hejpårej. Vill man veta hur någon mår och vad han pysslar med, ja då tittar man bara i statusuppdateringsrollen i Facebook, så får man info, men slipper kontakta. Smidigt! Allt finns i din Xperia-mojäng, eller i din iPhone om du vill vara en sådan tönt som följer strömmen och har samma som alla andra.

(Som ett sidospår - Det främsta försäljningsargumentet för iPhone verkar vara att "alla har ju en, då måste den ju vara bra". Eh, sämsta argumentet i stan. Nu säger jag inte att den är dålig, för det är den säkert inte, men den som inte vill ha en Android-lur i dagsläget, den anser jag vara en jävligt omodern loser, men det är jag det. Och sedan är jag ju medveten om att de hetaste lurarna inte är släppta till offentligheten ännu, Arc och Neo heter de, men när de kommer i butik är det väl ändå bara tomtar och idioter som fortfarande vill ha en iFån - OBS sidospår. OBS jag är inte biased. Inte alls.)

Allra värst i utesvängen är att ha en hemtelefon. Alltså en snackmackapär kopplad till ett vägguttag, som man inte kan ta med sig. Den sitter fast! Och den kan man ju inte ringa till, särskilt inte om det bor fler personer i hushållet än den man vill prata med. Då kan man ju tvingas artighetskonversera den som svarar innan man får tag på den man verkligen var ute efter. Hemska tanke.

Sedan att det dels finns folk som svarar med sitt namn i mobilen (Hej, det är Peter - no shit Sherlock) SAMT att det finns folk som ringer någons mobil och frågar "Är det Ulrika?" - ja men tror fan det, eftersom det var mitt nummer du ringde.

Ja, folk är så jävla omoderna.

Själv har jag ju så klart en smartmobil som det aldrig ringer i. Men ibland plingar den av e-mail och notifications, för det är lite så jag jobbar.

The Mummy Returns

Den bästa platsen i Lund, kanske bästa i hela Sverige, är Sony Ericsson. Här lyser Svenne Banan med sin töntiga frånvaro, här är alla (nåja) coola, smarta och snygga. Jag var där igår. Med dubbelvagnen full av söta barn. Det kunde konstateras att mitt lilla barn är världens snällaste, hon skriker bara när hon är hungrig någon gång vart tredje timme, annars sover hon eller ligger och tittar på världen. Jag skulle till och med kunna jobba, med den lilla i vagnen bakom skrivbordet. Men det ska jag inte. För det är ju en annan sopa som sitter på min stol. Hennes namn stavas visserligen s-o-p-a, men det är ändå inte mitt jobb att ta. Jag jobbar på Manpower, hur fräckt är det på en skalad banan, inte alls tyvärr.

Rent strategiskt är det nu viktigt att visa både framfötter och framstjärt med jämna mellanrum, så att de inte glömmer bort mig, så att de fattar att de för företagets bästa måste anställa mig. Nästa vecka kommer jag igen, håll i hatten.

Svag och sjuklig som jag är gick jag dock hem och fick frossa och spyattacker på kvällen, det var allt annat än läckert. Jag åt en tredjedels gurka till middag. Men det är lika bra att tömma systemet via sjukdom, eftersom jag vägde in mig på osexiga 73 kilogram igår på BVC. Däremot Isabella var duktig och hade spräckt 4-kilosvallen. Att tänka sig att folk föder levande ungar som väger 4+ är rent ut sagt vidrigt, de är ju jättestora, men naturen är som bekant vidrig.

Tuesday, March 15, 2011

Att fläka ut sig inför storebror, fan och hans moster

Storebror ser dig - du minns väl den skräckinjagande profetian från Orwells framtidsvision 1984. Skräcken att vara ständigt övervakad och därmed fråntagen sin frihet. Och då hade Orwell ändå inte förutspått det massiva utbud av övervakningsmöjligheter vi har idag, både de hemliga som polisen/FBI/staten/Google kan ägna sig åt och de självvalda. Vill man kartlägga någons liv är det en ganska enkel match. Just Google It. Eller Let Me Google That For You.

Men vet du vad, det där skrämmer inte mig. För det är ju lite som att tro på Gud. Att inbilla sig att någon skulle vara intresserad av vad jag pysslar med i mitt ringa liv. Om de så vore, Storebror eller Gud för den delen - kan jag inte då bjuda på det, eftersom jag ju inte är kriminell och således inte har något att dölja? For all I care kan de läsa min dagbok, och om Gud finns så gör han väl redan det, och det har hittills inte påverkat mig i någon riktning så vitt jag är medveten om. Allah läser min ogudaktiga blogg. Och Storebror har ju sett allt, sett mig i duschen, hört alla mina politiskt inkorrekta åsikter, hört mig sjunga både falskt och vackert - men inte har jag fått varken repressalier eller lovord. Bara för att Big Brother KAN kartlägga mig och mina vanor betyder det inte att han gör det, för så jävla intressant är jag tyvärr inte.

Jag kan tycka att det är tryggt att vara CCTV-övervakad, för då vet jag att om någon beter sig otillbörligt finns det bildbevis mot cp-skadan, på samma sätt som det finns bevis på att jag är rättskaffens. Bara att se efter på de visserligen lågkvalitativa bildupptagningarna från brottsplatsen.

I en blogg kan man själv välja hur mycket man vill fläka ut sig och blotta sig. Det är högst frivilligt vad man skriver, och lika frivilligt att läsa eller att avstå. Därför hävdar många att istället för att klaga på det torftiga innehållet och den makabert dåliga språkhanteringen i många bloggar, ska man låta bli att läsa om man inte tycker de håller måttet. Men se det tycker inte jag. Det är gött att gotta sig i andras tillkortakommanden och idioti, det gör att jag får ökat självförtroende i insikten att jag är better than the rest. Det behövs sopor så att man kan se stjärnor lysa.

Vill man alltså bjuda på sig själv i bloggform eller annan form, så är det väl inget fel med det. Istället för att maila 50 bekanta om mitt spännande liv kan de läsa den rafflande berättelsen i bloggform (den största nackdelen med detta är så klart att jag aldrig får svar - alla känner apan, apan känner ingen). Och så kan så klart även storebror och hans jävla moster läsa, om han nu mot förmodan finner det intressant. Inget fel med det och ingen skada skedd, men när man däremot blandar in andra personer, till exempel sina barn, blir det en något mer känslig historiett.

Ska de verkligen exponeras på detta sätt, undrar många. Och vissa vägrar visa barnets ansikte, andra lägger feta loggor över sina barnbilder i ett märkligt sätt att skydda sin copyright, idel andra lägger ut bad- och amningsbilder och kanske en liten läcker förlossningsfilm med sitt barn (och sin fitta) som huvudperson. Alla är olika och var och en blir salig på sin fason.

Knappast är det väl iallafall farligt för barnet att figurera på mammas eller pappas blogg. Kanske smått genant när man kommer upp i skolåldern, men skadligt, nej. Jag betvivlar att pedofiler surfar runt i mammabloggarna och letar runkoffer, och om de gör det utan att vi vet om det, hur kan det då vara upprörande om vi inte ens känner till det? Det man inte vet, tar man ingen skada av. Eller?

En annan grej folk verkar skraja för är riktad reklam. Du kartläggs efter vilka sidor du besöker och vissa nyckelord, och så kommer det upp reklam anpassad till dig på webbsidor du besöker. Läskigt va. Men nej, inte det minsta. Jag skiter i reklam, ser den inte ens och klickar aldrig på den. So what om den är anpassad. Om jag så reagerar på den subliminalt är det väl också skitsamma, jag har ju iallafall inte skadats av den på ett sätt som jag är medveten om, och då spelar det ju roll pingisboll.

Nej, Storebror kan kartlägga mig så mycket han orkar. Finner han något intressant får han gärna hojta till, för själv ser jag inget jag gör som skulle kunna vara av allmänintresse.

Nu går jag till Ica. Men först byta blöja.

Monday, March 14, 2011

Sister surround

Titta vad vackert. Dockorna sover. Klockan 22:22. Mys är inte vikt för fredagar only, bara för töntar med taco dinner, men vi har det jämt.


Dockan dansar

Published with Blogger-droid v1.6.7

Saturday, March 12, 2011

Språkets gåva

Idag bjuder jag på 3 nyord, som troligtvis kommer att ta plats i nästa utgåva av SAOL.

Vakendags - motsatsen till läggdags

Nakenfisk - mycket trevligare och mer logiskt än nakenfis, varför säger folk så? Nej, nakenfisk är man!

Russinapor - om man har en ask Malaco zoo och en salta katten, så är ju zoo-tabletterna små röda apor, vilket ju gör de svarta tabletterna till - russinapor!

Lovisa - smart, snygg och rolig - var det så klart som myntade dessa uttryck.

Wednesday, March 09, 2011

Har du inte fått majs idag?

Ja, det kan man fan undra så mycket som jag gnäller. Herrejesus, jag ska ju befinna mig i lyckans bäbisbubbla. Och det gör jag ju, när jag tittar på min lilla perfekta avkomma. Och den stora avkomman icke att förglömma - fy fan vad snygg den är med. Och idag har vi haft celebert besök från två av de absolut hetaste SonyEricsson-flickorna, Pelto och Furis, och de kom med underbart skvaller och lika härliga bakverk. Och presenter till flickorna! Så jävla fina klänningar. Jag ska visa, håll i hattbrättet ditt.

Och just nu mår jag rätt snyggt, med en värmekudde på magen (se nedan) och en japansk dito på ryggen. Fina lilla Yuji, min former colleague from Nippon, gav mig ett helt paket kemiska värmeklistermärken. Fantastiskt för den feberfrossige. Jag saknar mina Semc-dockor, det gör jag fan. Nästa vecka är det jag som är friskast i stan och spatserar dit med min snyggvagn och snyggbebis som en annan vinnare.

I övrigt är det gött att jag förmådde Ludde att stanna hemma från skolan så att han kan ta hand om sina tre flickor i afton.

Nu vill tex denna storsnygg ha tjockgladskaka. Gimme gimme.


Sjukhusskräck

Jag brukar känna mig lugn och trygg i sjukhusmiljö. Förvissningen om att OM något händer finns det kompetent personal, kraftfull utrustning och effektiva behandlingsmetoder. Inbillar jag mig. På så vis har jag stort förtroende för sjukvårdsapparaten.

Men problemet är ju att få komma till. Att ens få prata med någon - om ens ärende inte är 112-akut. Som ett bevis på löjlighet sitter man frustrerat och telefonköar som en annan bajsnödig callgirl, minst en halvtimme, jeden falls. Men varför? Det är som att de VILL erbjuda en smått sketen service, bara så att man minsann inte ska tro att man är viktig och speciell. Vi hinner inte med. Och när man ifrågasätter är det alltid samma ramsa om personal- och resursbrister. En sketen receptionist har man inte deg till. Till fikat har man dock plenty.

Samtidigt kostade det mig idag i runda tal 550 riksdaler att uppsöka den offentliga vården och få medicin. Vart går de pengarna om skattebetalarna står för själva vårdapparaten? Fikakassan? Jag fattar inte. Vad kostar ett besök hos privatdoktorn då? Är det kanske honom man ska lägga sitt krut på? Ge mig en privat sjukvårdsförsäkring any day, ge mig nåt dom funkar, någon som faktiskt vill hjälpa. Jag är så trött på att vänta och på att känna att jag stör när jag ringer och gnäller.

Det blir liksom pinsamt om man har ringt och bokat en vårdgivares dyrbara tid och så har man inte vett att vara sjuk - varför jag alltid måste hoppas att det är något relativt allvarligt fel på mig. Så att jag inte besvärar i onödan. Tar tid från någon annan som behöver den bättre än jag med min hypokondri. Så att jag inte framstår som pjåskig.

Som när jag snöt ut KNALLGULT snor en påsk (passande nog) samt totalförlorade mitt lukt- och smaksinne, och tänkte att det går väl över. Men det gjorde det ju inte och till slut skickade min mamma iväg mig till vårdcentralen där det medelst ultraljud genom kinden med lätthet kunde konstateras att jag led av en tung form av bihåleinflammation. Vilken tur. Vem vill komma med falsklarm, vem vill cry wolf liksom. Penicillin, ja tack.

Eller förlossningsdags. Med visst mått av ajaj-värkar red jag in till kvinnokliniken i tron att nu kommer de skicka hem mig. Patetiska pjåskaren har inte öppnat sig en millimeter. Åh så genant för mig som gammal person. Döm av min förvåning när jag visade mig ha genomlidit 6 cm alldeles på egen hand. Sex! Jag började givetvis darra som asplövet av skräck inför denna info, men då fick jag ju morfin insprutat som en riktigt härlig knarksil. Sedan följde den numera legendariska anekdoten om de 17 minutrarna, som ju också får tjäna som bevis på att jag är fan ingen softish mjukis, jag är tuff som tåget.

Men så hände det igen med den förbannade mjölkstockningen from hell. Jag egenvårdade enligt 1177:s anvisningar. Men ligger fortfarande och feberfrossar om nätterna. Tänkte att det försvinner väl när jag pumpar så duktigt, av sig själv. Men det gjorde det ju rakt inte.

Så efter ihärdigt telefonerande i morse och en känsla av uppgivenhet får jag till slut en akuttid. Känner efter i kroppen och känner att det kanske blivit bättre av sig själv. Vilken skam, vad ska jag nu där och göra, bevisa min löjlighet månne? Känner efter lite till. Nog gör det lite ont ändå? Hoppas på infektion så att jag ska slippa störa vårdapparatus. Och visst fan är jag infekterad i vänsterbrödet, varsågod en tiodagarskur av antibiotika. Vilken tur.

Det är folk som resonerar som jag, som dör i cancer. Som åker in när det är för sent. Bajsar blod i ett halvår. Lever med fantomsmärtor. Vill inte störa eller framstå som pjåskig. Fy fan, skrämmande tanke, jag borde skärpa mig.

Ta lite plats. Visa att gammal är äldst och var skåpet ska stå. Vara sådär härligt osvensk som jag ju kan vara.

Bara febern och frossan går över. 38,6 celsiusgrader and counting. Sjukast i kommunen.

Saturday, March 05, 2011

Och en bild på min son...


Så här sover man allra bäst

Som en liten korv stoppad i ett korvskinn av filt. Mysigt.


I fin form

Nej, i någon fin form är jag tyvärr icke. Stockningen har lyckligtvis lagt sig något efter ett ihärdigt pumpade, men slitenheten är som en pensionärs efter vasaloppsmålgång.

Idag har jag nämligen idkat mitt första motionspass sedan 17-minutersmaran jag tillryggalade för snart två veckor sedan. Hemifrån till Ica Tuna and back. Ingen dålig promenix. Och nu känns kroppfan som den vart på 3 aerobicspass på raken med den där Jimmy på Gerdahallen, fast man glömde att stretcha efteråt.

Men nu är det bara att bita ihop och fortsätta motionseran av bara farten. Så att jag blir smäckraste läckraste tvåbarnsmorsan i stan. Och att döma av hur folk som fått barn ser ut över lag, eller det kanske bara är den nyförlösta träningsoverallsmaffian på patienthotellet, ska det inte vara så jävla svårt.

Friday, March 04, 2011

Lättare form av tortyr

Att vara ständigt skittrött som en söndersliten kärring, det är livets lott när man väntar till den ärevördiga åldern 35 att klämma ut bäbiskorv.

För let's face it, den där ungdomliga och pigga glädjeflickan jag en gång var, hon har gått och lagt sig och dragit något gammalt över sig.

Numera är jag totalt slut som artist kl 22. Då tvångsnattar jag storbarnet som aldrig vill sova. Släcker lampan och säger godnatt 20 ggr, medan det rumstreras runt i sängen tills hon somnar av utmattning. Och jag med.

Fast i den vevan måste den arbetande maken gå och knyta sig, varför han då lämnar över stafettpinnen för liten bäbis till mig.

Ett uppdrag som sträcker sig över nattens alla härliga vargtimmar. Eftersom hon slumrat sött mestadels under kvällens lopp, verkar timmarna mellan cirka midnatt och 3 AM vara hennes mest alerta timmar. Då vill hon mumsa flarra en gång i halvtimmen, då vill hon bestämt inte ligga i lilla sängen. Pust, stön och slutligen äääääh-skrik säger hon. Och jag måste snabbt förflytta mig till vardagsrummet så att den arbetande kan få sig den blund han behöver.

Så ligger jag som halvdäckad narkoman i soffan med bäbis på bröstet. Lägger jag henne plant i sängen blir hon obekväm till mods och stånkar. Och i och med detta förfarande har jag inte haft ork att pumpa ut den tillströmmande mjölken i titsen. Det får vänta till morgonkvisten, har jag resonerat.

Synden straffar dock sig själv och därför har jag nu drabbats av en spännande sjukdom som heter mjölkstockning. Vidrig smärta i patten som är hård och vägrar släppa ut mjölk. Feber, närmare 40 än 37,5 - ångan är uppe. Lägg till det frossbrytning, allmäna influensasymptom som ont i hela kroppshyddan och skallebank - så har du mig som i en liten sexig ask.

Tyck synd om mig, för det gör jag.

Tuesday, March 01, 2011

Jag är en jättesöt uggla

Tänk om Stene kunde komma och sjunga den för Isabella, den där sången han sjöng för sitt gudbarn om den jättesöta ugglan. Här är ju ett jättesött ugglebarn på ricko! Och här är den andra söta ugglan för drygt två år sedan. Allt kommer igen, kommer tillbaka, allt som är bra.

Ett flaskmatat barn

Denna flaska innehåller mjölk som kossan Ulla har närproducerat. Den är både ekologisk och organisk. Fy fan vad jag är bra.

1800-talsfasoner och humorbefrielse i vårdapparaten

Respekt. För mig är det inte något man per automatik åtnjuter med sin rang, utan den måste förtjänas och vinnas. Genom att man visar sig kunnig, smart och duktig. Ganska enkelt.

Men så vet vi ju att det finns as här i världen - vem minns inte Vårtkärringen, min forna kollega och ett av de största hatobjekten jag mött i mitt liv. Som av outgrundlig anledning hade en hög position inom företaget jag jobbade på, trots att hon passerat 70 och ännu mer häpnadsväckande trots att hon var den mest odugliga, otrevliga och falska människa jag träffat sedan jag föddes. Men respekt skulle hon ha. Obegripligt.

På min oerhört snygga arbetsplats i Sverige har jag inte stött på några dylika fasoner och det kan jag förtälja är så ini helvete skönt. Ingen i mitt gäng kräver fjäsk, tåkyssar, röda mattor och specialbehandling bara för att man har en viss position. Nej, här är alla lika, bara vissa duktigare än andra. Men alla sitter tillsammans och alla skojar lika bra och på samma nivå. Älskar't. Och just det här med den hierarkifria arbetsplatsen, brukar jag framhäva som en av de främsta fördelarna för Sverige i den evigt pågående bataljen England vs Sweden. Den och avsaknaden av slipsnissetramsande och dresscode med fula kostymbyxor (jeansförbud) på arbetsplatsen. Skönt att slippa. Avslappnat och helt klart bra för arbetsmoralen.

Döm då av min förvåning när jag för ett par dagar träder in i den svenska vårdapparaten, och jag möts av ett gäng humorbefriade muppar med 1800-talsmanér. Jag snackar alltså om personalen på Patienthotellet i Lund. Om Amingspolisen. Och om Den Store Doktorn.

Du känner väl mig. Om jag är lite obekväm eller trängd eller bara mig själv vill jag gärna skoja. Och jag är av den ovanliga åsikten att man kan skoja om allt. Vissa skämt drar jag bara i hemmets lugna vrå, men ändå. Förlossningar är t.ex. något jag gärna skojar om, drar i långbänk, ältar och överdriver. Utom kanske just under de 17 helvetesminutrarna, dem skojar inte ens jag bort. Men förutom under de 17 minutrarna rådde det en någorlunda glad och uppsluppen stämning där i förlossningsrummet. Men det kan så klart ha berott på att de var så jävla nöjda att det blev en NATURLIG  förlossning utan kniv och epidural. Då kunde de kosta på sig att le. Här sparade vi in ett par tusenlappar för landstinget, duktig idiot. Och tänk, vi behövde inte ens kalla på Farbror Doktorn, fy fan vad vi är bra, high five.

På Patienthotellet skulle det nyfödda barnet dock kontrolleras av en doktor. Och detta skulle gå till på det ineffektiva sätt att alla föräldrar skulle ställa sig utanför doktorns mottagningsrum klockan 10:30. Foga er i ledet, se så, doktorn kommer snart, han kan inte vänta, men det fan ni, era luspudlar. Fortfarande klockan 11 hade ingen doktor dykt upp, och där stod ett tiotal föräldrar med sina småttingar, som bevis på löjlighet. Och ingen protesterar! Bara jag, men bara för mig själv och min man, med svordomar, vilket kan tyckas poänglöst.

Doktorn är tyvärr lite sen, annonserar så en sköterska (no shit, Sherlock), kanske kan vissa av er gå tillbaka till era rum så kallar vi. Jo men visst, vi går till rummet.

Så blir vi kallade. Och en ful otrevlig någorlunda ung kärring, som heter Emma av alla vackra namn, klämmer på bäbisen. Drar lite i armar och ben, lyssnar på hjärtat i 2 sekunder, lyser med en lampa in i munnen, kollar att hålen sitter där de ska. En högst amatörmässig undersökning som mitt lekmannaöga inte förstår varför det krävs en Doktor för. Förmodligen bara för att Doktor betyder pondus och på pappret ser det bra ut att ticka boxen för doktorsundersökning avklarad, yes box.

Hon ger ett väldigt stressat och otrevligt intryck. Många barn köar. Ja men jobbigt för dig du, jag tror dock vi klarar oss utan din tramshjälp. Vill jag väsa. Och besvikelsen över att Isabella har gjort i blöjan när hon ska kläs av för intimundersökning. Jag får torka bort det värsta, suckar hon. Lämnar bajsrester runt lilla snippis. Dumma tant. Japp, då var det klart, kan du ta med henne ut och klä på henne, många barn vettu, säger hon. Har hon mage! Men då äntligen släpps jag ur komans grepp och protesterar. Nehejdutack, jag klär på mitt barn här inne under värmelampan, det tar 30 sekunder, taximocka, välkammad utter. Pust och stön från doktorshoran som tror sig vara viktigast i världen sina attitydproblem till trots. Thanks for nothing. Vad är det för förlegade 1800-talsvärderingar att man ska tassa på tå runt en Doktor bara för att den är Doktor, om än med en pissig attityd? Aldrig i livet.

Och sedan den totala humorlösheten, oförmågan att skämta. Allt är på blodigt allvar. Amning är inget man skojar om, får jag bistert erfara. Jag försöker ju så klart.
-Hej, har jag kommit till Amningspolisen? (jag på interntelefonen från mitt rum, möts av ett rungande va?? och en fnysning som skrämmer mig)
-Kanske dags att ta till flaskan, höhö (jag apropå hur jobbigt det är att komma igång med amning, insinuerar att jag vill supa ner mig, vilket möts av onda ögat)
-Hon får ta skeden dit hon kommer (jag angående Isabellas intag av utpumpad bröstmjölk via en sked, möts av totalt oförstående).

Nej, jag vet att jag inte kommer att erhålla Nobels humorpris för ovanstående, men de kan väl för fan ha vett att låtsas, att vara lite inställsamma för att få mig att trivas. Jag tänkte mig att en vårdinrättning som dessutom bedriver en form av hotellverksamhet skulle vara någorlunda serviceinriktad, men tji fick jag, hut skulle jag veta. Och respekt skulle jag visa, för Doktorn med stort D och för den skräckinjagande Amningspatrullen.

Men av mig får de ingen respekt, lika lite som Vårtkärringen fick det. Respekt måste man jobba för, glöm aldrig det.

"Some people have so much respect for their superiors they have none left for themselves"
- Peter McArthur

"If you want to be loved, be lovable. If you want respect, set a respectable example"
-Denis Waitley

"You can joke about anything, if you're good enough"