Tuesday, November 30, 2010

Sockerchock

Här har du mig, en härligt svensk låglandskossa som ökat nio kilogram de senaste sju månaderna. Igår var det en skojare till kollega som anklagade mig för att ha dubbelhaka (hakor?). SE PÅ DEN DÄR, SE PÅ FAN, NU BÖRJAR HON FÅ DUBBELHAKA OCKSÅ. Lät det.

Så här kan det se ut, om du har tur som jag:
1 Kilo dubbelhaka
2 kilo välhängt sidfläsk, aka love handles
1,5 Kilo lårkaka
0,5 kilo moderkaka
1,5 kilo muskler på undersidan av överarmarna
1 kilo vatten, blod och avföring
Samt
1,5 kilo liten söt bäbis

Där har du receptet på en riktigt läcker kropp. Kanske blir det kärlekshandtagen som får nästa känga. HAHA, KOLLA, NÅGOT ATT HÅLLA I NÄR SKAM GÅR PÅ TORRA LAND, TA TAG HÄR, STABILT SOM FAN. Skulle det kunna låta.

Nu har jag precis tryckt i mig en jolmig sockerlösning och väntar på att få göra en provtagning som ska påvisa att jag är diabetiker till på köpet. Eller inte. Det får framstjärten utvisa.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Sunday, November 28, 2010

Men ibland får man leka på ljummet

Inne i kojan

Det är också roligt.

Omväxling förnöjer.

Nu ska jag dricka kaffe. Jag upptäckte nyss att jag kan klämma ut lite mjölk ur min ena patte. Sexigt, välkommen till vecka 29.

My friends keep telling me...


Det sägs att det är skadligt att titta på teve. Men det är bara bullshit. Tråkigt kanske, ett tecken på lathet eventuellt, men fan i mig inte skadligare än att hänga med någon torr, skånsk kärring, vilket ju är många barns olyckliga lott.

Här koncentrerar sig mitt barn något kopiöst på teve-skärmen, snyggt va.

Och så får mamma lattja med datorn, win win, hejpårej.

Sista dansen

Nu har jag satt min sista fot i den berömda vridna byggnanden. Jag lär aldrig göra den klassresa det innebär att vara vän med någon som är så pass förnäm att han bor där. Min bror var bara där på lånad tid, han hade bara vädligt bra pokerfejs. Nu är han snart tillbaka där han hör hemma - back to medelklassen, back to mother nature.

Igår hade vi sista Torsofesten ever. Det var till slut jag, min bror och två systerdöttrar kvar som spelade kort. Lolo hade däckat i fyrpostersängen, Ludde Korp gick på konstjärt på Debaser den tuffisen.

Det visade sig att vi alla svär lite för mycket för våra egna goda rykten. Så då bestämde vi att under fem minuters tid var vi tvungna att svära i varje mening - för att därefter upphöra att svära under resten av aftonen.

Värt att notera är att:

1. När vi tvingades svära blev vi också oerhört otrevliga mot varandra. Det gick liksom inte att svära artigt eller trevligt.

Ex. Ta nu ett korthelvete från talongen, din hora.
Ex. Vad fan väntar du på, ditt cp, behöver du rullstol, det är din tur nu.

2. När det blev svärstopp var det framför allt två individer som hade svårt att hålla sig på mattan. Den minsta (9 år) och så jag då (Tourettes-kärringen). Som straff fick man tillbringa 5 minuter på toaletten för varje svordom. Så där satt vi och skämdes.

Men man lär sig väl så länge man har en lever? Det är kanske bara jag som tycker det är gulligt när små barn svär, så kanske är det bäst att foga sig i ledet och uppföra sig som sig bör.

Här är en liten snygg som solar sina löv

Artigheten

Lovisa serveras youghurt till frukost:

-Åh, vilken god soppa!

Lovisa ser grannbarnens pulka utanför ytterdörren:

-Åh, vilken fin rutschkana!

Friday, November 26, 2010

Camden-profiler

Åh, nostalgi. Vår bästa tid är nu, var blev ni av ljuva drömmar? Man gjorde alltid så. Gick hem till någons risiga flatshare och fortsatte festen efter att puben stängt. Och i varje fult flatshare finns den obligatoriska äckelsoffan. Antingen i något murrigt tyg eller sönderslitet läder. Alltid med hål i. Och alltid med gamla övervintrade Camdenprofiler i. Sovandes i varandras famnar. Oftast inte för att de var sugna, utan för att det var så de somnade när de däckade. Man blir nämligen väldigt trött av att vara en rättmätig Camdenprofil.

Vi hittade dessa bilder på Facebook idag och det var alldeles fantastiskt underbart att se. För här finns alla ingredienser. Sovande Camdenprofiler i snuskiga nersuttna soffor, omslingrade med de mest otippade. Först två Dublin Castle-killar, ihopkurade i den flikiga gamla läderpajen. Dagsljuset rullar in och allt det fula syns, fast det egentligen är så fint, iallafall med ett par järn innanför västen.
Eller den här trion, den är nästan bäst. Farbror Fuzz - en man som är lika obligatorisk som burkölen och knallpulvret på den camdensiska efterfesten- uppallrad på den gröna snusksoffans armstöd. Och i soffan ligger en random brud och sover i armarna på, inte vem som helst utan en av Camdens toppolitiker Theo B. Hur det kom sig vet ingen, men ungefär på samma sätt som det kom sig att jag somnade i en annan gubbes armar på en liknande tillställning, anno 2007. Vi ska alla den vägen vandra - Camden Road by night.
Här är en annan tidigare postad klassisk bild på ett gäng Camdenprofiler på eftersläpp på Dublin Castle. Vilket gäng va.

Det var tider det. Jag minns inget, men skojigt var det.

Dagisfotot


Alltså, jag är tveksam. Visst fan är hon snygg, det ser ju vem som helst med ögon i nacke, fejs eller glas, men kunde de inte ha kammat henne något lite snyggare än i en ishockey-frippa, har hon liksom nyss kommit av isen och ryckt av sig hjälmen för en stunds respit i avbytarbåset eller vad är det frågan om? Papai tar mycket bättre bilder, så det så.

Lagom tjock och i mina bästa år

Lindex - fulaste tantkläderna, luftiga tunikor för tjocka, kärringkrimskrams och bjärta färger. Visserligen fina barnkläder, men ingenting för en tant med ungdomlig stil. Såvida du inte är ute efter Sloggi-underkläder, men vem fan är det som fortfarande hoppas få ligga ibland.

Men. Ingen regel utan undantag. Det bästa som hänt mig sedan skivat bröd hittade jag tamigfan på Lindex underklädesavdelning. Och detta efter tips från en av mina hetaste och snyggaste gravidkollegor. Vi snackar alltså om produkten som följt mig sedan kulbulan började puta redan någon gång i Juli månad, som jag högst motvilligt tar av mig någon gång ibland för tvätt. Vi snackar Brilliant babeshaper. En produkt som väl framför allt är avsedd för de som är tjocka utan ursäkt (de som äter för mycket kakor och glass), men som funkar alldeles utmärkt på en svullen preggers. Bara namnet gör ju att man känner sig het, sexig, crazy, cool.

Och där sitter den som en smäck och smiter åt där man helst vill att den ska - snyggast i kommunen, det är jag.

Thursday, November 25, 2010

Wednesday, November 24, 2010

Finaste flickan - från farsans fejsbok





Till mina läsare som eventuellt är sjuka nog att inte vara vänner med min man på Facebook. Vem skulle inte vilja vara det, likom? Snyggast och smartast i stan, det är därför han är min. Duktig fotograf dessutom. Ich liebe.

Dockan du

Vi har målat naglarna



Liten hand och stor är målad med samma chockrosa färg. Det var väl läckert. Undrar vad de tycker på dagis. Rock and roll-morsa.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Monday, November 22, 2010

Nykterhetsrörelsen på party

Att gå på fest nykter. Det är, som man säger, inga problem. Så länge det inte vankas dans. Så länge man inte är ute efter att ligga. Och inget av detta var ju aktuellt, så det funkade rätt bra med julmust och en och annan cheeky glöggmugg.

Största problemet, för en oral sucker som undertecknad, är dock att man inte kan sluta stoppa skit i käften. Istället för vinklunkar, shots, cigariller och snusar - lösviktssnask, läskeblask och chirre med dippa. Och så lite ordbajs på det.

Ett annat är att man nog framstår som lite stel och torr. Folk blir lite personliga, berättar småhemlisar, visar saker på kroppen. Och där står nykterhetsminstern och tackar, tar emot och säger ojdå.

Det finns ett bostadsområde i Lund som heter Östra Torn, vilket ligger ganska nära där jag växte upp, men ändå långt ifrån. Tydligen är det väldigt speciellt att växa upp där, vi snackar identitetstillhörighet, stolthet och styrka för livet. En av festdeltagarna hade detta område till ära ristat in dess namn i kyrillisk-inspirerad skrift rakt över buken, i valvform. Tröjan slets upp till allmän beskådan. Ja, jag skojar inte och det gjorde inte mannen med the bizarre tattoo heller. "Bäst jag äter lite till så man fyller ut och tatueringen inte blir skynklig", som han sa innan han gick och fyllde på sin tallrik vid buffetbordet. Ja, bäst.

Sedan spelade vi dryckesspel. Varje kortvalör betydde något nytt. Och spelledaren som var lite smått på lyset var tvungen att tjuvkika i sin mobilaja, där han skrivit ner alla olika regler, vid varje nytt kort. Det var Question Master och Pose Master hit, drick si och så många klunkar, bjud din granne på en grogg dit. Drick nu för fan upp glaset i mitten som innehåller allas blandade mums, bara gör't. En av speldeltagarna kunde skryta med att detta spel hade han minsann spelat på 4 olika kontinenter. Fyra! High five på den, vilken tuffis.

Sedan var det nån som snavade på sin drink, nån som lade handen på ett knä och en skojare som prompt skulle åka hiss i strumplästen. Och i den vevan var det dags för Tjockemiau-tanten att resa hem i den väntande bilen med den snygge mannen och det sovande söta lilla barnet.

Win-win, som man säger.

Sunday, November 21, 2010

Vi ligger med Androider

Här vilar två riktiga nördar. Med varsin mobiltelefon i famnen. I mitten ett litet gulligt barn som hoppar mellan den action som utspelar sig på de olika apparaterna. Just nu monsterspel på Papais, tidigare Lady Gaga oh la la på mammans. Android är det nya heta, det fattar alla som provar och som inte är dumdristigt fega nog att aldrig släppa sin i-fån. Våga vägra, säger jag. Nu ska jag kolla in en hot gravid-app, för tydligen är det så spännande att vi beger oss in i den tredje och slutgiltiga trimestern nu. Sedan är det bara att klämma ut kvar, stackars jävel.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Saturday, November 20, 2010

själve fan är snygg

Sitter som kissnödigheten personifierad och väntar på bussfan till torson. I afton vankas sista ungdomsfesten med tanter och farbröder strax under 40, däribland tjocketant i den röda klänningen. Om en dryg vecka flyttar vi ut och slutet på en era är ett faktum. Nästa mål är att alla ska jobba på Sony Ericsson.

Åh vilken fin Barbapapa-väska!

Utbrast Lovisa när hon fick syn på sin nya Barbapapa-väska. Så sa hon. Ganska jävla verbalt och trevligt va.

Sunday, November 14, 2010

Läggos

Som Lolo säger, nu ska vi läggos. Och hoppas på det bästa. Man kan ju var glad fast man är lite sjuklig.

För lite nostalgi kan man läsa om Lovisas första födelsedag. Det är nästan så jag blir tårögd själv, så fint det är. Med kärleken.

Annars kan man skita i det och bara läggos. Jag gör't. Gonatt.

Har du sett en full?

Nu är kylen full med mums. Om du inte gillar köttfärs behöver du inte göra dig besvär, för det är nämligen temat för festen. 3 olika anrättningar med samma bas - nämligen köttfärs. Eftersom vi vill visa resepekt för muslimer i den här familjen har vi lagat helt och hållet med nötfärs (det har ingenting med det faktum att Ica hade irländsk nöt för 29,90 riksisar per kilogram, nehjedu).

40,000 svenskar reser till Mecca denna månad förresten, och då menar jag inte Mecca-Bingo i Camden, utan riktiga Mecca med den fula, svarta stenen och de ihjältrampade burkahorderna. Hallelujah.

För jävligt var bara förnamnet

Det började alltså med rosiga kinder och en tokig uppsyn. Nu ligger hon febernedbäddad i sin lilla säng, hostandes. Om 45 minuter är det ju lilla sötas födelsedag. För jävligt. Vem blir sjuk på sin födelsedag, vad är det för orättvisa, är det straffet gud ger oss för att vi är ateister? Den första födelsedagen man väl egentligen kan ha någon större glädje av, när man fyller två och vill ha ärtor, blåbär och hallon på sin tårta, när man med glädjetjut i rösten svarar "Isa!!" på frågan "vem ska få paket?".

På dagis skulle man få glass, sång, ballong och liten present. Det blir det inget med.

Bara tant-mamman som ska pedala till jobbet och sitta på möte som en annan vinnare (not).

Kalaset börjar klockan 14. Då måste födelsedagsbarnet vara friskt nog att slita upp paket, äta beijinhos och hallontårta med blåbär utan ärtor. Annars blir jag så ledsen, ännu ledsnare än jag redan är.

Buhuhu. Stackars lilla Lolo.

Tokig uppsyn

Rosiga kinder

Little teaser

Nu visar hon lite hår i burkan, busigt va.

Att bygga en burka

Kolla, min snygga har byggt en burka av papais kalsong och mammas trosa. Fy fan vad roligt.

Saturday, November 13, 2010

Vuxendocka bestämmer själv

På Ica:

En unge manar på sina föräldrar på ett jävligt irri-ihärdigt vis:

Mamma godis! Pappa godis! Vill ha godiiiiis!!

Nej nej, säger pappan trött. Det är inte lördag idag, inget godis idag.

Och där står jag, stora damen, och gräver i smågodislådorna som en girigbuk med en plastslev. Mums lilla babba. Känner mig som en vinnare.

För det skiter väl jag i, vad det är för dag, är jag sugen så är jag sugen. Och när man är vuxen får man bestämma sånt själv. Tills man har barn över två antar jag, då måste man smyga med sitt snaskande och sitt snusande.

Och igår köpte jag mig en back läsk också. Bara sådär för att det är fräckt att alltid ha läsk hemma och att kunna suga i sig en 33-centilitare vid behov. Jag tror fan inte jag varit i närheten av en drickaback sedan Djurkälla-tiden, alltså tidigt 90-tal.

Passa på att äta vad du vill nu när du ändå är tjock, säger folk. Självklart bullshit, men vem är jag att säga emot. Fly mig en bulle.

Godmorgon från Drömmarnas trädgård

Friday, November 12, 2010

1-årsjubilaren

Igår, när jag hade jobbat på detta snygga ställe i ett år, skickade jag in en annons om min ersättare. Det kändes ganska tungt och riktigt sorgligt. Det är ju MITT jobb. Min Jesus, mina telefoner, mina möten och mina intranätssidor. Det ska väl inte någon fet kärring i practical haircut och fotriktiga skodon hoppa upp och sätta sig på? Men det ska hon visst det, för jag är tjock på annat sätt, och tjocka människor göre sig som bekant icke besvär. Tjocka människor tar in på sjukhus och klämmer ut människor mellan benen så de blir smala igen. Sedan sitter de hemma med en liten skojare i famnen. Om man är den som burit och klämt ut är det brukligt att man under minst ett års tid sitter hemma på kammaren och mjölkar, vyssjar, pussar. Är du spermadanatorn i familjen räcker det med ett par månader. Är du man eller mus?

Ombytta roller är inte särskilt vanligt. Vi orerar yvigt om de moderna karriärskvinnorna och tudelad föräldraledighet och hela jämställdhetsbaletten, men när det väl kommer till kritan vill kärringarna sitta hemma och vara bäbisens viktigaste trygghet. Måhända inte konstigt, för det är ju trots allt det mest meningsfulla man kan syssla med i lilla livet, att föröka sig och skaffa små snygga avbilder av sig själv, men det finns mig veterligen bara en grej mamman är ensam om att kunna göra efter förlossningen, och det är att sköta amningen. Tig med din bröstpump, Lars Ohly!

Frågar du mig så är amning överskattat – lite äckligt, lite jobbigt. Måhända både nyttigt och praktiskt, men knappast det enda sättet att nära små nötkärnsfriska vid sin barm. Du tror väl inte att NAN-mjölk som du köper på Ica skulle ha en sämre näringsbalans? Du tror väl inte att närhet bara uppnås genom att man har en bröstvårta i munnen medan man äter? Gick du på den?

Konjunkturen bestämmer hur länge man ska amma. Är det bistra tider är det bra att amma så länge som möjligt, minst ett år, för det håller kvinnorna borta från arbetsmarknaden. När det råder arbetsbrist i samhället (gör det någonsin det?) kan Lasse O komma dragandes med sin bröstpump utan att någon gnäller. Och vi vet ju det, tyvärr, att allra mest gnäller kvinnorna, de som vill vara oumbärliga och viktigast för sitt barn. Men amningen då, framhärdar de? Vi MÅSTE ju vara hemma först och längst, för amningens skull. Amning blahi-blaha, surt sa räven, säger jag. Högst 6 månader och gärna varvat med flaskan så att pappan också kan mata. Det fattar du väl att det är bäst för samtliga inblandade?

I min familj verkar det vara jag som är bäst på att jobba och min snygge man som är bäst på att (flask)amma. Det verkar väl skitbra för framstjärten?

Thursday, November 11, 2010

Härligt, sa Lolo

Ulla: På måndag är det din födelsedag, då ska vi ha hallontårta med ärtor och så kommer Momoi och alla kussarna!

Lovisa: Mmm härligt!

Kristna värderingar

Ibland har man tur. När man handskas med kristna, då kan man åka snålskjuts på deras jävla fromhet och godhets rikedom.

Som när jag av misstag signade upp för det kristna körsällskapet "En kör för dig". Ja det var innan jag visste att det rörde sig om "En kör för dig och Jesus". Vilket jävla trams tänkte jag när jag kom på hur det var ställt och sket självklart i att gå dit. Men så började jag få fakturor, för att anmälan är ju bindande. Trots att inte en endaste sketen liten jesus-sång fått lysa in med hopp och frid i mitt hem och hus.

Då skrev jag att vänligt men bestämt e-mail till tanterna på Sensus Kristna Kontor och vädjade till deras goda vilja. Inte ska väl jag betala? Ensamförsörjande småbarnsmamma och allt.

Och app lapp sa att du slapp. Och som tack gör jag mig lustig på deras och Jesus bekostnad, för sån är jag.

Wednesday, November 10, 2010

Ännu en nätkalsong

Nätkalsong 1. Nätkalsong 2.

Dags idag för nätkalsong 3.

En snygg på jobbet har tatuerat sig. Och jag säger:

Det gör mig så glad när kvinnor runt 40/småbarnsmammor tatuerar sig, att inte alla bara slutar bry sig i korta praktiska frippor, lägger av med smink och att göra sig fin. Eller jämfört med folk som tatuerar en tribal i svanken när de är tonåringar, så jävla ogenomtänkt och sepigt.

Varpå, så klart, felar aldrig, en annan dam vid bordet, säger:

Nej men jag har ju en tribal i svanken som jag gjorde när jag var 18!

Och vad säger man. Jaha, ehem, din är säkert jättefin (not). Ja men du var ju 18, stora damen (mogen, nej knappast). Eller rätt och slätt oh du din sjuke fan, hur kunde du??

Nej, man säger inget, förutom lite ordbajs och rappakalja som ackompanjerar det illröda fejset. Ooops, I did it again.

Men jag tycker fortfarande att tribal i svanken ta mig fan är bland det bisarraste tatueringsvalet man kan göra. Förutsägbart, fult och fånigt. Men sånt berättar jag hädanefter bara för min (hemliga) blogg.

Tuesday, November 09, 2010

Allt blir mycket roligare

Om man är snygg. Om det är tisdag. Med lite smink. Kom inte och säg att jag inte försöker.

Monday, November 08, 2010

Sopa stavas s-o-p-a

Om man får fortsätta gnälla, och det får jag, skulle jag vilja undra varför i helvete jag känner mig bakisdeppig och tung i sinnet på måndagar. Trots att jag inte varken supit eller knarkat på många herrans år. Förr var det ju acceptabelt att känna såhär. Jag var ju alltid bakisskakis för söndagspinten var den bästa, då visste man. Att när hjärnan har roligt får kroppen lida. Inte mycket mer med det.

Och på den tiden, när livet var som mest lattjolajbans innan fyllan lades på hyllan, då hade jag dessutom ett jobb som sög och en chef som var ett ärke-cp, för att inte tala om Vårtkärringen.

Men nu har jag ju ett dödshäftigt jobb omringad av idel smarta, snygga, roliga människor. Det är ju inte precis att jag lider av att gå dit, inte ens på måndagar.

Men ändå. Idag har jag gått runt med en djup olustkänsla och en övertygelse om min egen oförträfflighet och fulhet. Som om jag hade lurat kroppen på endorfiner spritledes. Men det har jag ju inte. Så klart.

Därför är det synnerligen orättvist. Imorgon ska jag fan vara snygg och duktig. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att allt blir jävligt mycket roligare om man är snygg, och detta är förmodligen särskilt viktigt på sugarns måndagshoror. Inga glojärn, mycket smink, raffiga kläder - så ska slipstensjäveln dragas.

Godnatt.

Socialt inkompetent

Det är helt sjukt att tänka sig att jag för bara några år sedan var ett socialt under, den som drog ihop folk till tokroliga upptåg och spontanitet och skojigheter, om inte navet i gänget så iallafall en centralgestalt, en som man kunde räkna med, som alltid sa ja, alltid var bjuden och alltid var med.

Och nu då, några år och ett barn senare. Ett vidunder i sociala sammanhang, en koloss på lerfötter. Klumpig, missanpassad, sällan med, tråkig, spänd och oinbjuden.

Helst umgås jag med min mamma, förutom min familj då, ja hon är fan min favoritkompis. Och jag vet inte om det är coolt eller tragiskt. Coolt va.

Det är en jävla tur för mig att jag fortfarande är rolig iallafall så att jag kan skratta åt mig själv i min ensamhet.


Wednesday, November 03, 2010

Spag boll i mitt hjärta

Min favoriträtt, som jag tillagade och åtnjöt idag, dock ej till samtliga inblandades förtjusning. Ännu en gång tvingas jag konstatera att min dotter hatar't. Fattar inte varför. Pasta, köttbullar och tomat är ju alla livsmedel hon äter och uppskattar men alltså inte ihopblandat i morsans favvo-anrättning, nehejdutack. Duger inte, bort. Skandal är vad det är.

Gruppboende för konstiga

Hej, här bor jag. Ja, inte just bakom denna dörr, och det är väl en jävla tur det, för den typen av agressivitet vill inte jag mötas av om jag händelsevis inte öppnar dörren - men ett par våningar upp bor jag. Och emellanåt får jag alltså bevittna dårskaper som den avbildade där nere på gruppboendet.

Vi får tänka oss följande scenario: Ett sepe har ringt på hos sepet som bor bakom den avbildade dörren. Sepe 2 öppnar inte varpå sepe 1 blir så uppbragd att han plockar fram en spritpenna och skriver med ilskna bokstäver på dörren utanför. Huruvida sepe 2 underlåter sig att öppna med vilje eller rentav rädsla, eller om han helt enkelt inte är hemma, förtäljer inte historietten.

Vad som inte syns på bilden är att förövaren också har toksvabbat golvet i hela entréhallen, alldeles blött och randigt är det, med den där blåa mojängen som står utanför dörren han antastat. Oklart varför. Men nedervåningen på min hyresrätt utgörs alltså av ett gruppboende för retards. På ricko.

Ibland ligger det sönderslagna möbler där nere, små små pappersbitar av reklambladen eller fönsterrutan vid ytterdörren sönderslagen. Allt har jag sett. Jag tror minsann det är ett av sepena som är lite aggro, kanske lite skitzo rentav. SVARA för fan, ANNARS. Säger de argsinta svarta bokstäverna. Någon är instabil som fan.

Goda grannar, tryggt och fint va. Som dom håller på va.

Inte bara jag som har grodlår i munnen

Skönt att höra. Det finns en ny het kandidat på mitt jobb. Ung fräsch snygg tvåbarnsmorsa med fräck attityd och humor, låter nästan som jag va. Och jag skönjer tendenser till att vara lite lagom tourettsig.

Tex skrattade hon högt och rått när vi pratade om särskola och cp-skada. Härligt politiskt inkorrekt. För självklart är det alls inte roligt med special needs. I verkligheten. Bara på låtsas.

Sedan sa jag att det här kan vi inte skoja om för tänk om Isabella får syrebrist och blir cp-skadad vid födseln. Då kan hon ju i och för sig inte heta Isabella, då måste hon heta något fult och tantigt, som...

-Ja, utrbrister hon den roliga, som U-u-u-u....hahaha, jag höll på att säga Ulla!

Och sedan skrattade hon länge och rått igen och jag tänkte att fy fan vilken skön ball typ. Henne kläpper vi!

Dom säger att jag varit elak, alltid har jag varit rak

Dom säger även att jag har Tourette's. Att jag inte kan hejda mig. Att grodorna och snuskigheterna bara hoppar ut, utan att jag kan stoppa dem. Tror jag att jag är rolig, eller? Ja, jag tycker ju det. Tycker andra också att jag är rolig? Nej, förmodligen tycker de flesta bara att jag är äcklig och konstig. Varför håller jag på då? Varför ska jag alltid säga chockerande saker om kroppsvätskor och liggande och gärna lite cp-skada på det - när folk sitter och äter? Hur gammal är jag egentligen? 14 år och ute efter att chockera? Är det någon som blir chockad? Road? Brydd alls? Ja, ibland undrar man. Vad som driver mig och varför.

Det blir bara så. Även om jag planerat innan att jag bara ska prata om fina saker, blommor men inte bin, så triggas jag igång av hon den frispråkiga skojaren från Genarp, hon som ändå har vett att hålla igen med de allra värsta målande beskrivningarna. men som jag med glädje fyller i. Menar du skäggbiff? Ah, du pratar om porrpung? Jaså, du fick ligga i Bulgarien 2002, haha, berätta mer. Själv låg jag med grannflickan när jag var 7. Ja, det gjorde vi allihopa, jag och mina syskon. Låg inte NI med era grannbarn? Men varför vill man berätta sånt? Med eller utan trosor? Det är ju fullständigt barockt.

Ärlighet varar längst, det vet vi, men det inenbär ju inte att man måste berätta allt. Lär dig det så får du kanske vara med på lunchdejterna även fortsättningsvis. Tills du kastar in handduken i slutet av januarg för att spärra upp benen och...NEJ, stopp och belägg, inga detaljer, det blir bra så.

Tuesday, November 02, 2010

Passa på att njuta

Den har du hört förut va? Jeja Sundström och Jarl Borselius kan dra sina gamla uttjänta skämt, men här har vi något vi alla hört till leda.

Passa på att njuta av din graviditet.

Passa på att njuta av bäbistiden.

Passa på att njuta av din ledighet.

Passa på och njuta när du får ligga.

(Eller nja, den där sista kan jag ha hittat på själv)

Vad betyder det? Hur passar man på att njuta av sin graviditet? Är det verkligen så jävla njutningsfyllt? Man får ju inte precis smaka bången. Inga pints, inga snus. Man blir tjock, vissa blir sjuka, svullna och aptrötta. Vari ligger njutningen? Blir man ett med sin kropp? Vissa hävdar det. Passa på och njut av din förlossning. Du blir ett med naturen. Om kroppen får bestämma.

Eller man kanske ska ligga stilla med händerna på magen och njuta av fosterrörelserna? Well well, kalla mig okänslig, hård och konstig, men jag känner inte så mycket, mer som en fis på tvären och lite alienkänsla.

Så visst, det är spännande med ett barn, men så jävlarns putslustigt är det inte att vara på tjocken. Kanske idag när jag lyssnade på hjärtluden via en tratt på magen, go-dong ga-dong som värstaste snälltåget, det var häftigt.

De finns också de som hävdar att det är vackert att vara gravid. Jag är fan tveksam. En höggravid stramande mage, hur läckert är det på en skalad banan? Inte särdeles. Och den som säger att det är vackert för att det är naturligt har inte mött naturen och dess naturliga grymhet. Naturen, den är ju ta mig fan den mest oanturliga som finns, och en naturlig förlossning, det betackar jag mig för. Taximocka, ge mig knarket, allt ni har, vilket väl tyvärr inte är så mycket.

Sedan om man inte direkt njöt av sin förlossning, trots att det enligt mångas utsago är en superfräck och omtumlande upplevelse, det att pressa ut människor genom underlivet - sedan bör man iallafall åtinstone njuta av bäbistiden. Inte se den som en transportsträcka tills den totala hjälplösheten överkommits. Nej man ska njuta av barnbäck, blöja, amning, skrik och spya. För bäbisen luktar bäbis och har den lenaste av hudar. Njut av den!

Ja och så ska du njuta av att vara ledig. Kunna stuva in i barnbvagnen och fika dagen lång med de andra lattemammorna. Kanske gå till svenska kyrkans öppna förskola med Jesus i fårakläder (och den långa ludna svansen). Jobba va, vad är det. Stimulera hjärnan va, skönt att slippa. Byt du en blöja på Mormors Cafés toa-skötbord och se glad ut. Prata nattamnning, majskrokar och blöjinnehåll med de andra morsorna på stan, bara gör't.

Klaga inte så jävla mycket va. Passa på och njut.