Mina Vänner på 80-talet

Alla är vi barn av vår tid, alla sitter vi inne med en Mina Vänner-bok, eller hur.

Mitt stjärntecken är ...

Jag vill ha chansen på ...

Min favoriträtt är ...

Den typen av frågeställningar. Stenbock, Ludde Korv och Spag Boll juh, lätt som plätten.

Mina syskon är två jävligt skojiga typer (it runs in the family fattar du väl), så här svarade dom:

Min favroitlåt är ... "Ja må hon leva" (inte för att det är en bra låt utan för att man vet att när man hör den är det den bästa dagen på året = MIN födelsedag) - sa syster Cecilia

När jag blir stor vill jag bli ... ?

När jag blir stor vill jag inte bli ... FITTGUBBE

Sa min bror Carl (ca 10-12 år gammal). Vad är en fittgubbe undrar du kanske. Jo, det är en man som figurerar i porrblaskor, svarar Carl, sån vill man INTE va.

Hahaha. Fittgubbe. Jag brukar säga att min chef är en fittgubbe, för det är han nämligen.

The Final Countdown

Den officiella nedräkningen har nu börjat. Efter denna arbetsdags slut är det 38 dagar kvar i selen, varav bara 15 Vårtkärringsdagar. Kryss i rutan, kors i taket.

Ken Lee tulibu dibu douchoo

Nu ska jag sjunga Ken Lee med Mariah Carey.
Ken Lee? Du menar kanske...Without You?
Nej nej, Ken Lee.

Detta hade vi roligt åt när jag ordnade Singstar-party på Tacokvällen i Lördags, vilket för övrigt var första gången det dracks vin i denna lägenhet sedan jag flyttade in. Lite så jag jobbar.

X Factor -Ant & Seb

Kolla först in detta: Ant & Seb på You Tube.

Killen i gul blus och blond Hitler-musse är fullkomligt övertygad om sin polares talang. Han beskriver sin vän som en blandning av Usher och Rick Astley – bara tanken på den kombon gör ju en knäsvag. Och själv påminner han starkt om P Diddy. Fast samtidigt är dom självklart helt unika i sitt sound. Joråsatt, nu kör vi.

Och killen i svarta linnet – talangen - ystar loss på sin ostmaskin och sjunger sådär överdrivet schlageraktigt "uh-oh-oh-oh, mysterious girl" – en riktigt kass låt med P Andre till att börja med. Gulblus-Musse står stelt bredvid med händerna i fickorna och man undrar när han ska klämma in med andrastämman.

Det ska han då inte, utan han ska istället (på P Diddys vis?) eka sista strofen som en liten totalt uddlös rap. "Come on move your body" eller varför inte bara ett fräckare än fräckast "yeah man". Unikt.

Juryn kan så klart inte hålla sig – de knäcker sig fullständigt. Fy fan vad härligt uselt.

Det är gulblusen som är chefen och promotorn, det är hann som sköter snacket. Och det är även han som har inbillat killen i linne att han kan sjunga. Båda två är cp-skadade. Det kan vara så att gulblusmusse har haft så dåligt inflytande på linne-fiaskot att han blivit cp-skadad, men faktum kvarstår - båda är sepe. Efter att de blivit utslängda av säkerhetsvakterna förmår gulblusen senare sin grundlurade kompis att ostsjunga Rick Astleys gamla hit "Never Gonna Give you up" då Simon Cowell passerar. Det är här det hela når sin kulmen i riktigt pinsamt härligt bra TV.

X-Factor är tillbaka – mina Lördagkvällar har åter fått mening och innehåll. Och Sheryl Cole är snyggast. Hon påminner mig om Angry Dogs-Jenny i hennes glansdagar, och jag tänker att Angry Dogs borde fan vart med i X-factor, eller hur?!

Gorillor på ZSL London Zoo

Min mans kollega - Markattan Miau

De kortaste 9 månaderna någonsin

Kärringen ligger som vanligt hemma på sofflocket (ja, jag har redan blivit tråkigast i kommunen och värre lär det bli, håll i hatten). Och se på fan, vilken passande Nio-bio dom kör på ITV - 9 Månader med Hugh Grant. Man lägger sig till rätta med filt och den nya Afrikanska jakthunden Jack, en kopp te på bordet.

Och knappt hinner Hugh på sitt förutsägbara sätt spela chockad och köra bilen av vägen, förrän nästa scen visar hur hans brud ligger på förlossningen och krystar ut en son till Hughs stora lycka.

Vilken kvalitetsrulle va. Till saken hör kanske att jag somnade och var borta ungefär i 1.5 timme i mitten av filmen. Men det är väl skitsamma.

Kässler

Tillåt mig presentera typ det fulaste jävla påfundet i modesvängen någonsin i mannaminne. Kassler-dojan. 

Jag tror de officiellt kallas Gladiator-boots, och det handlar alltså om en remsandal som av outgrundlig anledning går ända upp till knäet. Mindre smickrande får en välsvarvad vad kan jag svårligen tänka mig. Som en jävla kassler, vilket ju är typ det äckligaste köttet i hela köttskogen. Isch.

Brittiska Olympiaden

Det är så här ungefär vart 4e år när evanemang såsom OS (eller för den delen fotbolls-EM/VM) sparkar igång, som det känns tråkigt att inte följa dramat från hemmaplan. Här fokuserar man ju av lätt insedda skäl på de brittiska deltagarna, men dom skiter ju jag ganska duktigt i. Som häromdagen, när jag råkat rattat in upploppet på någon cykeltävling på min apparat. Den brittiske kommentatorn var eld och lågor gapandes över det faktum att spurtstriden leddes av en brittisk kvinna, oj vad hon pedalade och tog i så hon nästan bajsade i cykelbyxan. Och oj vad hon vann. Och som han sa: "It looks like Miss Johansson from Sweden is second, but who cares about that now...haha". Nej, vem fan bryr sig va.

Och dom som sysslar med sporter såsom cykling, segling, simhopp eller badminton. Bara en gång vart fjärde år uppmärksammmas dom i pressen, bara då kan dom nå den där hjältestatusen som bara sportfånar kan nå. Var får dom sin motivation från?

080808

Lucky 8. Den lyckligaste dagen i vårt liv måste väl ändå vara den åttonde i åttonde noll-åtta. Det tycker iallafall kineserna, som ju är särskilt skrockfulla. De står i milslånga köer för att få dagens stämpel på postkontoret. De vallfärdas i horder till rådhus och kyrkor för att knyta band detta speciella datum (tydligen inte lika fräckt med 070707 eller djävuls-coola 060606). Och de knullade som kaniner i November förra året för att lyckas pricka in en avkomma just den 8e dagen i den 8e månaden år 8 efter 00. Och för att vara på den säkra sidan bokar man in sig för ett planerat kejsarsnitt just idag. Ut med busen.

Och så sparkar man igång de Olympiska Lekarna just idag, med dunder och brak och dimma på den kinesiska muren. Tjusigt, flinade vargen. Här är en av guldhoppen i simhoppningen. 12 bast, 28 kilogram och oerhörda former. Hon är säkert jättelycklig.

Poo sticks!

Jag var på en rundvandring på Royal Free's Birth Centre och Labour Ward i Söndags. Tyckte det verkade bra för framstjärten. Den delen som kallades Birth Centre var oerhört trevlig - vänlig och rutinerad personal, stora fina rum med avslappningsutrustning och massiva badkar där hela familjen fick plats om man ville. Allt för naturliga (läs blodiga, bajsiga) förlossningar. Och barnmorskan påpekade att om man ville föda i vattnet skulle man ta med sig en sil. Udda, tänkte jag.

Idag när jag var på visit hos min Allah Akbar-midwife, berättade jag för henne hur trevligt det var på Royal Free's Birth Centre, hur jag tänkte att där kanske jag skulle kunna tänka mig att skriva in mig. Men det här med att föda i vatten, är det inte lite kladdigt, ska man ligga där i sitt eget bajs och blod?

Nej, men det är det man har silen till, säger Allah Akbar glatt, att fånga upp bajset!

Kan du tänka dig va, där ligger man i badkaret och krystar ut bajskorvar som flyter upp till ytan. Kanske man kan ha sin man till att fånga upp dom i silen? Som en lek med barkbåtar nästan ju! Som när man lekte i badkaret som liten parvel, fånga bajskorvar i tandborstglaset. Tjoho!

Nehejdutack, jag tror jag försöker ta mig ur badet innan jag bajsar på mig va. Det naturligaste som finns är att föda barn - vad är det för skitsnack, det är väl för fan inte naturligt att bajsa i badkar inför publik, tycker du det?

Gör dig av med din last

Vi står på en busshållplats vid Kentish Town Station ca kl 22.45 en Måndag. Vi kollar på displayen som visar vilken tid de olika bussarna ska anlända. Min ska komma först, jag är vinnaren. Just när vi står här och snicksnackar över något så trivialt som busstider på världsspråket Swedish, väser en röst:

You should get rid of yourself!

Frågande tittar vi mot busskurens bänk, där det sitter en inte helt illa klädd kvinna med någorlunda normalt och oknarkat utseende.

Vafalls?

You should get rid of yourself, upprepar framstjärts-cpskadan och vi noterar att hon sluddrar.

Mawia är tuff och ber henne hålla sina ovälkomna åsikter för sig själv, jag är mesig och gömmer mig bakom Mawia.

Där sitter alltså ett jävla fyllo på självaste Måndagen och är ohövlig och hotfull mot två oskyldiga små dockor. Kanske är han rasse och reagerar på vårt klingande sjungande språk, kanske är hon bara avundsjuk för att vi är mycket snyggare än hon, vad vet jag.

Otäcka kärring, leave us alone. Och stackars Mawia får henne på sin buss där fanskapet ramlar runt som en utvecklingsstörd utan rullstol och handikappsanpassning. Grattis.

Inbillningsmissfoster

En kollega kommer tillbaka från lunch-shoppingen med en Sainsbury's-kasse och ett avlångt färgrikt föremål i näven.

Tjocke-Miau:
-Aaaaaaaah, cookies!!!

Kollegan:
-???

Jag tittar närmare. Det är inga kakor, det är ett paraply.

Man ser det man vill se.

5 dockor är fler än 4 paket kräftor

Det tyckte jag var ganska storartat att sörpla i sig 4 paket djupfrysta kinesiska kräftor på en takterrass en Lördagsafton. Kräftor kräva dessa drycker, skanderade 4 av 5 och svalde Lingonsnaps till tonerna av Helan går och Vi äro små humlor vi.

Jag äter allt utom bajs och mögel.

Genant

Jag tog i nästan så jag sprack idag på IKEA - allt skulle ner i påsen; tjockglad, 6-pack Kopparbärs, olika ostvaranter och brödprodukter, mums sa gottegrisen.

Redan på Shuttlebussen fattade jag att jag nog tagit mig vatten över mitt huvud - det här skulle inte se bra ut. När vi anlände till Archway lämnades jag vind för våg ensam och stretade till C11-ans busshållplats. Man är ju envis också. Och snål därtill. Bussen stannar en bit ner för gatan där jag bor, det är ingen farlig strapats tänker jag och knatar på.

Men då kommer en tant med Dramaten-bag i släptåg och säger att jag på inga villkor får bära allt det där själv. Jag försöker spela tuff och säger att det är alls ingen fara. Men tanten är envis som synden på tanters vis, säger något om att Jesus giver styrka och trycker ner min skohylla i sin Dramaten-väska och tar tag i ena bärhandtaget på min blåa IKEA-bag. Nu ska vi samarbeta. Tack säger jag.

Men gumman är gammal och jag är kryare än vad min begynnande bukfetma vill låta påskina, så hon vill stanna och andas vart 10e meter, men det vill inte jag. Det känns riktigt genant det här. Så kommer en ung dam med resväska och undrar om jag och Farmor är ok. Nej, säger Farmor, kan du hjälpa oss. Varpå den unga damen bär min IKEA-bag hela vägen från Swains Lane och upp till min lägenhetsdörr.

Jag försöker säga att det räcker nu, tack så mycket, men hon propsar, säger att vi Holly Lodge Sisters måste hålla ihop och hjälpa varandra. Och under tiden får gammltanten stå ute på gatan och vakta flickans rsväska.

Piiinsamt. Jag ville ju inte ha nån hjälp, det var ju jag själv som drabbades av storhetsvansinne och fyllde shoppingbagen till bristningsgränsen, då får man väl skylla sig själv även om man är på tjocken? Men ibland är det lika genant att säga nej till hjälp när någon propsande erbjuder, då är det lika bra att låt dom hållas och spela hjälte. Det är samma på bussen/tåget när folk erbjuder mig att sitta, tack säger jag med en spelad lättad gravidsuck. Inte för att jag känner sittbehovet, mest bara för att det känns otrevligt att avböja när de gjort en ansträngning att vara trevliga.

Och extra genant är det när hjälten har krum rygg och Dramaten.