Knark är bajs

Igår strax innan läggdags tvingade min fru med mig till Mixern. Hon var lite skraj att gå själv, för hon hade satt upp ett möte med Langaren. Jag är inte svårövertalad när det kommer till pubbesök, så vi traskade dit och fick pints. Sedan kom Langaren. Han verkade hög trots att han sa att han inte tagit sina sedvanliga lunch-pills denna dag. En blankögd flicka i blonda dreads började desperat dra i honom så fort han kom in. Kom så går vi ut i gränden, jag vill ha, jag vill ha. Han sa att han hatade henne. Ett antal andra personer kom också fram till Langaren - hemliga handshakes, jag är böjd att tro att det utbyttes små paket och sedlar, det är jag.

Sedan langade han till oss. Och han sa till mig att om jag delade det med någon skulle han döda mig. Han tog strypgrepp på mig för att visa hur han skulle gå till väga.

Jag förstod och lovade att bara ladda upp programmet och filerna på min egen dator.

Att vi sedan stannade till stängning och blev lite smålurviga på pints, är en annan historiett. Vi slapp iallafall knarka.

Nej, jag är faktiskt inte bög som du

Efterfest hos Eda. En slappers-brud talar indignerat om politik - holocaust, rasism och sexism. Vilda protester från de berusade festdeltagarna. Nu ska vi inte prata om så allvarliga saker när vi är fulla. I'm not having this conversation. Jag gör ett bejublat inpass:

Let's talk about Pingu instead.

Så tar man ner folk på jorden.

Sunday, Bloody Sunday

Nattbussen från Manchester hinner in till Camden Town station alldeles precis 5 minuter innan Dublin Castle-stängning. Självklart vill då två svettiga bussresenärer tjurrusa upp till slottet för en liten nattpint. Och oj vad det var många glansiga fyllon på plats. Vi stationerar oss snabbt med en pint, får leka med musikfarbröderna. Hela punkarsenalen är där, cp-Max är otrevlig men de andra vill kramas. Osmani vet inte att det var jag som skickade retarderade meddelandet "snygga snygga Osmani" kvällen innan och det tänker jag heller inte bekänna.

Man hinner med två pints på en timme, sedan får man en till efter stängning, man gör alltid så. Henry säger att vi får, Scott tycker också att det är ok. Vi får sällskap av två engelska brudar som är just sådär engelskt slapper-porriga att de bekräftar mitt ogillande av engelska tjejer. Den ena är värre än den andra; snackar porr, avsugning och trekant med stolthet, drar gång på gång fram en rosa bröstvårta med hår runt omkring. Hon hade INTE klarat femkronorstricket, med största sannolikhet ej heller penntricket. Den fulaste av dom, hon med den stora blöjstjärten och pattarna halvt hängande utanför blusen, småhånglar lite med Eda, som nyss har spytt i trappan. Lockar (läs: skrämmer) med snabbis på toaletten. Rick Gill skryter om sina framtida skivförsäljningsframgångar och den ypperliga kvaliteten på hans nya EP. Darkness-Ed avslöjar vem den nya bandmedlemmen som ska ta över efter Justin är, samt skryter även han om kvalitetsbitar och framtida framgångar. Jag ser ett mönster. Jag är nyktrast på stället.

Men uppenbarligen inte tillräckligt nykter för att ta mitt förnuft till fånga och kila hem för skönhetssömn inför arbetsdagen. Nej, det ska bli efterfest och jag ska med. En grupp Camden-profiler tågar hem till Darkness-residenset. Det är jag och Fuzz, Eda och hans flatmate Taj, en lesbisk brasilianska som jobbar på Dublin Castle, Mr Gill, Constituition-Jason och de två engelska slappers-brudarna med bröstvårtorna. Vi köper Stella Artois på burk och cigariller. Väl hemma vill alla utom jag knarka, särskilt porrbrudarna. Jag håller lågprofil, smuttar lite öl, lyssnar på hårdrock.

Vid femdraget känner jag att det är dags att slänga in handduken. Då får jag låna både säng och pyjamas av flatmaten, som självklart verkar sugen. Han nattar mig med puss på mun, säger att han ska komma och joina mig i bädden.

När jag vaknar (ensam!) strax innan åtta är jag omåttligt motiverad inför den stundande arbetsdagen. I min snygga sportpyjamas stapplar jag ner i vardagsrummet där festen fortfarande är igång. Folk är cp-fulla och överdrivet kärvänliga, alla vill pussas och kramas. Jag vill bara sova, men istället går jag till arbetet och njuter nu av utmanande arbetsuppgifter. Vilken miss.

Manchester United vs Chelsea FC - Man of the match = jag

4.5 timmars bussresa upp till Manchester. 90 minuters fotbollsmatch. 60,000 United-muppets och en tiondel så många blåklädda hjältar. Vi sjunger högst och står upp hela matchen. När vi gör mål, we go mental. Joe Cole har låtit håret växa ut en smula, han är snygg trots att han går på strippklubb. Fish and chips är flottigt men går ner. Sedan 4.5 timmars bussresa ner till London. Sover lite i Fuzz jacka. Och så drar det i Dublin-tarmen och jag är förlorad igen.

Tourettes-Jesus i Svenska Kyrkan

Idag har vi varit i Sverige. Jag försökte lägga band på min Tourettes, men lyckades illa. Det är ju så kul att svära i kyrkan, lite förbjudet, göra Jesus förbannad. Det första jag gör är att utbrista: "Titta där är den där äckliga Kai", framför en bild av Kyrkans personal. Kai är en cp-skadad gubbe som håller i Svenska Kyrkan i Londons kör, han är skitful och sådär kristet töntig som bara kristna människor kan vara. Han har en kristet len röst med uppländsk dialekt och vill bara sjunga om Jesus. Jesus är hans överkompis, det är därför han är så glad.

Vi köper Sibylla-korv med senap och ketchup av några kärringar i randiga förkläden. I kyrkan har dom en julbasar. Här kan man köpa överpriserad svensk mat och snask, julpynt, Liljeholmens (för dom engelska stearinljusen duger ju inte), glögg och annat trams som man som Londonsvensk kan sakna. Djungelvrål, jordgubbskräm och jordnötsringar plockar jag på mig. Alla är kristet käcka svenskar, många bär folkdräkt. Vad är detta för människor? Varför är dom så löjligt trevliga och töntiga? Jo, för att dom är kristna och älskar Sverige. "Nu gick den sista Prästosten!", skriker en kärring till en annan.

Vi går till cafeet som de provisoriskt har installerat i självaste kyrkan. Gud är kärlek, står det att läsa vid altaret. Jaså minsann, och Jesus skrumplever. Vi ställer oss in the queue for the kaffe. Glider in på en räkmacka för 4 pund, ackompanjerat av Swedish kaffe. Kaffetanten tycker att vi ska gå och sätta oss så kommer hon efter med kaffet, "så slipper vi stå och jonglera", menar hon äppelkäckt. "Där hade vi tur" tycker en kristen kärring som reser sig från ett bord vi kan ta över. Ja, där hade vi en jävla tur. Tourettesen bubblar i mig; jag vill svära, prata om att ligga, pullsa och knarka. Ett äckligt barn sörplar alldeles för högt på sin saft och jag vill säga högt att han är äcklig. Jesus närvaro känns stark, jag river i med ett par bitar från "Lasse och hans kompisar"-skivan. "Vet du varför jag är så glad idag, jo för Jesus han är min bästa vän". Jag var bara med i Pingstkyrkan för pysslet och landhockeyn, när de andra barnen bad om goda provresultat, vinst i fotbollsmatch och annat trivialt, satt jag och apade mig och skrattade åt deras idioti.

Vi fnissar åt en Starbucks-svensk annons på anslagstavlan. Tvårummare på Edgware Road, dela med 5 andra, endast 361 pundare i månaden. Vilket erbjudande va. 3 svenska brudar i varje rum, och alla gör tjejlumpen (6-12 månader i London mellan gymnasiet och universitetet, då man bor i svenskkollektiv på Edgware Road och jobbar på Starbucks).

Efter fikat hittar jag en guldgruva. Ett bokstånd med gamla härliga klassiker. Jag plockar på mig Pojken med Guldbyxorna, Den Vita Stenen, en bok som heter Ullabella precis som jag.

Sedan får jag syn på Kai i egen hög person, och då vet jag att det är dags att gå.

Den dagen, den sorgen

Det står att läsa i NME att New Order funderar starkt på att kasta in handduken för gott. Och who can blame them? Både Bernard Sumner, som ser allt lönnfetare ut för varje gång jag ser honom och som dansar mer och mer som en pappa/farfar, och Peter Hook passerar 50-strecket i år. Man blir inte yngre med åren, och knark, brudar och bärs har nog mist sin stjärnglans efter så många år i branchen. Om man sedan noterar det faktum att nästan alla fans är gamla 80-talsrävar som bara hurrar för de gamla bitarna, allra helst Joy Division, samt att det förmodligen inte tillkommit några nya fans sedan 1989 (med undantag för ett fåtal som föll dit på Crystal), är det kanske inte något att höja på brynen för att de vill dra sig tillbaka. De kan ju leva på Royalties tills det är dags att ta på sig träfracken, moeny is no issue.

Ta bara undertecknad. Mina favoritlåtar är True Faith (1987), Bizarre Love Triangle (1986), Blue Monday (1988) och möjligtvis Regret (1993). Jag äger inte senaste skivan, och de låtar jag hört känner jag inte särskilt starkt för. Hade de släppt "Waiting for the sirens call" som sin första platta nu hade jag inte varit ett fan. Det är bara för att de har låtar som ovanstående i sitt bagage som de kan klassas som legender. Men dessa klassiska örhängen kan väl få fortsätta snurra på skivtallriken även om Bernard o Co går i pension?

Så jag är inte ledsen.

Jag är glad för alla fantastiska bitar jag fått, jag förväntar mig inget mer. Ingen kan ändå någonsin slå True Faith, så varför ens försöka?



Hur fräsigt är det egentligen att vara Farfar Grå-Räv med Guran på ölmagen?


Näste man till rakning att hänga upp kavajen blir nog Neil Tennant. Han är bara ett år yngre än min mamma (Sa du nåt om min mamma???) och det känns inte som om han och Chris Lowe har så mycket nytt att erbjuda popvärlden. Det är det gamla, fantastiska de lever på, men om de försöker göra detta i all evighet tror jag de slutar som patetiska. Ingen vill höra det nya, alla vill bara ha Suburbia, It's a sin och eventuellt Go West om man är bög (Nej, jag är faktiskt inte bög som du!, sa Pingu).

Tätt följda av farbröderna i Depeche Mode. Man ska sluta med flaggan i topp, lämna festen när det är som roligast.

Get the London look

Det minst värsta med att åldras är att alla andra ju också gör det. Kate Moss är ju t.ex. två år äldre än jag, men apsnygg och tuff. Och kan hon ha shorts och strumpbyxor så kan jag. Kan hon ha långt hårsvall så kan jag. Kan hon snorta kokain, så kan jag väl åtminstone få dricka pints. När hon lägger ner ungdomsstilen blir det mer tveksamt om jag kan fortsätta med min. Eller? Så funkar det väl?

Vi bor båda i Primrose Hill –kvarteren och vi har båda Rimmel mascara på fransen. Likheterna slutar väl inte där?

♪♪♪♪♪

Se där ja, nu har tant inte varit full på en vecka, salongsberusad ja, men inte full. Känns klart i hjärnkontoret, suget i öltarmen, too much blood in my alcohol system, höhö.

Det har varit tidiga kvällar med TV och bullbak. Två feta satser kanylballar laddade vi upp på det vita bakbordet igår, vodka-flaskan fick tjäna som kavel och jag hade till och med varit i Svenska affären och köpt pärlsocker, så seriösa var vi. Det är lätt att imponera på engelska kontorsmänniskor med hembakat, tänk på det om du har behov av att fjäska vid tillfälle.

I afton blir det dock rock and roll. Backyard Babies har kommit hela vägen från Götelabarj, det var la roligt. Inte för att jag ska gå på deras konsert, men väl afterpartyt med DJ Brumma. Först river vi loss ett par riff på Spice of Life; de mest rutinerade börjar redan klockan sex. Till middag serveras en kanylballe och fem pints.

Inte bara nördar i Amerikanska collegefilmer bär glasögon

Om jag någonsin får ett gossebarn kommer han att se ut som den lilla glasögonormen i Jerry Maguire. Minus sex dioptri redan vid födseln och sjukt söt. Lyllos mig.

Vem vill bli den lycklige fadern? Du behöver minst minus två i glaset för att vi ska kunna lyckas med detta projekt.

Kejsarinnans nya klädesplagg

För kort? Det finns ingenting som heter FÖR kort kjol. Glöm aldrig det!

Vem vill du vara?

Jag vill vara Rachel, absolut inte Monica och helst inte Phoebe. Gulligt charmant killmagnet som dessutom är jävligt rolig hellre än städfreak med anal dåligförlorare-tendens eller bohemisk yrhöna med dålig självinsikt.

Jag vill vara Carrie, verkligen inte Miranda, inte gärna Charlotte och Samanthas stil ligger inte för mig. Verbal, romantisk, trendig och läcker hellre än styv rödhätta, mjukisoskuld eller porrälskande kuksugerska.

Jag vill ha den blårutiga skjortan Rachel hade på sig i gårdagens T4-avsnitt. Jag fick låna Emmas rödrutiga dito för dagen. Näst bäst.

Jag vill stöta på gamla ragg och boyfriends som inser att jag är vackrast och ballast i kommunen. Jag springer in i lastgamla hånglet Omar på stan. Inte alls bäst.

Jag vill gå med huvudet högt, näsan i vädret, klackarna klapprande mot trottoaren, svingandes min handväska och vara queen of the world. Smal, snygg, careless single 30-something, som skriver ner intressanta iakttagelser av min omgivning som alla vill ta del av.

Jag kräver inget, men jag vill ha allt.

Livets Vatten

Gissa tre gånger - tyckte vi det var ballt när vi hittade en pub i Glasgow vid namn Uisge Beatha? Gissa ja, gissa nej, gissa kanske. Som bakgrund kan jag berätta att jag och Lisa mfl var med i ett ytterst exklusivt whiskey-sällskap back in the days när vi var små flickor som låg i Lund och var aktiva i Kalmar Nations studentikosa värld. Denna hemliga klubb bara för invigda hette just Uisgue Beatha. Med andra ord tyckte vi det var så dödsfräckt att gå till den pub som var namne med vår ungdoms glatt uppsluppna sällskap.

Självklart uttalde jag namnet på min favvo-whiskey fel när jag skulle beställa, så som jag alltid gjort. La Froit! Laphroaigh. Vad fan. Värmde gott i Glasgow-kylan gjorde den iallafall! Mums.


Whiskey, vår heliga sup, ta den, blunda och njut, rinner ner för strupen, sticker till som ett spjut - Whiskey är vår heliga sup!

Skål för helvete! Skål och välkomna!

Gud så gott - kan jag få receptet???

Det mumsigaste Skottland hade att bjuda fanns att åtnjuta på den flådiga övervåningen till puben "The Horse Shoe". Här erbjöds kulinariska mästerverk i bästa skolmåltidsbespisningsanda och servitriserna var härligt frodiga och mysigt gråbleka i hyn. De andra råtrendiga restauranggästerna bidrog också till den gemytliga stämningen - bland annat en jättevacker superblonderad tjej i 40-årsåldern som klätt upp sig i sprakande bling-bling denna fantastiska day out till ära och vars 4 ungar hade jättegulligt slem och matrester runt munnarna.

När vi fick se menyn blev vi eld och ljusa lågor. För 3.45 pundare fick man en hel 3-rättersmeny!

Menyn och min mumsiga dessert!

Vi valde och vrakade mellan alla de frestande alternativen och bestämde oss till slut för en exotisk apelsinjuice till förrätt (vilken fantastiskt unik förrättside!). Den serverades utan fördröjning i ett 20cl-glas. Denna åtnjöt vi medan vi inväntade sjävaste huvudattraktionen, alias varmrätten. Vi var alla sugna på Roast Beef & Gravy - en sagolik anrättning som serverades med till perfektion sladdriga pommes frites alternativt mosiga nygamla potatisar med härligt frasigt skal. Detta ackompanjerat av vackert kräkgröna alldeles lagom överkokta vaxärtor. Behöver jag nämna att det kom som en väldigt glad överaskning att nötköttet smakade gris med en hint av mystoffla?

Min varmrätt - det fullkomligt vattnas i munnen på mig när jag ser den ånyo!

Vi var oerhört belåtna efter detta, men eftersom man alltid har plats för efterrätt var vi sturska nog att beställa in detta grädde på moset. Jag var bra sugen på att äta ännu en fruktjuice (sådan uppfinningsrikedom har jag sällan skådat - samma alternativ som förrätt och efterrätt - ja varför inte?), men jag var alltför nyfiken på vilka av mina övriga smaklökar som kunde retas och eggas av dessa läskande menyalternativ. Jag bestämde mig därför för att tillåta mig att åtnjuta en fräsch fruktsallad där de ytterst finurligt lämnat kvar skalet på bananen, melonen och apelsinen -så himla innovativt! Vem hade kunnat tänka på det? Ramsey, Oliver - här har ni minsann mycket att lära. För att inte tala om Jennys dessert. Hon valde rispuddingen, och inte nog med det, hon fick frukt till! Hon trodde inte det var sant när servitrisen frågade om hon ville ha frukt till puddingen - lycksaligt svarade hon ja och gröten serverades nu med EN HEL ananasring direkt från konservburk!

Hon njuter - hon får nog orgasm så hon njuter!

Hur dom kunde fixa allt detta underbara för bara 3.45 skottska riksdaler är en fantastisk prestation som borde berikas med ett oändligt antal stjärnor i Michelin-guideboken.

Glasgow Rangers

Självklart vill man beblanda sig med lokalbefolkningen när man är på semester. Därför ville vi snacka med två Skottar på puben i Skottland. Vi fattade ungefär hälften vad de sa och log och höll med mest. Om jag förstod det hela rätt spelade den ena i Celtics b-lag (under 25s sa han sig spela i, vad fan det nu är - under 21s brukar det ju vara), och det blev "min" kille. Han bjöd på två feta fem-i-stängning-drinkar och vi tyckte det var gött och planerade att följa med dem till nästa ställe. Men så gick Lisa på tjotta och jag var tvungen att artighetekonversera hennes snubbe. Och nu uppfattade jag plötsligt all skit som hävdes ur kakhålet. Det hela gick snabbt utför, då han visade sig vara en vämjelig människa som hatade London. Varför, ville jag veta, och svaret kom utan skam: Jo, för att jag är en cp-skadad idiot-bajskorv som hatar svarta och det finns alldeles för många "såna" där. Dra åt helvete, tyckte jag. Fuck you then, kontrade han. Sa du nåt om min mamma, replikerade jag. Min mamma är kanske mörkhyad. Fuck you then, dundrade han hotfullt. Och eftersom han hade slut på argument verkade han vilja ta till knytnäven så som alla smarta vill, så då blev han utforslad av vakterna medan jag och Lisa fick hänga kvar med personalen.

Ulla 1 - Rasistjävel 0

Dream a little dream of me

Jag vet att många tycker det är trist att få drömreferat, men jag är inte här för att roa någon annan än mig själv och jag är ytterst road av denna dröm:

Jag och Emma har precis flyttat in i en lägenhet. Efter ett par dagar framkommer det att i vår säng, som vi delar och sover skavfötters i, ligger det sex långvårdspensionärer. Dom ligger på mitten och är därför svåra att upptäcka, dom är liksom insydda i ett lönnfack i täcket. Jag tycker det hela är så vidrigt att jag inte vågar titta (men jag fortsätter sova i sängen). Lever de ens? Dom har ju inte fått mat och dom har inte blivit bytta på. Jag ligger långt ute på kanten, livrädd att bli sparkad av en vårdtagare, vågar inte titta och inte heller har jag vett att sova någon annanstans. Sedan sitter vi i vår sunkiga soffa. Vi har en plastbytta med ruccola-sallad på bordet, det prasslar från den. Jag lyfter upp den och ser att det springer omkring en råtta i byttan. Emma öppnar dörren för att släppa ut den, och säger fnissigt: "Tänk va, först var det en kasse spindlar, sedan de 6 pensionärerna, sedan råttan…och där borta står en räv!"

Och jag bara mår dåligt. Drömmer man konstigt när man sover i ett iskallt rum i Glasgow, iklädd jeans, mössa och halsduk? Det verkar så. Nästa natt drömde jag att Adam var ihop med en skitful asiatisk brud som snackade med svår brytning. De skulle "ut och resa", sedan flytta till Australien tillsammans. Hon var klädd i underkläder och åmade sig. Hennes kropp var ok, vill jag minnas att jag tänkte, men hon hade groteskt monsterfult ansikte. Sedan förvandlades Adam till ett gammalt ex från Lund och så hånglade vi och jag blev förvirrad och mådde dåligt.

Var det någon som stoppade knark i min Stella?

Sa du nåt om min mamma?

Alla som har humor gillar Din Mamma-skämt. Gör man inte det, har man ingen humor. Då heter man förmodligen Stefan eller Krister och skrattar åt buskis och slap my thigh.

Nu skrattar vi, allihopa:
Din mamma

Din mamma är så gammal att hon brukade vara barnvakt åt Jesus. Din mamma luktar som din pappa. Din mammas glasögon är så tjocka att hon kan se in i framtiden. Din mamma är så dum att hon tror att Fleetwood Mac är en ny burgare på McDonalds. Din mamma!

Svenskinvasion på Dublin Castle

Igår spelade bandet The Oholics på Dublin Castle. Och eftersom dom kommer från the beautiful country of Sweden hade en hög svennar masat sig till slottet. Man såg det på långt håll: killar med sportiga kalufser och indieskjortor, snygga tjejer med trendiga frisyrer, färgglada pumps och leggings, uppklädda till tänderna, massa smink, mycket snyggt - och alla i den ärevördiga åldern runt 20-strecket. Och bandet då – keyboardisten såg ut som Tafra och hade till och med lånat hans flanellskjorta. Basisten var den lille tjocke glasögonormen Fredrik från "Tillsammans", fast 10 år visare. Och så var det en tok i tantfrisyr som klampade runt barfota på scenen och spelade alternativa instrument, han var också hämtad från "Tillsammans"-rollistan; han var Klas, böget som fick ligga med heterot Lasse efter intensiv övertalning. Dom trendiga svenska flickorna dansade svängigt och lite nonchigt framme vid scenen, en hade lesbisk fast självklart trendig frisyr. Två pojkar som såg ut som 14 hoppade upp och ner och skrek svenska slagord mellan låtarna. Mellansnacket kördes på knagglig svengelska, trots att alla i rummet utom ljudteknikern var landsmän. Och så var det en svenne-brud som hette Emelie som hade däckat på toaletten. Klockan 8.30! Fruktansvärt orutinerat.

Men heja Sverige, friskt humör.

Gratulerar.

Idag säger vi grattis på 32-årsdagen till Carl Hammarlund, som "varvar spartanskt ungkarlsliv med lyx och flärd i Las Vegas" och återknyter bekantskapen med denna intressanta artikel i ämnet Carl:

http://sydsvenskan.se/lund/article100356.ece

Har den äran!

Glasgow - Scotland with style

Imorgon reser jag till Skottland. Semester. Det behövs. Jag har hört att man ska gå på "The horse shoe" (säger Adrian). Eller "The Solid Rock Cafe" (om du frågar Alan).

Skottska är ett vackert språk som jag inte förstår så bra. Men jag kan väl lära mig. "Eejit" betyder idiot. Användbart i allra högsta grad. "Pished" betyder full. Det kommer jag nog att bli. Pure dead brilliant!

Annars har dom ungefär samma saker som här hemma: BarFly, WestEnd, Charing Cross Station, TopShop, Crow Bar och Stella Artois. Så jag ska nog smälta in fint.

Alla Skottar jag känner är smått alkoholiserade och har namn som börjar på A. A som i apa.

Jag hejar på Celtic, inte Rangers!

Håhåjaja

Det är läckert att vara siste man att lämna Dublin Castle på Onsdagnatten, att vara med och lock up efter lock in. Käka mackor med personalen. Det får jag.

Idag försov jag mig kraftfullt, och hade inte ens vett att ljuga ihop en bra ursäkt. Bara att jag var trött och hade somnat om. Duger inte!

Nu har jag som värstaste lodisen tillbringat en halvtimme halvsovandes på toalettgolvet, för jag är så sjukt sliten.

Gissa om jag är sugen på Manager's Meeting i eftermiddag, gissa om jag tänker rusa ut och spy.

Personal Jesus - 6 months down the line

Ibland blir man ledsen när man ser hur rätt man hade. Inte ofta. Men i det här fallet. Jag skrev ett brev till Adam i slutet av Maj som jag aldrig skickade. Detta var strax efter att vi (han?) gjort slut och jag var naiv nog att tro att vi åtminstone kunde vara vänner. För inte kunde mitt liv fortgå utan att han fanns i det på något sätt? Ulla och Adam liksom - vilket radarpar. Hej lilla babs.

Men jo, där är vi nu. Senast vi hade trevligt var någon gång i Augusti, då var vi lite berusade och skojade om hångel och spenderade hela kvällen i varandras gemytliga sällskap. Trevligt, tänkte jag, nu är vi polare (som pussas på munnen). Men sedan dess har vi bara setts sporadiskt och haft otrevligt - väldigt korta möten där han ställt artiga frågor om typ min mamma och jag blivit gnällig och sedan har vi skiljts åt (med sedvanlig munpuss).

Sista gången vi sågs hade jag sovit 3 timmar efter en helnattsefterfest med allt vad det innebär; jag var dimmig i blicken, hade whiskey-röst och urin-ande. Vi kollade på en fotbollsmatch, sen kom Fuzz dit och var högljudd. Alla förslag jag lade fram om framtida umgänge ratades. Han var irriterad över att han var tvungen att jobba senare på eftermiddagen. Han skrattade inte när jag var rolig. Han frågade om den och den och den, men ingenting om mig och berättade heller inget av vikt om sitt eget liv. Sedan följde jag honom till bussen och tvångspussades och tvångshöll i handen innan han försvann på sin fula buss mot norr.

Detta var den 28e Oktober.

Hejdå Adam.

CP-ruta:
Read it and weep.
I know this is really hard to talk about, I find it very hard myself; expressing feelings (what are they?), being honest (with both yourself and me), talking about what happened and why. But I think we need to talk about this now rather than later if we ever going to have a relationship, be it just as friends. I’ve got all these questions and thoughts that I dwell on with my friends, but I think it would be much better if I could dwell on it with you. And I think we both need it, even if you seem to think we shouldn’t. To pretend everything is alright, to talk about all and nothing rather than what happened to us, it’s not going to work, we will never be able to be proper friends if we don’t talk all this through first, or at least I couldn’t do it. Now is the time to get answers to all questions, to know where we stand, where we go from here. I feel if we wait to long to do this (and I believe it has to be done) at least I would end up bitter and angry. And I think it is impossible to switch over to be just friends just like that, we kind of proved that when we saw each other last week. What’s with the kissing on the mouth business? You don’t do that with friends. But we did it. Why? Cause we’re not ready to stop, at least I’m not, I’m not in "friends"-mode yet, and probably not you either. So let’s stop pretending we can be just friends. Let’s stop asking each other if you had any hångla. Let’s face it, if any of us did after just 1-2 weeks after breaking up a 4-year relationship, that would be saying it all meant nothing, showing the other part no respect what so ever. And I don’t think any one of us is sugen anyway. Maybe one day far away we can tell each other about hånglas and laugh about it, but definitely not now, we’re not at that stage and I think it would take a lot of talking and dwelling on things if we want our friendship to work. We need to give each other time, we both have to be better at talking about what happened and how we feel about it, we can’t just leave it and hope for the problems to solve themselves. They never will unless we talk about it, that is kind of the problem, and the reason we "had to" break up. So talk, talk, talk. Then maybe leave each other in peace for a while. I know it’s hard, but I just don’t want us to not be in each others lives and that is what would happen if we don’t at least try and make things straight and clear.

Nej, det blev aldrig någon utredning. Det var ingen som vågade.

Joe Un-Cool

Vad önskar sig Joe Cole i födelsedagspresent? Hur tänker grabbarna grus i det blåa laget att man bäst firar unge Joes 25-årsdag? Ska jag bli besviken?

20 tusen pund spenderas i Stringfellows VIP-sektion, det är gött. Nu ska vi ha riktigt roligt, gubbar. Nu jävlar blir det fitta för pengarna.

Sedlar hit, sedlar dit, inte en WAG så långt ögat kan nå, Frank Lampards gravida flickvän får fan stanna hemma, inga jävla Girls Aloud äga tillträde för dom visar inte bröna, födelsedagsgrisens brutta kan sitta hemma och ona for all I care; nu är det Guys Night Out för hela portmonän, whiskey hit, whiskey dit, lyft på kjolen glamour-modell så jag får nosa på din mutta, höhö-ar Joe.

Så roar sig engelska lads, man gör alltid så, har så alltid gjort och kommer alltid så göra. Ingen ifrågasätter, ingen undrar vad fan det är för kultur över det här. Höhö.


Joe in agony. Too much blood in your alcohol system, mate?
Eller har jag sparkat dig på pungen?
You better be ready for Saturday´s game, you beddör.
"Baby, hur stavar man till beddör?"

14 November 2006 - 1 year on

14 November 2005. Den vanliga jobbstyrkan kommer till arbetsplatsen pñ utsatt tid 9 AM. Direktörerna kommer in lite som dom vill, as per usual. Först ur eliten att anlända till kontoret är Vårtkärringen, hon uppträder inte konstigare än hon brukar, snicksnackar lite dumheter som ingen vill höra, den vanliga outhärdliga sörjan. Ingen av oss i pöbeln märker att vi faktiskt har en kvinna i djup sorg här i rummet. Inte förrän de andra två direktörerna släntrar in och underrättar oss om att företagets ledare och Vårtans vän sedan 20 år har avlidit. Nu snyftar Vårtan borta vid sitt skrivbord, teatraliskt och plötsligt. Som om hon inte visste innan. Men det har det senare framkommit att det gjorde hon visst. Det var hon som berättade för de andra direktörerna, det var henne familjen ringde. Men nu var det bestämt att även ett nära dödsfall måste behandlas professionellt, it’s business as usual hette det. Och så blev det. Vi jobbade på som vanligt, inget avbrott, inget snack, bara hockey. Barry var borta och hans håriga torso och absurda humor som lyste upp detta karga kontorsklimat med honom.

Och det var i ungefär den vevan allt började gå utför på riktigt. Vårtan fick för mycket makt, den steg henne fullständigt åt huvudet och den ena galenskapen avlöste den andra. Och vi som ser henne in action varje dag inser hur sjukt och ondsint hennes hjärna arbetar, medan Barrys familj verkar tro att det är hon som sköter om företaget efter Barrys bortgång, att allting brister eller bär beroende på hennes insats, att hon är oumbärlig.

Att hon sedan i egenskap av Finansdirekör redovisar en förlust i årsbokslutet, är inget man kan beskylla henne för. Eller?

Att alla vantrivs på jobbet kan väl näppeligen ha något med hennes vidrighet att skaffa? Eller?

Det är synd om människorna

Men mest synd om mig. Nu har jag nyst 10 ggr på raken så till den milda grad att jag blev yr i mössan. Det är väl inte rätt att jag ska drabbas av ännu en explosionsartad förkylning bara ett par dagar efter att jag kurerats från den förra? What have I done to deserve this, undrar Pet Shop Boys å mina vägnar. Har jag gått med rumpan bar, har jag inte ätit tillräckligt många apelsiner, har jag utsatt min kropp för dåligheter och gift, har jag kysst för många grodor, har jag sagt något om din mamma, har jag begått brott mot 10 Guds bud, har jag drabbats av cancer, aids, pest eller kolera?

Nu sover vi. Ulla och Guran. Funderar på att skita i att vakna imorgon.

Hollyoaks in the sexy city

Further to Svennys inlägg om Hollyoaks (http://svennyjenny.blogspot.com/2006/11/tv-in-city.html), så håller jag med föregående talare att programmet är fyllt av cp-karaktärer med för lite och för fula kläder. Men jag tittar.

Och min utvecklingstörning är så pass stor att jag även kollar på porrversionen ”Hollyokas in the city”. För alla som vägrar erkänna att de självklart också följer serien, kan jag förtälja att det rör sig om en lågbudgetvariant av Hollyoaks där hela underhållningsvärdet tycks ligga i det faktum att alla vill och får ligga. Två karaktärer från vanliga Hollyoaks blev för sexiga (den ena opererade in sillisar för att bevisa detta) och fick en egen serie som visas på en senare sändningstid då det är ok att knulla runt. Så nu jobbar gulliga skolflickan Lisa som callgirl och glamourmodell, hon tar knark, blir cp-full varje kväll och ligger med halva stan, efter att Ben, hennes rara pojkvän från original-Hollyoaks, har dumpat henne till förmån för en annan prostituerad. Ben springer ärenden för en hallick, alla ligger med en som heter Tank Boy eller något liknande tacky, en skitful kille med idiotisk dialekt och osexig spänd tvättbräda på den slätvaxade torson. Helt omotiverat klär karaktärerna av sig kläderna, de går på swing-parties, poppar piller och lever att härligt liv och är så där härligt frigjorda, kåta och snygga. Signaturmelodin är bland de sämsta som någonsin komponerats.

Men så exotiskt är mitt liv på Måndagsaftnar att jag tittar på denna smörja också. Det är så sjukt dåligt att det blir underhållande. Vad tänkte manusförfattaren? "Sex säljer", tänkte han och sket i det blå skåpet. Fy fan vad risigt att jag köpte den lätte.

Pingu - Vuxenversionen

Det här är nog det roligaste jag sett sedan jag föddes. Man kan inte annat än sitta och skratta ihjäl sig här i kontorsstolen. Jag dör!

Huligan

Om man är ett riktigt fotbolls-fan måste man hata alla lag utom det egna. Jag försökte febrilt och utan resultat fråga de Chelsea-fans jag var på match med igår vilket lag de tyckte näst bäst om efter Chelsea. Men det var som pest eller kolera-leken för dem. Fuzz tex, han ville hellre dö eller ligga analt med den konstiga skäggiga farbrorn som berättar tråkiga Irländska skämt utanför Mixern, än heja på Tottenham.

"Men om Chelsea inte fanns, vem skulle du heja på då?", försökte jag. Nej, då skulle de inte vara intresserade av fotboll alls. Eller så var frågan lika omöjlig som om jag frågat "Om inte jag hade suttit här bredvid dig nu, vem skulle sitta här istället?". Din mamma.

Tydligen måste man sitta och skrika "You’re shit and you know you are" och "Who are ya" omvartannat och agressivt till motståndarläktaren när man är på match. Alla andra matchresultat är bara viktiga för hur de påverkar Chelseas plats i tabellen. Man får inte gilla Eidur längre eller bli glad när han gör mål, för han har övergett Chelsea och spelar nu för en annan klubbjävel. Och tydligen gillar jag bara fotbollsspelare för att de är snygga. Joe Cole, Frank Lampard, Carlo Cudicini och Paulo Ferreira. Hunkar. Så därför är jag inget "riktigt" fan.

Jag är ett flickfan och här är mina topplistor.

1. Chelsea
2. Arsenal
3. Barcelona
4. Celtic

1. Eidur Gudjohnsen
2. Joe Cole
3. Henrik Larsson
4. Gary Linecker

Snyggve.

GULLA

Nej, nu vill jag gå hem och gulla med min fru.

Vill min fru gulla med mig?

Joe Cole - always believe in Joe Cole - you've got the power to score, you're indestructable - always believe in...Joe Cole!

Idag får jag resa till Stamford Bridge igen. Aston Vanilla - Hej hopp Olof Mellberg, jisses vad du ska få stryk, din gamla skojare. Mycket anmärkningsvärt att det verkar bli fler Chelsea-matcher denna säsong när jag inte är ihop med en Chelsea-pojkvän och jag inte har medlemskort längre. Det bevisar bara att han var dålig, osugen på mitt umgänge och alls icke kär i mig. Eller?

Han som numera säger sig vara kär i mig men som jag bara leker med har köpt en biljett i present till mig. Och så ska vi gå med hans långt mycket läckrare bror och föremålet för dennes kärlek. Men det är ingen dubbeldate, det är inte ens en date. Nehejdutack, sa räven. Det är bara ett gäng åldringsungdomar som alla vill hålla den blåa fanan högt och varav en vill gifta sig med Joe Cole. Inte Joe Jole. Rock and roll.

Duktig image

Vad bisarr man är. Bara för att det är "vuxna" i närheten vill man verka duktig och reko. Vill verka Svensk helt enkelt, vill visa att man minsann inte blivit dekadent av att bo i England.

Vi har en familj från Halmstad på besök. Dom frågar vad vi gör. Man låtsas att man har ett intressant och viktigt jobb som man trivs med. För varför skulle man jobba på ett skitkontor med skitnödiga kärringar, det vill man väl inte erkänna. Att man är för slö och full för att orka bry sig och ta tag i CVn och livet och framstjärten. Dom frågar vad vi har gjort ikväll, jag säger att "jag har varit och fikat med några kompisar". Visst, sant, jag har inte rökt eller supit i afton, jag har bara druckit cola på puben, men inte fan har jag suttit på ett fik, det finns inga fik värda namnet i London och iallafall inte några som håller kvällsöppet. Men det säger jag. Jag har fiiiikat.

Och Emma säger att hon har "tränat". Visst, detta är också sant, hon har varit i simhallen och dragit ett par vändor i poolen, men det är bara så supersvenskt att säga att man har varit och tränat, vi säger aldrig så här, isåfall säger man att man varit och simmat eller eventuellt varit på gymmet. Det är ordet i sig, "tränat", som är så Bror Duktig-svenskt och normalt att använda och ägna sig åt.

Sedan säger jag att mina främsta intressen är killar och smink bara för att väga emot.

Fick du ligga?

Gud vad jag tjatar om att få ligga, man kunde nästan tro att jag var kåt. Nästan. Eller att jag är fixerad vid sex och samlevnad för att jag aldrig får något i det sexiga glädjehålet.

Det visar denna episod från i Fredags prov på:

Jag är kastrull på puben och går fram till en Kanadensisk bekants pojkvän (som är Svenne och som jag inte pratat alls mycket med tidigare) och säger (med största sannolikhet sluddrigt):

Får du ligga mycket?

Han ser måttligt chockad ut och replikerar att det får han väl, varför i helvete undrar jag det, vad har jag med det att göra, vilken cp-skadad fråga. Jag börjar yra om att det får minsann inte jag, sedan är det slut på den konversationen. Hade det inte varit för att djungeltrumman hade slamrat nästan lika hårt som MileEnd-horans dito, hade jag nog inte lagt så stor vikt vid denna konversation, men när jag ett par dagar senare får återberättat för mig av Nina, via Kanadensiskan, att jag är bra konstig som vill ha detaljer om deras sexliv, får jag inse att humorn i utrycket få ligga inte uppskattas eller inses av alla.

Tror jag kanske borde hålla lägre profil i min tourettes-artade humor i framstjärten.

Vill bara berätta att det i mina kretsar är god humor att snacka om/fråga om huruvida man fick ligga, bara för att det förväntas att fina flickor ska hålla på sig och eventuellt släppa till cirka en månad in i en fast relation och det därför är oväntat skoj att anta att fina flickans högsta dröm och värt en high-five om man lyckades lura ragget i säng, som den värsta av casanovor.

Känner du stanken från Enskilda Banken?

Denna överdrivna hygienfixering. Gud, vad äcklig man är om man inte duschar varje dag. Som efter gympan på högstadiet när man hade stått och fånglott vid sidan av planen när de andra barnen spelade fotboll. Lik förbannat var det en självklarhet att man skulle in och trängas i massduschen med de andra pubertetspajasarna efteråt, det var inte fråga om att duscha för att man var svettig, det var en principsak.

"Guuuuud vad äcklig du är, ska du inte duscha, ska viii behöva sitta och må dåligt på matten sen bara för att du är så jävla snuskig och luktar pyton, man måste ju duscha eter gympan, det fattar ju alla, bla bla bla".

Och likadant är det fortfarande. Man måste duscha varje dag, tvätta håret minst varannan, det räcker inte med en snabb raggardusch på morgonkvisten eller att tvätta av en eventuellt ostig fot när man kommer hem om aftonen. Nej varje dag ska man helkroppstvagas, annars är man en snuskpelle.

Och köksmattorna måste tvättas två gånger i veckan, oavsett om dom är smutsiga eller ej.
"Vadå, maskintvättar inte du dina köksmattor 8 ggr per månad, fy fan vad ofräscht".

För att inte snacka om hur ofta man måste byta lakan. Typ efter varje natt man har legat och grisat, svettats, pullat och gnidit sig och sin äckliga kropp. I synnerhet vi vidriga människor som inte duschar varje dag.

Så länge man inte stinker turk, har läbbiga mensfläckar på lakanen eller flottiga köttfläckar på köksmattan - kan man få bestämma själv och kanske snarare få beröm för att man är duktig på att spara in på våra uttömliga naturresurser?

Snygg

Så här snygg känner jag mig idag. Som ett lurvigt, blått monster. Som en vinnare.

my-name-is-ulla-and-im-alcoholic

Godmorgon godmorgon. Det var la roligt att vara berusad på jobbet. Det var la roligt att Tapetseraren typ är fulast på hela Dublin Castle. Och oj vad Jim var bitter över att Boy Kill Boy hade slagit igenom och när jag berättade att dom spelat gamla Future of Junior-låtar på spelningen i Torsdags hade han inte nog med fula ord för MileEnd-horan. Vilken hora va! Och tagit hans tjej hade han också. Men vilken tjej sen då, en hora den med, en cp-skadad norrländsk fitta på hjul, minsann. Det fick man höra. Och rastamannen var sugen och extra kamratlig. Vad mager hon är, Amy Winehouse, och vilka sanslöst fula tatueringar. Men snälla, släng ut mig från puben så jag kan gå hem och knyta mig. Vem var det som följde oss hem igår? En främmande man som var sugen på Emma. Tji och korg fick han. Och jag hade visst somnat ifrån Punk-ligget i Fredags, det visste jag inte ens. Lika bra att ta ett Trinidad-ligg av bara farten och somna ifrån det med. Nu sover vi gott. Mixern är stängd och Dublin likaså.

Hålla helg

Nu har jag hållt helg igen. Och det med besked. Klart man vill kolla fotboll hela Söndagseftermiddagen, klart man vill ackompanjera detta med pints. Synd att Chelsea förlorade, synd att John Terry blev utvisad, synd att Joe Jole inte ens fick spela, synd att mitt Fantasy Football-lag fick noll poäng. Tur att jag blev fyllo, tur att jag fick ligga, tur att jag vaknade av alarmet i morse och kom till jobbet nästan i tid.

X-tra factor

Du sjöng falskt. Du lät som en prostituerad barsångare. Du måste ha rest tidsmaskin från 70-talet för fy fan vad ute det där lät. Den där sången var för stor för dig. Du lät som en nerknarkad Whitney Houston. Det där var ett karaoke-framträdande. Det gör ont i öronen att lyssna på dig. Du ser stel ut. Det där var riktigt pinsamt.

Fan vad mycket skojigare det var när det var auditions och alla var just sådär sjukt dåliga och med noll självinsikt. När dom indignerat säger till Simon Cowell "Men gör det bättre själv då". Det är underhållning det.

Saturday Night Feber

En helt galet tokcrazy kväll här framför tvn i Primrose Hill. Resterna av gårdagens efterfest för två i rödvinsglaset, Estrellas dillchips i skålen, Ashley sjunger The Winner Takes It All i Abba-tematiserade X-factor, svart pläd över benen. Är jag en tant på riktigt eller ska jag orka gå på fest hos rockstjärnan i Razorlight och leka att jag är ungdom igen?

Leona är den som har mest x-faktor.

överflödig.

Nu har jag spionerat igen. Och så här ligger det till, svart på vitt, planen är tydligen denna:

När Chelsea-haket klappar igen porten för gott om en sådär 4-8 månader, kommer det bara att finnas 3 patetiska syltor kvar och då ska man minska kontorsarbetsstyrkan till fyra personer. Sex minus två blir alltid fyra, och med Vårtan vid det här laget redan nedpackad och bortforslad måste man således göra sig av med en skojare till. Men eftersom Managern i ovanstående gourmetrestaurang har varit med i gemet i cirka 10 bast och har lärt sig att slicka Vårtan medhårs, måste han vara med i ekvationen även efter att hans restaurang stänger igen. Därför blir lösningen att man säger upp en 70-årig account-tant, samt givetvis undertecknad, för att ge plats åt den man som är gyllene med restauranggäster men ett dumt fån när det kommer till pappersarbete. Fyra personer. Matematiskt snille. Bra jobbat. Jag hoppas på ett snyggt redundancy-paket och nytt maffigt glidarjobb. Det är bra att komma förberedd.

Omedvetet och extra sexigt flirtande

Jag är en mästare när det kommer till att ragga upp barn runt 20-strecket. Häromdagen befann jag mig lite glassigt på Bar Vinyl, ett stenkast från Mixern. Där sitter jag i godan ro på en plastbarstol och sippar sexigt på min Sol-öl. En gammal finne i mungipan gör sig påmind och jag krafsar av skorpan varpå det naturligtvis börjar blöda. Samtidigt som jag slickar bort blodet i mungipan sådär supersensuellt får jag syn på en kille vid andra sidan baren som vid första anblick tycks likna min kompis Bajs-John. Därför tittar jag extra länge. Och han tittar tillbaka. Men det är inte min kompis Bajs-John som kommer fram till mig och hoppfullt säger:

"Hej, tittade du precis på mig och slickade dig suget om munnen?".

Och tant bara fnissar och säger "Nehejdu" och har på tungan att avslöja det osexiga i att jag slickar bort blod från min finne. "That would be my lucky day", säger killen besviket och lommar iväg med svansen mellan benen.

Fan, jag kunde ju ha sagt "Ja, det gjorde jag minsann!", så hade jag kanske fått ligga.

IKEA

Ikväll reser vi till Londons mecka för svensken. Det är inte möblemanget som lockar, ej heller husgeråden, och lika lite de högljudda barnfamiljerna som har som huvudsakliga syfte att stå i vägen.

Nej, det är köttbullarna med potatis och lingon i restaurangen, det är knäckebrödet, den inlagda gurkan och snasket i boutiquen, det är den obligatoriska femkronorskorven i förbutiken.

Därför hänger jag med. Skärbräda och stekpanna kan jag fan köpa på Sainsbury's.

Några tips till IKEAs s.k. Swedish Shop bara: Snasket. Skojar ni med mig? Vad hände med saltlakrits? Har ni inte fattat att det är vad utlandssvensken suktar sugnast efter? Vi vill ha Djungelvrål, Turkisk Peber och Salta Katten. Lakritssnören och salta fiskar i alla ära, men det är inte salt nog, inte kul nog att bjuda de engelska kontorsmänniskorna på, inte chockerande nog. Sedan tror jag att många med mig hade tyckt det var ball med plockgodis - Malaco, Karamellkungen, Cloetta, Fazer, you name it, jag plockar pungen full. Tack för att du lyssnade, Ingvar K.

I'm Fuzzy!

Titta, gulligaste dockan i rosa sjalen! Vi var kompisar när jag var liten. Han har en sådan glad mun. Och så är han snäll och berättar torra skämt. Han är som jag!



Så här gör man en Fuzzy Bear:
1 del kahlua
1 del coca-cola
1 del mjölk

Fast han heter egentligen Fozzy, men det fattar ju inte jag som vuxet barn. Mums!

Veckans Vårtkärring

Denna veckas lågvattenmärke för Vårtkärringen torde vara när hon refererar till framlidne Barrys avkomma som "my third son". Barry vänder sin håriga torso i graven, och hans fru har aldrig varit mer förolämpad. Så oerhört smaklöst att ens antyda att någon skulle vara besläktad med denna monstermänniska. Blir vi avundsjuka för att hon har en "nära" (läs falskt hjärtlig) relation till den unge Adam? Nej, vi genomskådar den lätte. Han bryr sig inte ett skit, it's all about the money. De enda som inte fattar är som vanligt hon och hennes vårta.

Fotnot: Kvinnan på bilden har ingenting med artikeln att göra. Hon är bara snygg.

Pest eller kolera

Här bjuder jag på ännu en rolig lek ur min lattjolajbanslåda. Den går till som följer och är mycket enkel:

Samla ett glatt gäng med människor du känner väl och med vilka du har många gemensamma bekanta (t.ex. ett övervintrat tantpack från Camdenscenen). Fyll alla med alkoholhaltigt dryckjom. Nu börjar skrattfesten.

"Om du var tvungen att välja (du får inte dö!), vem skulle du helst ligga med av…och ...[fyll i valfritt par som det är omöjligt att välja mellan]? T.ex.:

Tapetseraren eller Rastagubben? (äckligt stöddig ful 40+ gubbe i brokiga blusar vs Rastafariman i stor hatt som röker braj men som iaf har "gulliga ögon" (citat Nina)

Dublin-Henry eller Mixer-Alan? (småmullig farbror som är sjukt snäll vs högljudd och full skotte som saknar tänder)

Slampan eller Ben and the Pimps-Ben? (snygg men slampig och bimboaktig australiensare vs sliten alkoholiserad rock'n roll-kille)

Tjock-Keith eller Svensk-Tony? (fetto som är jobbig och älskar Sverige vs mager tönt med fiskögon som älskar Sverige)

Aids-giraffen eller Aids-musen? (sönderknullad och lång vs oknullad och minimal)

Rick Gill eller Rick Chapman? (övervintrad och överförfriskad rockgubbe vs dennes gitarrist -samma stil men numera utan vårta)

Fuzz eller Omar? (liten DJ vs stor DJ)

Januari eller Pat? (frun i störiga Heavy Metal-paret vs mannen i störiga Heavy Metal-paret)

Sofies pojkvän eller Olivias pojkvän? (snygg lång som älskar Sofie vs snygg lång som älskar Olivia)

Emmas bror eller min bror? (nu har det gått för långt)

Din mamma eller din pappa? (nu har det definitivt gått för långt)

Han där eller han där? (peka på valfria personer i lokalen)


Roligt! För stora barn och små vuxna.