Nej, nu orkar jag inte mera. Jävla jobb, jävla allt.
Ikväll ska jag träffa Adam. Min docka, min bästis. Men han vill inte ha mig.
Thursday, May 25, 2006
Wednesday, May 17, 2006
I Augusti kommer dom hem igen!
I övrigt kan jag tillägga att helgen med dockorna var synnerligen vacker med pints varje dag, efterfest på balkongen med tillhörande klagande granne, hela bakre bordet på Mixern fyllt av de bästa av de bästa, blommande sugenhet med en fjäril, diskodans på tu man hand i vardagsrummet, elefjantfjant till stängning på söndagkvällen. Allt man behöver är ett skägg och en katt, så blir allting så mycket roligare!
Det tog några dagar att ta igen sig och bli normal. Genant att bli väckt av chefen 20 minuter efter utsatt starttid på Måndagsmorgonen, kallsvettas i bädden hela natten, inte orka prata, darra på stämman och handen.
Men nu är jag redo igen, Hard-Fi i Brixton ikväll, here I come!
Det tog några dagar att ta igen sig och bli normal. Genant att bli väckt av chefen 20 minuter efter utsatt starttid på Måndagsmorgonen, kallsvettas i bädden hela natten, inte orka prata, darra på stämman och handen.
Men nu är jag redo igen, Hard-Fi i Brixton ikväll, here I come!
Honey, I don’t care
Jag kan spela mahjong, privatmaila och toksurfa. Emellanåt kan jag väl bjuda på att designa en flyer eller skicka ut gafflar till restaurangerna, skicka ett snabbt fax eller uppdatera en databas. Men den som hävdar att jag bryr mig om syltan, människorna eller huruvida vi tjänar pengar på burgarna mer än till den grad att köparna tror de fått ett kap, far med osanning.
Vill vi vara med i något i stil med Dan Tillbergs 99-kort som var poppis i Lund på 90-talet, där man köper ett häfte av unga sportfånar bara för att man tycker synd om dem, inte för att man någonsin kommer att utnyttja några av de snåla rabatterbjudanden som finns däri. Inte för min skull, nej tack.
Vill vi promota syltan i en urtöntig festival som försöker konkurrera ut fotbolls-VM-febern i Juni, ett spektakel med tråkiga töntar till teaterapor på Leicester Square som inte kommer att stanna bestående i någon av besökarnas minne? Nej, det verkar onödigt. VM-guld!!!
Var pannkakorna goda och värda att servera? Nej dom var färdigfabrikat, äcklig sötsliskig lönnsirap går inte hem, och särskilt inte som dom är pinsamt överpriserade. Ska vi testa blåbärspannkakor, försöker jag, får föga respons och orkar inte stå på mig, för jag skiter ju i att dom vill servera äcklig mat.
OH Naij, min dauta fonkar ente!, skriker någon hysteriskt på telefon från en av restaurangerna. Har du provat att starta om den, föreslår jag lugnt och sensibelt. Problem solved.
Men jag låtsas att jag bryr mig, ännu håller jag skenet uppe, inbillar lebbet och gubben att det faktiskt spelar mig någon roll. Hittar på åsikter som kan vara lämpliga, trots att jag inte kunde bry mig ett uns mindre.
Och det är så förfärligt jobbigt när folk ringer och är entusiastiska över sina fisiga projekt. Ja men det vill ni väl verkligen vara med på, gud vad bra det vore för er. Nej tack, säger jag som om jag hade någon slags bestämmanderätt och då har dom mage att fråga; Men varför? Skit du i det, jag orkar bara inte, jag skiter ju i vilket, vill jag säga. Eller som föräldrar till ifrågasättande barn: För att jag har sagt det! Men nej, då måste jag tala såsom vore jag Ed’s dotter och säga något i stil med att Oh nej, det passar inte in med vårt exklusiva varumärke, inte bra tidsmässigt, vi har röven full.
Godnatt allihopa säger jag, jag vill inte vara med, jag har inget mer att ge. Jag biter av kärringen vårtan så vaxet sprutar (med en avbitartång och handskar givetvis) om hon inte håller käften med sin vidriga darriga stämma som har noll av intresse att förmedla. Alla dessa artiga tanter får en känga i brumman, sluta fjäska, sluta maskinellt säga Have a nice evening/weekend bla bla, så länge du inte menar det. Falska apor som skrattar åt dåliga skämt och genomtrista anekdoter. Och lebb lebb, sluta pusta som om samlaget var i full gång, sluta stressa mig med dina sjukt meningslösa arbetsuppgifter. Det räcker nu, vi är klara med det här.
Vill vi vara med i något i stil med Dan Tillbergs 99-kort som var poppis i Lund på 90-talet, där man köper ett häfte av unga sportfånar bara för att man tycker synd om dem, inte för att man någonsin kommer att utnyttja några av de snåla rabatterbjudanden som finns däri. Inte för min skull, nej tack.
Vill vi promota syltan i en urtöntig festival som försöker konkurrera ut fotbolls-VM-febern i Juni, ett spektakel med tråkiga töntar till teaterapor på Leicester Square som inte kommer att stanna bestående i någon av besökarnas minne? Nej, det verkar onödigt. VM-guld!!!
Var pannkakorna goda och värda att servera? Nej dom var färdigfabrikat, äcklig sötsliskig lönnsirap går inte hem, och särskilt inte som dom är pinsamt överpriserade. Ska vi testa blåbärspannkakor, försöker jag, får föga respons och orkar inte stå på mig, för jag skiter ju i att dom vill servera äcklig mat.
OH Naij, min dauta fonkar ente!, skriker någon hysteriskt på telefon från en av restaurangerna. Har du provat att starta om den, föreslår jag lugnt och sensibelt. Problem solved.
Men jag låtsas att jag bryr mig, ännu håller jag skenet uppe, inbillar lebbet och gubben att det faktiskt spelar mig någon roll. Hittar på åsikter som kan vara lämpliga, trots att jag inte kunde bry mig ett uns mindre.
Och det är så förfärligt jobbigt när folk ringer och är entusiastiska över sina fisiga projekt. Ja men det vill ni väl verkligen vara med på, gud vad bra det vore för er. Nej tack, säger jag som om jag hade någon slags bestämmanderätt och då har dom mage att fråga; Men varför? Skit du i det, jag orkar bara inte, jag skiter ju i vilket, vill jag säga. Eller som föräldrar till ifrågasättande barn: För att jag har sagt det! Men nej, då måste jag tala såsom vore jag Ed’s dotter och säga något i stil med att Oh nej, det passar inte in med vårt exklusiva varumärke, inte bra tidsmässigt, vi har röven full.
Godnatt allihopa säger jag, jag vill inte vara med, jag har inget mer att ge. Jag biter av kärringen vårtan så vaxet sprutar (med en avbitartång och handskar givetvis) om hon inte håller käften med sin vidriga darriga stämma som har noll av intresse att förmedla. Alla dessa artiga tanter får en känga i brumman, sluta fjäska, sluta maskinellt säga Have a nice evening/weekend bla bla, så länge du inte menar det. Falska apor som skrattar åt dåliga skämt och genomtrista anekdoter. Och lebb lebb, sluta pusta som om samlaget var i full gång, sluta stressa mig med dina sjukt meningslösa arbetsuppgifter. Det räcker nu, vi är klara med det här.
Tuesday, May 09, 2006
Bryta ihop och komma igen
"Kommer jag inte med är det bara att bryta ihop och komma igen", säger Johan Elmander apropå uttagningen av Sveriges VM-trupp i afton. Hihi, tidningsgroda, tänker jag, de menar naturligtvis att han ska bita ihop och komma igen. Man gör ju alltid så.
Men efter en snabb google-språkforskning för jag klart för mig att i sportsammanhang bryter man ihop efter ett dåligt resultat för att sedan komma igen i nästa match. TreKronor 0 – Ryssland 5. Bryt ihop – och kom igen. Elmander blir inte uttagen till VM-truppen – han fullständigt bryter samman, men kommer självklart igen om 4 bast i nästa VM vid 37 års ålder.
Och tydligen myntades uttrycket av skidlöparen Per Elofsson efter att han missade OS i Salt Lake City 2002 på grund av en risig förkylning. Per har sedermera hängt upp hatten och pysslar inte längre med skidsport. Han bröt ihop men kom aldrig igen. Men hans bevingade ord har citerats i otaliga sportsammanhang. Elofssons förvrängning av ursprungsuttrycket "att bita ihop och komma igen" har fastnat och nu blivit något av en norm för hur man uttrycker hur man kan komma igenom en svår sportförlust.
595 google-resultat på exakt sökning. Intressant.
Men efter en snabb google-språkforskning för jag klart för mig att i sportsammanhang bryter man ihop efter ett dåligt resultat för att sedan komma igen i nästa match. TreKronor 0 – Ryssland 5. Bryt ihop – och kom igen. Elmander blir inte uttagen till VM-truppen – han fullständigt bryter samman, men kommer självklart igen om 4 bast i nästa VM vid 37 års ålder.
Och tydligen myntades uttrycket av skidlöparen Per Elofsson efter att han missade OS i Salt Lake City 2002 på grund av en risig förkylning. Per har sedermera hängt upp hatten och pysslar inte längre med skidsport. Han bröt ihop men kom aldrig igen. Men hans bevingade ord har citerats i otaliga sportsammanhang. Elofssons förvrängning av ursprungsuttrycket "att bita ihop och komma igen" har fastnat och nu blivit något av en norm för hur man uttrycker hur man kan komma igenom en svår sportförlust.
595 google-resultat på exakt sökning. Intressant.
Friday, May 05, 2006
Medelhav, salta bad och exotiska drinkar
Vi fick för oss att vi var på semester, UTOMLANDS, vi satt på en glassig balkong i t-blusar klockan 22 om aftonen. En ljummen bris, cigarillen har aldrig smakat så ljuvligt, salamimackan aldrig så kryddig.
Men vi var bara hemma.
Nu går jag upp till mitt hotellrum.
Men vi var bara hemma.
Nu går jag upp till mitt hotellrum.
Thursday, May 04, 2006
Sommaren är farlig.
Allt man vill är att sitta ute och steka med en pint alternativt ett glas vin. Och detta vill man göra varje dag. Det spelar ingen roll att man gjorde det dagen innan också. Beer garden, Primrose Hill-balkong eller takterrass gör detsamma, bara man får sol och öl, värme och blomma, mera vin till mig!
Och nu är den här. 24 grader varmt. Glass till lunch. Och allt jag vill är att sitta i Edinboro Castles trädgård och mumsa.
Och nu är den här. 24 grader varmt. Glass till lunch. Och allt jag vill är att sitta i Edinboro Castles trädgård och mumsa.
Alla dessa personliga modebloggar gör mig tröttast i kommunen
Idag har jag på mig:
Busarong, pjäxor och oxblodsfärgade läderbrallor. En stetson-hatt och gabardinkavaj.
Lika intressant information som om jag skulle skriva vad det var för konsistens och färg på min avföring. Lilla a, stora A. Man kan inte bärga sig för spänningen inför morgondagens uppdatering.
Busarong, pjäxor och oxblodsfärgade läderbrallor. En stetson-hatt och gabardinkavaj.
Lika intressant information som om jag skulle skriva vad det var för konsistens och färg på min avföring. Lilla a, stora A. Man kan inte bärga sig för spänningen inför morgondagens uppdatering.
System 2000
Det finns alldeles för många företagsnamn som innehåller siffran (årtalet) 2000. Jag gissar att de alla etablerades någon gång på 90-talet då 2000-talet var sådär tufft och gud så modernt, tekniskt utvecklat och ändock så avlägset långt bort i framstjärten.
Vad ska vi kalla vårt innovativa, framtidstänkande företag som är så före sin tid och ultra-hippt? Ja, nu är det anno 1994, vi är på väg in i framtiden med stormsteg, nu kommer millenieskiftet och allt kommer att bli annorlunda och bättre, så något med 2000 i sig klingar störtskönt, vilken pondus!
Bevismaterial:
Limozines 2000 – grundat redan 1988, riktigt moderna limmisar, fräsigt nog stavat med z (ena foten kvar i 80-talet).
Computek 2000 – Har ni såna där millenium-proofa datorer som inte exploderar när klockan slår tolv på nyårsafton 2000? En skankig gammal datorbox med 64 MB RAM, nästan ingent hårddiskutrymme och en processor som drivs av en hamster? Nej tack.
Millenium Hair 2000 – vem fan vill ha en 6 år gammal frisyr?
Hur tänkte ni? Att man överlever inte millenieskiftet iallafall? Allt skulle ju förändras, kanske skulle domedagen komma, det kändes rimligt. Men hur fräckt känns det nu 2006 när år 2000 är alldeles passe och omodernt? Ska man inte byta namn då?
Vad ska vi kalla vårt innovativa, framtidstänkande företag som är så före sin tid och ultra-hippt? Ja, nu är det anno 1994, vi är på väg in i framtiden med stormsteg, nu kommer millenieskiftet och allt kommer att bli annorlunda och bättre, så något med 2000 i sig klingar störtskönt, vilken pondus!
Bevismaterial:
Limozines 2000 – grundat redan 1988, riktigt moderna limmisar, fräsigt nog stavat med z (ena foten kvar i 80-talet).
Computek 2000 – Har ni såna där millenium-proofa datorer som inte exploderar när klockan slår tolv på nyårsafton 2000? En skankig gammal datorbox med 64 MB RAM, nästan ingent hårddiskutrymme och en processor som drivs av en hamster? Nej tack.
Millenium Hair 2000 – vem fan vill ha en 6 år gammal frisyr?
Hur tänkte ni? Att man överlever inte millenieskiftet iallafall? Allt skulle ju förändras, kanske skulle domedagen komma, det kändes rimligt. Men hur fräckt känns det nu 2006 när år 2000 är alldeles passe och omodernt? Ska man inte byta namn då?
Subscribe to:
Posts (Atom)